Jacob Taubes

Jacob Taubes (1923-1987) var en tysk-judisk professor i religions- och filosofihistoria, judaistik och hermeneutik. Han såg sig själv främst som Briefsteller (brevställare) snarare än filosof eller teolog, och författade en mängd artiklar och essäer spridda över en mängd tidskrifter och antologier men författade egentligen endast ett verk i egen rätt: Abendländische eschatologie (Västerlandets eskatologi). Mest känd är han dock för sina föreläsningar om Paulus Romarbrev (publicerad postumt som Die Politische Theologie des Paulus).

Centralt för Taubes tänkande är historiens och eskatologins väsen. I kontrast till både den grekiska världsåskådningen om en stabil och harmonisk värld och den moderna historicismens framstegstanke ställde han eskatologisk historiesyn med rötterna i judisk messianism. Judendomen införde den messianska idén i den mänskliga andens historia, en idé som varit verksam i främst judendomen och kristendomen men också i exempelvis mandeism, manikeism och zoroastrism och senare i moderna projekt som marxismen. I Abendländische eschatologie (1947) försvarar Taubes eskatologin och den messianska idén som det som försöker befria människan från orättvisor.

”Den utmärks av oförmågan att förlika sig med våldet som myten neutraliserar som ett öde. Som mentalitet för den med sig samvetet och skulden, dessa ”judiska uppfinningar”, som Adolf Hitler ska ha sagt; insikten att vi är ansvariga för det som varit, är och skall komma. Som historieerfarenhet innebär den tron på ett nära förestående slut på förtryck och lidanden, och som lära föder den tanken om tillvarons ändlighet men också hoppet om evigheten.” (Björk, ”Det måste ske från andra sidan”.)

Apokalyptisk messianism

Taubes eskatologiska historieuppfattning manar honom till en apokalyptisk form av messianism som ställs i kontrast till en öppen messianism (som hos exempelvis Martin Buber, Emmanuel Lévinas och Jacques Derrida). Apokalyptik, som betyder uppenbarelse, innebär en uppenbarad framtid som är slutet på det nuvarande. Skillnaden gentemot öppen messianism, som fäster tonvikten på historiens kontingenser och möjligheter, är att apokalyptikens förutbestämmande av slutet som innebär ett föregripande av uppenbarelsens annanhet så att säga återverkar från framtiden.