Proletariat
Proletariat (av latin proles, ’barn’) kallade romarna de medborgare vilkas förmögenhet understeg det för 5:e klassen i centurieförfattningen bestämda minimum, och sågs ha som uppgift att avla barn (proles).
I den marxistiska teoribildningen används proletariat för att beskriva medlemmar av den samhällsklass som utgörs av produktions- och underhållsarbetare som är egendomslösa (i den bemärkelsen att de inte äger någon egendom förutom sin egen arbetskraft). De som är "utan reserver".
- I samma grad som bourgeoisin, d.v.s. kapitalet, utvecklas, i samma grad utvecklas proletariatet, de moderna arbetarnas klass, som blott lever så länge som de finner arbete och som blott finner arbete så länge som deras arbete ökar kapitalet. Dessa arbetare, som styckevis måste sälja sig själva, är en vara som varje annan handelsartikel och därför på samma sätt utsatta för alla konkurrensens växlingar, alla marknadens förändringar. - Det kommunistiska manifestet
Proletariatet är alltså arbetarklassen, de människor som, till skillnad från kapitalistklassen, måste sälja sin arbetskraft för att överleva.
Proletariatet som kapitalistisk subjektivitet
Det kapitalistiska produktionssättet bygger på förmeringen av värde, vars förutsättning är kapitalets exploatering av mänsklig arbetskraft, en grundläggande antagonism som sätter klasserna i sin avbild. Kapitalister och arbetare som klasser betraktade är med andra ord inte orsakerna, utan resultaten av den konfliktrelation som gör ett produktionssätt kapitalistiskt.
- Det kapitalistiska produktionssättet, till skillnad från tidigare diton, grundar sig på konflikt och skillnad – kapitalet, betraktat som en totalitet, är helt enkelt klasskamp och kontinuerlig förändring. Kapitalrelationen föregår både proletariat och kapitalistklass i den meningen att de antagonistiska klasserna är konsekvenser av värdets strävan efter att föröka sig – en strävan som per definition innebär en motsättning mellan arbete och kapital. Klasserna är inte orsakerna till denna strävan, de är resultatet av den – både arbetaren och kapitalisten är med andra ord lika kapitalistiska, och ingen av klasserna kan som den är bryta sig ur kapitalrelationen. (Ur "Var är vi på väg?" i i Dissident #3)
Relationen mellan klasserna är alltså inte primärt en fråga om hierarkiskt förtryck (även om kapitalistklassen givetvis är en priviligierad minoritet med reell makt till sitt förfogande) utan om en samverkan mellan subjektiviteter, som tillsammans bestäms av - och samtidigt upprätthåller - de objektiva förhållandena. Så länge arbetarklassen agerar som arbetarklass i det kapitalistiska produktionssättet, fungerar den lika kapitalistiskt som kapitalistklassen gör när den kämpar för sina intressen .
