The rebirth of history

The rebirth av history: Times of riots and uprisings är en kort bok av Alain Badiou, skriven i respons till den arabiska våren. Men det rör sig inte om någon analys av de grundläggande orsakerna till varken krisen eller den arabiska våren, det intresserar inte Badiou här, han konstaterar att kapitalismen alltid drivit på förändringar (så kallad “utveckling” i en rak linje), att detta stundtals kollapsar för att snart drar igång igen. Det händer dock att människor inte alltid vill förändras i samma riktning. Det är dynamiken i dessa händelser som intresserar Badiou.

Vi befinner oss just nu, menar Badiou, i “a time of riots wherein a rebirth of History, as opposed to the pure and simple repetition of the worst, is signalled and takes shape.” (s. 5) Han upprepar en tankegång som delats av en och annan, nämligen att våra samtida uppror och revolter är en (potentiell) repetition av de europeiska revolutionerna 1848. Vi har stigit in i en ny tid, en återfödelse av Historien som kan komma att sprida och intensifiera genuina massrevolter globalt. Vad som saknas är en återfödelse av Idén. Kommunismens idé.

Omedelbara, latenta och historiska kravaller

Gnistan som startar löpelden är alltid när staten mördar en fattig. Det kan vara vem som helst, en fruktförsäljare, fotbollsspelande ungdomar, en smågangster. Erfarenheter av repression delas av alla så gnistan kan omedelbart tända ilskan hos de många “farliga klasserna.” Statens, medias och reaktionens svar är också alltid densamma: vandalisering eller stöld av några varor är alltid värre än när polisen avrättar fattiga, någon av “de andra.” I slutändan är dock ingen “enduring truth” garanterad i kravallen, den kan utvecklas både i progressiv riktning och i reaktionär riktning.

Badiou talar om tre olika typer av kravaller: omedelbara, latenta och historiska. De omedelbara, de “farliga klassernas” till synes spontana utbrott är för det första som sagt “blinda” i den meningen att de är blott destruktiva och kan lika väl bli reaktionära (exempelvis rasistiska, antisemitiska, etc.) och för det andra har en “svag lokalisering” med vilket Badiou menar att de stannar i sin egen miljö och därför oförmögna att på riktigt sprida sig. Spridningen sker till likadana miljöer, framför allt fattiga förorter, och spridningen sker genom imitation. Måltavlorna är den faktiska och symboliska repressionen: först och främst polisen, men också socialkontor, arbetsförmedlingar, skolor, etc. Intellektuellt handikappade personer lipar alltid när t ex en skola sätts i brand. “Such opinion does not want to know that, when something is one of the few ‘benefits’ granted you, it becomes the symbol not of its particular function, but of the general scarcity, and that the riot detests it for that reason.” (s. 24)

Denna typ av omedelbara kravaller är inte någon ovanlighet. I “väst” bryter de ut hela tiden. Några gånger har de de senaste åren växt i styrka, senast i London 2011, tidigare i Frankrike 2005. Den arabiska våren började också som omedelbara kravaller. Där utvecklades de till vad Badiou kallar historiska kravaller. En kravall blir historisk när kravallens medel för utspridning inte kan reduceras till imitation. Oftast betyder det: andra grupper tar vid. Detta har inte skett i Europa på ungefär 40 år. Men Badiou tror att det nu är möjligt, eller i alla fall “the possibility of their possibility.” Det finns “a subjectivity of latent riot.” De latenta kravallerna är kravalliknande situationer som bara är en gnista ifrån att explodera. Badious enda exempel: protesterna mot pensionsreformen i Frankrike. Han ser en särskilt lovande potential i strejker via ombud, när arbetarna på en arbetsplats inte formellt går ut i strejk men förhindras att arbeta genom att människor utifrån (studenter, arbetslösa, anhöriga, etc) blockerar arbetsplatsen (i överenskommelse med arbetarna naturligtvis). Sådana strejker innebär en direkt spridning till andra än arbetarna och binder också samma strejken med en ockupation, en av förutsättningarna för en historisk kravall.

Den historiska kravallen har tre grundförutsättningar: 1) övergång från begränsad lokalitet till centralt rum, ockupation. Detta måste ske ganska fort då omedelbara kravaller överlever max 5 dagar. 2) för att 1. ska vara möjligt måste övergången ske inte genom imitation utan kvalitativ utbredning, det vill säga att en mångfald människor kommer samman. Detta steg implicerar också en slags “yttrandefrihet” som dock inte kan reduceras till en ytligt liberal frihet; det rör sig snarare om uppfinnandet av ett nytt språk utifrån de nya gemensamma erfarenheter människorna är indragna i. 3) uppfinnandet av gemensamt krav, ett slags kollektivt beslut, vilket gör seger möjligt.

I Tunisien och Egypten segrade de relativt fort vilket var nödvändigt för att de skulle överleva och utvecklas. De segrade mot polisen, mot media (både lokalt och globalt), och de tvingade fram presidenternas avgång. Den arabiska våren “öppnade upp Historien” till skillnad från tidigare revolter (Badiou nämner Solidaritet i Polen och Iranska revolutionen) som istället “stängde” historien. Nu är ännu inget bestämt. Badiou kallar det här “intervallic periods.”

“What is an intervallic period? It is what comes after a period in which the revolutionary conception of political action has been sufficiently clarified that, notwithstanding the ferocious internal struggles punctuating its development, it is explicitly presented as an alternative to the dominant world, and on this basis has secured massive, disciplined support. […] An open, shared and universally practicable figure of emancipation is wanting. The historical time is defined, at least for all those unamenable to selling out to domination, by a sort of uncertain interval of the Idea.” (s. 38-39)

Dessa perioder visar enligt Badiou att Historien i sig själv inte bär på lösningen till problemen som den ställer. Därför behovet av politik, dvs organisering. Badiou citerar Mao: för att ha ordning i organiseringen behövs det i dess ideologi. “But ideology is only ever the set of abstract consequences of an Idea or (if you prefer) of one or several principles.” (s. 42)

Kravall, händelse, Sanning

Medan en omedelbar kravall naturligtvis bemöts med direkt repression är den historiska kravallen ett större problem för staten. Minoriteter kan slås ner men “folket” är mycket mer riskfyllt att slå ner med våld. Staten kan då stå inför en hastig förändring då “oppositionen” tar över och de egalitära samlingar som utgör den historiska kravallen måste neutraliseras (och inte utvecklas till massdemokrati). Badiou poängterar den viktiga skillnaden mellan historisk kravall och revolution. När den historiska kravallen blir politisk, dvs när den inom sig själv kan uppbära strukturer som gör (den gamla) staten överflödig, först då kan man tala om revolution, en ny situation och inte bara nya kläder för samma gamla regim. Staten görs överflödig av de som staten dömer som överflödiga: de fattiga. De fattiga och, för Badiou, hela massan av vanliga arbetare är i denna värld i en mening icke-existerande. Vad som händer i en historisk kravall, eller kort och gott en Händelse, är att de icke-existerande reser sig och säger: vi existerade inte men nu existerar vi och vi kan bestämma Historiens utveckling. I fallet Egypten, säger Badiou, var det häpnadsväckande att hela världen höll med. Det var inte längre huliganer som var våldsamma och vandaliserade etc., nu var det verkligen “det egyptiska folkets demokratiska revolt.” Badiou påpekar att även om det skulle vara en miljon på Tahrirtorget är det en liten minoritet. Men den enorma “intensifiering av subjektiv energi” ger minoriteten en “prescriptive universality.” I en mycket konkret meningen, menar Badiou, rör det sig om en folklig diktatur, en auktoritet som grunder sig på (en politisk) Sanning.

“Authoritarian in the strict sense, because, at the start at any rate, the fact that there is an absolute justice in the historical riot is what no one is entitled publicly to ignore. And it is precisely this dictatorial element that enthuses everyone, just like the finally discovered proof of a theorem, a dazzling work of art or a finally declared amorous passion — all of them things whose absolute law cannot be defeated by any opinion.” (s. 61)

Organisering

Organisering, för Badiou, är förmedlingen mellan Händelsen och Idén. Idén är vad som abstrakt förenar militanta och organiseringen dess konkreta uttryck. Organiseringen gör tre saker: sammandragning (contraction), intensifiering och lokalisering. Sammandragning innebär en gränsdragning mellan de som är med och de som inte är det (Badiou skriver det inte men det betyder väl: mellan vän och fiende). Intensifiering precis vad det låter som: stegring av militansen. Och lokalisering, befästandet av ett territorium, ett nytt rum som gör de icke-existerande som med Händelsen gör sig existerande synliga. Badiou är medvetet abstrakt eftersom varje ny Händelse nödvändigtvis måste diktera de konkreta former detta tar. Tidigare har organiseringen formaliserats i den klassiska partiformen, något som Badiou dömer ut som föråldrat och farligt.

“A political organization is the Subject of a discipline of the event, an order in the service of disorder, the constant guardianship of an exception.” (s. 66)

Organisering är att Idén omsätts i handling, i uppfinningar, i språket och att de vittnar om en trofasthet (fidelity) till Händelsen. Organiseringen är en process som håller Händelsen i liv och…

“It is the invention of a time whose particular characteristics are taken from the event, a time that in a sense unfolds its beginning. This time can then be regarded as outside time, in the sense that organization is not amenable to being inscribed in the order of time dictated by the previous world.” (s. 70)

Stat och identitet

Staten är, enligt Badiou, en maskin som producerar de icke-existerande. Det gör den genom att tvinga på en identitär (identitarian) normalitet. En genomsnittlig identitet konstrueras inte bara av statens lagar och handlingar utan också genom den dominerande ideologin etc, för vad som sedan hänvisas till som det existerande (medborgarna). Denna identitet bär alltid på inre motsättningar och förkroppsligas aldrig av någon, man är bara olika nära. De som står längst ifrån separeras från det existerande genom separerande namn, idag främst “invandrarna” eller “muslimerna.”

“The state has a considerable range of solutions for transforming what is there, before our eyes, into what does not exist. These extend from the refusal of legal documents to police abuse and judicial expulsion through the impossibility of being treated in public hospitals, raids on train stations, the arrest of kids at the end of school, prohibition of women from dressing as they wish, detention centres, and so forth.” (s. 72)

Händelsen raderar eller i alla fall kraftigt reducerar alla separerande namn. Organiseringen är organiseringen av det generiska/allmänna (generic). För Badiou har proletariatet länge varit namnet på det generiska/allmänna, och är det egentligen fortfarande men perverterat av 1900-talets arbetarrörelse som kopplade proletariatet till arbetarklassen (och industriarbetare i synnerhet). Eftersom staten alltid opererar utifrån och med hjälp av en identitär normalitet, enligt Badiou, är Händelsen alltid ett angrepp mot staten, och revolutionärer alltid fiender till staten i alla dess former.

Länkar

• History and the Sphinx: Of Riots and Uprisings, av Jasper Bernes och Joshua Clover.