Frankfurtskolan

Frankfurtskolan var en grupp filosofer och forskare, under ledning av filosofen Max Horkheimer, som under 1930-talet var verksamma vid Institut für Sozialforschung (IfS), först i Frankfurt och sedan i Genève, New York och Los Angeles efter Hitlers maktövertagande. Andra framstående medlemmar, även om de själv aldrig använde begreppet Frankfurtskolan, var sociologen och filosofen Theodor W Adorno, litteraturkritikern och filosofen Walter Benjamin, filosofen Herbert Marcuse och psykologen Erich Fromm. Deras teoretiska arbete hade sin utgångspunkt i Marx och marxismen, med inslag av psykoanalys, och var tvärvetenskapligt över ett antal olika discipliner. Syftet var att skapa en koherent teori om kapitalismens ekonomi, kultur och psykologi. Ansatsen kom att få namnet kritisk teori. Eftersom Frankfurtskolan medvetet distanserade sig från den samtida arbetarrörelsen fick deras kritiska teori inte politiskt genomslag förrän i 1960-talets vänstervåg. Idag utgör Frankfurtskolans arbete främst en inspirationskälla för olika former av kulturkritik.

Historia

Frankfurtskolan har sin grund i ett seminarium som hölls i maj 1923 och som markerar starten för IfS. I åtta dagar, under namnet ”Den första marxistsiska arbetsveckan”, samlades ett tjugotal forskare för att diskutera problem inom den marxistsiska teorin. Utgångspunkten var två nyutkomna böcker: Georg Lukács Historia och klassmedvetande och Karl Korschs Marxism och filosofi, vars författare även deltog i sammankomsten. Diskussionen under ”Den första marxistiska arbetsveckan” rörde främst proletariatets självmedvetenhet, och dess betydelse för en eventuell revolution.

Seminariet, liksom sedermera IfS, bekostades av Felix Weil. Felix Weil, vars far var mångmiljonär, anses därmed vara grundaren av IfS. Till första föreståndare utsågs däremot historiken och ekonomen Carl Grünberg, som var en varm anhängare av austromarxismen. Bland de första projekten märks ett samarbete med Marx-Engels-institutet i Moskva om utgivningen av Karl Marx och Friedrich Engels samlade verk.

1930 tog Max Horkheimer över ledningen för IfS. Detta betraktas som starten för Frankfurtskolan. Sessionen I Frankfurt blev emellertid kortvarig på grund av nazisternas framtåg i Tyskland. För att undkomma förföljelse - de flesta i IfS var såväl kommunister som judar - öppnade IfS en filial i Genève, dit de 1933 flyttade all verksamhet. Från 1934 blev IfS officiellt en del av Columbia University i New York och Frankfurtskolan verkade under andra världskriget i USA.

Några år efter kriget flyttade Horkheimer och Adorno tillbaka till Tyskland och Frankfurtskolan splittrades. De olika medlemmarna fortsatte dock, var för sig, att producera samhällsteori.