Den "andra" arbetarrörelsen
Den andra arbetarrörelsen är en term som använts för att beskriva den del av arbetarklassen (i regel okvalificerade arbetare) som inte anslöt sig till socialdemokratiska eller leninistiska partier och fackföreningar.
Begreppet myntades av Karl Heinz Roth (väl?) i sin bok Die "andere" Arbeiterbewegung från 1974 (Trikont; finns även på danska hos GMT) där han urskiljer två traditioner inom den tyska arbetarrörelsen. Den ena bärs upp av de kvalificerade yrkesarbetarna, den andra av de okvalificerade arbetarna. Han går emot den officiella historieskrivningen, socialdemokratisk eller kommunistisk, som brukar utgå från föreställningen att arbetarklassen är homogen och att "arbetarrörelsen är en". I det traditionella perspektivet reduceras klasskampen till programdebatter och fraktionsstrider, ledarna blir hjältar eller förrädare, partiernas nederlag och framgångar blir lika med klassens. Hos Roth däremot upphör ideologier och organisationer att leva ett eget liv. De ges en materiell grund genom analyser av klassammansättningen vid olika tider.
Han menar att "den professionelle arbetaren [var] stöttepelare och drivfjäder för arbetarreformismen" i början av 1900-talet. Den proffessionelle arbetaren finns inom metall- och maskinindustrin, finmekaniken och optiken. Han har ännu inte undergått den rationaliseringsprocess som drabbat de kvalificerade skikten inom järn- och elektroindustrin. Högt betald, oumbärlig och yrkesstolt identifierar han sig starkt med sitt arbete och sin arbetsplats. För att försvara sin ställning inom produktionen bildar han fackföreningar. Bojkott och strejk är hans vapen mot mekaniseringen. I denna försvarskamp ingår också kampen mot kvinnoarbete.
Dessa metallarbetare, som enligt Roth utgjorde ryggraden i den dåvarande socialdemokratin, var inte angelägna att avskaffa utsugningen. Snarare kämpade de med kapitalet om kontrollen över produktionen. Deras strävan mot självförvaltning uttrycktes i rådsexperimentet 1918-1920, vilket lokaliserades främst till maskinindustrins centra. Om man då ser socialdemokratin som det politiska uttrycket för yrkesarbetarnas och teknikernas ställning i produktionen och fackföreningen som deras naturliga organisationsform faller myten om socialdemokratins "förräderi" bort.
Massarbetarna däremot - den "andra" arbetarrörelsen - var och är utbytbara, varken bundna till yrket eller till arbetsplatsen. Den fackliga organiseringen passade dem inte. Boken dokumenterar med hjälp av arkivmaterial (polisrapporter, hemliga direktiv från företagare, Gestaporapporter etc) massarbetarnas långa kamp mot själva arbetet och deras sökande efter nya kampformer, så som arbetsvägran, sabotage, olydnad, informella motståndsgrupper osv.
Analysen av de gångna hundra åren visar att de till synes mest stabila perioder vilar på en mycket bräcklig "terrorbalans" på arbetsplatserna: "undantagstillståndet i arbetarnas vardag producerar en allmän, antagonistisk arbetargerilla", konstaterar Roth.
- I motsättning till metallarbetarna och funktionärerna i det tyska metallarbetareförbundet identifierar de okvalificerade arbetarna sig inte med produktionsprocessens arbetsförlopp och arbetsinnehåll. De är barbariska och ociviliserade, de avlägger inga besök i arbetarnas bildningsföreningar, de upprättar inte någon status quo till kapitalet, som skulle kunna bilda utgångspunkt för en "socialistisk" strategi för en påskyndad industriell utveckling. De är pöbel ("Mob"), oberäkneliga, aggressiva, har nära till våld och är "opolitiska". Deras fluktuationsgrad är hög, de utgör ett konglomerat av många nationaliteter. Med "tukthusföreskrifter" och socialistlagar kommer man dem inte till livs. I den mån de - förutom i sina reella strider - vänder sig mot den fackliga reformismen, förespråkar de en proletär självorganisering, som bekämpar åtskillnaden mellan politiska och fackliga organisationer från grunden, och som tar den revolutionära fabriksorganiseringen till utgångspunkt för det proletära upproret.
- Övervakningen är krisstatens centrala svar på tendenser hos en större minoritet inom klassen, att ta upp kampen på fabrikerna utan institutionell förmedling och att ute i samhället ta för sig av de sociala rikedomarna.
- - Karl Heinz Roth, Die "andere" Arbeiterbewegung
Litteratur
- Brutus Östling: Den "andra" arbetarrörelsen och reformismens framväxt, Federativs förlag, 1980 (Ladda ner)
- Karl-Heinz Roth: Den "anden" arbeiderbevaegelse, GMT 1976.
- Utforskandet av arbetarrörelsen – Karl-Heinz Roth och Proletarische Linke (kapitel ur Kämpa Tillsammans! bok Vi vill ha allting!) (Ladda ner)
- Eriksson och Giudice: Arbete är terror (Ladda ner)
