Nihilism

Nihilism (av grekiska nihil, ingenting) betecknar förfall och avsaknad av absoluta värden. Nihilismen beskrivs ofta som en tendens och ett tillstånd både i samhället och hos den enskilda människan där en högre ordning och absoluta sanningar upplöses. Nihilism används ibland också som benämning av en filosofisk position och politisk rörelse. Termen introducerades av Friedrich Heinrich Jacobi (1743-1819), som använde det för att karaktärisera rationalism och särskilt då Immanuel Kants filosofi, och populariserades av Ivan Turgenev i romanen Fäder och söner.

Nihilismen associeras ofta med Friedrich Nietzsche som är en av de första att utförligt utforska ämnet. Nietzsche såg nihilismen som livets och världens tömmande av mening, vilket ledde till apati gentemot livet, karaktäriserat av vad han kallade "Den sista människan" (der letzte Mensch). Nietzsche konceptualiserade det nihilistiska tillståndet med det kända uttrycket ”Gud är död” med vilket han menade att Gud inte längre var närvarande som meningsbärare. Han menade att vi - den europeiska kulturen - hade dödat Gud. Orsaken var slavmoralen, i synnerhet kristendomen, som han menade vände sig från livet. Nietzsche ansåg att nihilismen var en sjukdom som skulle övervinnas, och samtidigt såg han den som en ofrånkomlighet och nödvändig förutsättning, en historisk prövning som kunde leda till "Övermänniskan".

Nietzsche har senare influerat en rad tänkare som på likartade sätt behandlat nihilismen, exempelvis Ernst Jünger, Georges Bataille, Martin Heidegger, och Albert Camus. Ofta behandlas nihilismen i samband med moderniteten då nihilismen anses bli en normalitet.