Nihilism

Nihilism (av grekiska nihil, ingenting) betecknar förfall och avsaknad av absoluta värden. Nihilismen beskrivs ofta som en tendens och ett tillstånd både i samhället och hos den enskilda människan där en högre ordning och absoluta sanningar upplöses. Nihilism används ibland också som benämning av en filosofisk position och politisk rörelse. Termen introducerades av Friedrich Heinrich Jacobi (1743-1819), som använde det för att karaktärisera rationalism och särskilt då Immanuel Kants filosofi, och populariserades av Ivan Turgenev i romanen Fäder och söner.

Nihilismen associeras ofta med Friedrich Nietzsche som är en av de första att utförligt utforska ämnet. Nietzsche såg nihilismen som livets och världens tömmande av mening, vilket ledde till apati gentemot livet, karaktäriserat av vad han kallade "Den sista människan" (der letzte Mensch). Nietzsche konceptualiserade det nihilistiska tillståndet med det kända uttrycket ”Gud är död” med vilket han menade att Gud inte längre var närvarande som meningsbärare. Han menade att vi - den europeiska kulturen - hade dödat Gud. Orsaken var slavmoralen, i synnerhet kristendomen, som han menade vände sig från livet. Nietzsche ansåg att nihilismen var en sjukdom som skulle övervinnas, och samtidigt såg han den som en ofrånkomlighet och nödvändig förutsättning, en historisk prövning som kunde leda till "Övermänniskan".

Nietzsche har senare influerat en rad tänkare som på likartade sätt behandlat nihilismen, exempelvis Ernst Jünger, Georges Bataille, Martin Heidegger, och Albert Camus. Ofta behandlas nihilismen i samband med moderniteten då nihilismen anses bli en normalitet.

Nihilismen enligt Nietzsche

Frågan om nihilismen - sättet den verkar på oss som människor och som kultur, och dess möjliga överskridande - är den centrala frågan för hela Nietzsches tänkande. Men Nietzsches förståelse av nihilismen förblev genom hela hans liv -elusive-, och fragmentarisk. Det är främst i sina sena anteckningar, som under hans egen livstid förblev opublicerade, fenomenet utforskas och in i det sista förblev Nietzsches förhållningssätt ambivalent. I ett ofta citerat stycke skriver Nietzsche: ”I praise, I do not reproach, [nihilism's] arrival. I believe it is one of the greatest crises, a moment of the deepest self-reflection of humanity. Whether man recovers from it, whether he becomes master of this crisis, is a question of his strength. It is possible. . . . ”

En naturlig startpunkt för att börja förstå nihilismen är begreppsnamnet själv: nihil, latin för intet. Nihil kan tolkas som både meningslöshet och värdelöshet. Det är främst i meningen värdelöshet som Nietzsche talade om nihilismen. Nihilismen är närmare bestämt de högre värdenas nervärdering av sig själva ["das die obersten Werthe sich entwerthen"].