Fordism
Fordismen präglas förutom av hög arbetsdelning med specialiserad arbetskraft och relativt höga löner också av strikt hierarkiska arbetsrelationer med öppen repression, mekanisering (mänskligt kunnande byggs in i maskiner), centraliserad massproduktion av standardiserade produkter, systematiska studier av arbetet för ökad rationalisering och ett stelt produktionssätt.
Fordismens rationaliseringsmöjligheter möjliggjorde rekordhöga profiter som gav upphov till keynesianismen, en ekonomisk teori som bygger på att stimulera efterfrågan, konsumtionen, och som hävdar att profiten och lönerna inte behöver stå i motsättning till varandra, utan tvärtom ömsesidigt kan ta del av den ökade tillväxten.
Fordismen/taylorismen och dess ekonomiska politik – keynesianismen – och dess uppbyggande av den kapitalistiska välfärdsstatens masskonsumtionsmodell bildade själva grunden till den historiska kompromissen att stora delar av arbetarklassen politiskt integrerades inom de kapitalistiska ramarna.
Krisen i den fordistiska/tayloristiska ackumulationsmodellen dök upp i slutet av 60-talet och slog igenom definitivt i början av 70-talet. Rationaliseringsmöjligheterna hade uttömts och stött på ett internationellt mångfaldigt motstånd, löpande bandets tempo kunde inte höjas och modellen gav därför inte längre tillräckligt höga profiter. Denna utveckling kolliderade med de kapitalistiska välfärdsstaternas sociala institutioner och dessas stigande kostnader. Därför började den globala kapitalistiska omstruktureringen som ersatte keynesianism med nyliberalism och fordism med toyotism. (Källa: Kämpa Tillsammans!)
