Skillnad mellan versioner av "Sista uppluckringen"

Versionen från 6 januari 2024 kl. 15.43

Serners pamflett Letzte lockerung.

Hans Richters porträtt av Serner.

2º Vad kan den första hjärna som uppträdde här på jorden tänkas ha haft för sig? Förmodligen förvånades den över sin existens och visste inte vad den skulle göra, varken med sig själv eller det smutsiga fortskaffningsmedel den hade under fötterna. Så småningom har man vant sig vid hjärnan och struntar i den till den grad att man inte ens struntar i den. Sig själv förvandlar man till en svindlare (i botten av skalan: polsk neger, i toppen: senatspresident eller nåt i den vägen), och den med all orätt beundrade naturen gör man till en kuliss för en i sanning mycket stark pjäs. Detta är förvisso inte någon särskild heroisk utväg ur ett dilemma som ännu inte nått sin kulmen. Eftersom den är så lätt att finna (existerar det något löjligare än en personvåg?) saknar den för all del charm, men just därför är den också i vissa fall högst användbar.

3º Även en lokförare slås minst en gång om året av tanken att hans förhållande till loket inte alls är tvunget, och att han inte vet mycket mer om sin äkta hälft än vad han visste efter den där varma natten i skogen. (Och hade jag nu skrivit La Villette eller Theresienwiese så vore båda hänvisningarna helt illusoriska. Fingervisning för vanekärringar: “Om topografisk anatomi, psykisk luftväxling och liknande”.) I Hotel Ronceroy eller på Picadilly är det däremot redan idag förbannat oklart varför man för tillfället stirrar på ena handen och gnolar, hör sig själv klia och älskar sitt spott. Detta skenbart så blygsamma exempel rymmer möjligheten av att den genomträngande känslan av leda förbyts i en tanke på sitt egentliga upphov. Sådana älskvärda ögonblick arrangeras av den desperata typ (å, en sån sötnos!) som bedriver sitt ofog i egenskap av profet, konstnär, anarkist, statsman och så vidare, det vill säga kort och gott som svindlare.

5º Allt är nämligen svindlerier, gott folk. Var och en är (mer eller mindre) en alltigenom luftig bild, dieu merci. (En sak i förbigående bara: 10 centime till den som är oförvägen nog att för mig bevisa att det finns någonting som i sista hand ****inte**** sprutar omkring som godtycklig norm!) Annars skulle nämligen en oerhörd kedjeexplosion bryta ut. Diagnos: rabiat leda, eller: panisk resignation, eller transcendentalt ressentiment och så vidare. (Fortsätt bara, och ni har ett register över samtliga obegåvade tillstånd.) Den allmänna situation som för närvarande råder på jorden är därför således bara en naturlig följd av en leda som har blivit outhärdlig. Leda: bara ett harmlöst ord. Envar söke sig den smakfullaste benämningen på sin mindervärdighet! (Tacksamt ämne för en spännande pantlek!)

12º Silkesstrumpor är ovärderliga. En vicedrottning är en fåtölj. Världsåskådningar är en röra av ord. En hund är en hängmatta. Konsten är död. Vive Dada!

16º Kliv bara på mitt herrskap! Kliv bara på! Det som ni ännu aldrig har sett kommer ni visserligen inte att få se här heller, men däremot ett menageri som är rent förträffligt. Ja, det är rent! Hallå: . . . här har vi en som gjort denna de mest bedrövades skrattretande och positiva tjänstvillighet till en väckelse, han ställer sig upp och profeterar om ett gudomligt system. Den städse suggestivt kopplade hjärnan fångar han i snaran av en fullständigt obevisbar grundsats (axiom, idé, a-priori-sats o s v, ofog) för att på så vis få tyst på denna ledans plågade jämmer. Det är kittlande och roligt och således genant för publiken att man så ofta bär sig ack så åt. . . En annan skapar en tjock bok om de aktuella (bom!) frågorna och serverar lösningar med oefterhärmlig pannvälvning (höfter fäst!) — Lösningar, tja. . . Ännu en irriteras (över situationens ohållbarhet snarare än de uteblivna lösningarna), blir rabiat och förordar handlingens rosenrasande propaganda: trots allt en typ av tankefiasko värd att beundra — att utnyttja verklighetens vansinne på ett verkligt vansinnigt sätt (käre Ravachol!). . . Och så har vi en som diktar eller musicerar och så vidare ofog och vill i bestörtning proklamera dekokten av sina mest pinsamma tillstånd som del- eller t o m slutlösningar. Undan. . . ! Till sist en som åker skridsko över kontinenten, en som allt efter behov är greve eller tjuv, gulasch eller diplomat, spelare eller solochvårare, kopplare eller regeringsråd. Denna mångsidiga aktivitet är nämligen det enda som kan stilla hans enorma begär av förströelse (Manolescu, Charles de Hoffman, jag älskar er). Om han är riktigt begåvad så blir han statsman och låter spärra in tjuven och hugga huvet av mördaren, eftersom man inte gärna sporadiskt kan erkänna det som hela bedrägeriet bygger på. Väl i besittning av makten upphöjer han den hux flux till axiom och tror strax själv på den, då det ju är så övermåttan omväxlande att organisera våldsdåd under förevändning av att bestraffa dem. Dessa våldsdåd som människorna så gärna konsumerar på sin flykt från ledan. Före detta kollegor som han nu ser frodas i arbetslöshet låter han spåra upp och tilldela diplomattjänster. Konstnären (mod!) låter han tappa upp i ABC-böcker, där denne visserligen hör hemma men varest det ömt blödiga i all fin (koko!) — poesi (den dåliga är bättre) inte kommer till sin rätt — låt vara att hela saken nu åter tar en annan vändning. Han förbereder alla hjärnor för sin positivism, det vill säga fulländad leda och evigt hyckleri, genom att klappa tjtjtjtjyrkan på axeln om den lyckas förvandla Jesus, som ju annars lått kunde bli ärkejesuit, til ren katekism (roddklubb). . . Och se: stanken sänker sig över världen och blir allt tätare. Det naturliga (det ljuvligt onaturliga) slutar upp att vara naturligt. Det onaturliga (det evigt malda onaturliga) blir en plikt. (Detta är summan av de fräcka friheter som denna fuffige spetsbov tar sig!) Men ledan, detta spöke som aldrig kan fördrivas, brusar vit bakom allt och fångar till slut med ett raskt grepp hela bandet: statsmannen ringer i klockan, ridån går upp. . .

21º Vifta nu bara inte igenkännande med ögonbrynen! Tugga inte på läpparna av begeistring! All entusiasm är prekär: ett pinsamt erkännande av att inte själv räcka till, av att man ingenting vet. Sammanhängande bevisföringar (ja, också osammanhängande som ju även de hänger samman) bör därför inte verka vederkvickande på skarpa öron. . . Nå, av alla de vägar som inte leder någonstans, är de angenämaste alltid de där störtsköna infall släntrar så självklart omkring, att de väcker en alldeles speciell nyfikenhet. Man raglar emot dem, ändrar dem efter sin redan dimmiga hjärnas behag och finner — om inte metafysiskt knallpulver så dock — härliga lår. . . Dynga, torkad dynga i näsborrarna på er, tokfransar där. (Som ni förstår hoppas jag att dessa intellektuella vispar som hyrt in sig hos de mest miserabla underliven hör vad jag säger. Även den bäst underbyggda förbannelse i världen är tråkig utan publik. . . )

31º It’s a long way to Tipperary. Säkert. Ty allvarligt talat: psykologi är ett handikapp. Varje regel har utan tvivel sitt undantag. Det vill säga regelmässigt. Iakttag därför största försiktighet: varje regel bör betraktas som undantag, ty undantaget är regel (En viktig regel!). . . Det finns bara relativa bestämningar av relativa sammanhang. Och inte ens det finns det. Psykiatriker och undersökningsdomare är ingenting annat än akterseglade biljettförsäljare (cirkusturné), eftersom varje (o la la!) — psykologisk bedömning är ett arbete som beställts av den som skall bedömas och just därför så sällan faller densamme på läppen. På grund av sin dåliga självkännedom har bedömningsobjektet nämligen lämnat otillräckliga arbetsinstruktioner. Det är sämst beställt med de bästa betygen och bäst med de sämsta, vilket redan är bevisat. (De sötaste frukterna äger inga kärnor. O dessa kära jobbalösa uppenbarelser!) Ja, bevisat: de rent av urtråkiga motsägelserna av bedömningarna av (ha!) — dåliga människor. (Bedömningarna av goda är alltid riktiga.) Delbevis: betyg intresserar sketungarna först är de får dem, mönstergossarna däremot långt innan någon har sagt ett knyst (smisk!). . . Varje rekommendation är hädanefter helt enkelt en fråga om liv och död. Men också: att felbedöma sig själv är det garanterat bästa sättet att undvika fördelaktiga bedömningar, som ju också de är falska. Ett sånt hallå för ett — försuttet tillfälle?. . . Många gånger hjälper dock ingenting — varken att grina med eller emot. Ni kan då verkligen göra en bedrövad. Ack, vad för slags gravallvarlig ungdom är publiken? Jag är så trång vorden och taggig. . .

52º Flogistiskt frosseri: att inte vilja ha något system är ingenting nytt. Sanningen (skrövel) kan helt enkelt inte vara något problem, eftersom man måste förutsätta att den existerar redan i språket. Alla har alltid haft för höga tankar om sig själva: man skall helt enkelt inte inlåta sig på någonting. Denna illvilja (inget system) innebär ju ändå bara att man kamouflerar oron för sin egen meningslöshet (inte ens hämningslöshet!). . . Jag spränger in på en avvikelse från de populära grimaserna: bara tänkandet som sådant kan vara något problem, i synnerhet när det står mittemellan dessa poler där skillnaden mellan sant och falskt är en fråga om de finaste nyanser. Här invänder emellertid vän av ordning att man inte bestämt kan avgöra utan bara (he he) känna efter vilken av de båda polerna som tänkandet tycks närma sig. Och genast blir hela detta tänkeri ett problem (sannolikhet är och förblir det enda kriteriet, Merci!). . . Man kan helt enkelt inte inlåta sig på någonting! När jag säger: “Jag förnekar sanningen”, så står jag med denna sats kvar inom det revir som inhägnas av sant och falskt, eftersom jag påstår att det inte finns någon sanning: jag vill alltså ha denna sats sann. Det fullständiga motsägelsen: satsens innehåll vederläggs av satsen själv. Varje sats är följaktligen falsk, eftersom den sats som förnekar möjligheten att något skulle kunna vara sant inte kan vara sann. Här börjar det flimra så smått. Magsyran gör sig påmind. Och plötsligt blir allting gult. . . Man tar alltid miste. Alltid. Alla. Alltid. Alla. Alltid alla. (Tvångsmässig handling? Eller: skällsvåld? Eller. . . ?)

58º Världslitteraturens (tala tystare!) mästerverk: ett sådant skojeri med spännande böcker — man blundar (som ung), låter sig fängslas och (när man så inte längre orkar hugga för sig) inbillar sig till sist att man har skaffat sig en ståndpunkt att utgå ifrån. . . Konst!!! Den mest infantila form av magi. Fördjupar man sig några veckor i ockultismen skall man finna att dess företrädare jämförelsevis är ena riktiga A-barn. Alla dessa konsttidskrifter (Sturm-Pingel, Aktions-Fäkteri, Fackel-Vackel) är ingenting annat än separata bilagor till motsvarande dagstidningar (extern följetong). “Neue Wiener Journal”, “B. Z. am Mittag” och “Matin” kan i alla avseenden rekommenderas som långt verkligare. . . De bästa böckerna i väldslitteraturen skrevs i avsikt att åstadkomma den bästa boken någonsin. Detta var förr i världen den enda acceptabla anledningen till att skriva böcker. Och idag finns det bara denna: att förhindra att en bok någonsin mer skrivs i just denna avsikt. Förutsatt att det skulle lyckas — vem skulle då framhärda i att skriva dålig böcker?. . . Den bästa boken: den som aldrig blev av (Napoleon, Rimbaud, Laurémont, Sjukov)… Det skulle glädja mig att höra att dessa sidor är den *sista* dynga som någonsin skrivs. Det skulle glädja mig mycket.

59º Lustan är det enda skojeri som jag önskar skall bestå.

75º Slutligen är också det idiotiska pladdret en möjlighet. Bakom varje sats måste man antyda ett vilt skratt som inte kan missförstås, bakom varje synbart muskelspel detsamma: annars är man en — seriös människa… Surr: om nu inte människo-hjärnan blott är en kronisk arvsböld? Däremot talar den omständigheten att det är tack vare denna böld som jag alls har fått detta infall. Allt är ett symptom. Språket likaväl som dess verkningar. Att inte ha någon åsikt är ingen åsikten. Jorden rör sig (på något vis) och tänkandet är sannolikt bara ett symptom på denna rörelse. . . Om man inte är vid sina sinnen (tomrum), så är man åtminstone van att vara det eller, bättre upp!, van att inte vara van. Man är alltså obotligt vansinnig. . . Att detta så lustfyllda tillstånd skulle innebära slutet för en tusenårig böld är en nästan lugnande tanke. Tanke? Epokgörande! Vansinne? Sekulärt! Är det inte också en vana? Å timtals, timtals. . . Kukeliku!. . . Förvisso: men här har vi det sköraste, det sista, det ljusa vansinnet. . . Jag kan därför med glatt mod tillåta mig att skrika Kukeliku. (Jag har just skrikit Kukeliku. . . ) K u k e l i k u ! ! ! . . .

78º En spark åt kosmos! Vive Dada!!!