Skillnad mellan versioner av "Rationalism"

Versionen från 7 november 2007 kl. 17.39

Rationalism (av latinets ratio, förnuft) är en systematisering av föreställningen att det mänskliga förnuftet är en tillförlitlig måttstock när det gäller att begripa och beskriva verkligheten. Denna idé har djupa historiska rötter, och har givetvis tagit sig många olika uttryck. Under vissa tider har förnuftstron också befunnit sig i konflikt med diverse religiösa föreställningar som betonat betydelsen av irrationell och icke-reflekterande tro som den fundamentala epistemologiska principen. Emellertid kan man under starkt religiösa epoker (som t ex den européiska medeltiden) se tydliga exempel på försök att kombinera rationalistiska ansatser med religiös dogmatism. Både Thomas Aquinas och andra medeltida filosofer som John Duns Scotus och William Ockham kan åtminstone delvis beskrivas som metodologiska rationalister, trots att deras tänkande opererade inom religiösa ramverk.

Under renässansen, den historiska epok som konventionellt brukar beskrivas som övergångsperioden mellan européisk medeltid och den moderna tiden, framträdde rationalistiska idéer som markerade distans till de tidigare religiösa tankesystemen. Både inom konst, vetenskap och filosofi skedde förändringar i riktning mot en sekulär och humanistiskt centrerad förståelse av verkligheten.

Modern rationalism

Under det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet kom den rationalistiska tendensen att anta en mer distinkt karaktär, i takt med den framväxande industrialismen och den liberala ideologins tilltagande inflytande. I och med den så kallade upplysningen i slutet av 1700-talet fick förnuftstron ett modernt intellektuellt ramverk, och med utgångspunkt hos tänkare som t ex Voltaire och Rousseau formulerades ett tydligt rationalistiskt paradigm, som kan sägas utgå från huvudsakligen tre principer:

Materialism. Tänkandet centrerar kring den mätbara, kvantifierbara verkligheten (dvs den verklighet som främst formuleras via den naturvetenskapliga diskursen), och strävar efter världsliga förklaringar till alla fenomen.

Humanism. "Människan" som abstrakt princip postuleras som utgångspunkt för tänkandet och förståelsen. Detta innebär att "människan" och hennes referensramar blir en måttstock för all mening och sanning.

Liberalism. "Den fria tanken" blir en förutsättning för att "människan" som princip ska kunna öka sin kapacitet och sin förståelse. Man motsätter sig således de klassiska formerna av doktrinärt tänkande, som exempelvis religionen. Parlamentarism och folkstyre framställs som ideala politiska förvaltningsformer.

1800-talsrationalismen manifesterades i flera progressiva rörelser, inte minst inom vetenskap och politik. Både positivismen och socialismen som idékomplex var starkt rationalistiskt färgade, vilket innebar en antagonism i förhållande till mer konservativa sociala krafter, som i stället för utveckling och förnuft stod för tradition och sentiment. Förändring kom i och med detta att förknippas med rationalism och materialism, och tanken på social revolution definierades mestadels i liberala, demokratiska termer. Det finns alltså flera beröringspunkter mellan denna form av modern rationalism och den politiska förståelsen av gemenskap, dvs en idé om tillhörighet som en formell, konstitutionell fråga. Den moderna rationalismen går hand i hand med det liberala politiska projektet, som grundar sig i tanken på samhället som en form vars innehåll bestäms av politiska processer.

Samtidigt innebär det rationalistiska paradigmet att idén om människan som ett autonomt subjekt framträdde i sin moderna tappning. "Individen" som självständig aktör framställs som en given storhet, och antas vara styrd av fria, förnuftiga och rationella val. Detta antagande är en förutsättning för hela den moderna ekonomiska vetenskapen, det vill säga för den kapitalistiska förståelsen av hur samhället fungerar. Homo economicus, den ekonomiska människan, är en av grundpelarna i det marknadstänkande som fullständigt dominerar den ekonomiska diskursen från 1800-talet och framåt. Det är genom att förutsätta den "fria individen" som social arketyp som den mystiska kraften "marknaden" kan tillskrivas den närmast religiösa roll den spelar i nutida ekonomi och politik.

Förnuftskritik

Nietzsche, Heidegger, Jünger, Bataille, Foucault, Deleuze, etc etc