The great financial crisis

John Bellamy Foster och Fred Magdoff, båda associerade med amerikanska tidskriften Monthly review, skrev 2009 The great financial crisis: Causes and consequences. Större delen av boken skrevs medan finanskrisen brakade loss och har bara kompletterats med en inledning och ett avslutande kapitel som reflekterar över konsekvenserna. Författarna var nämligen övertygade om att finanskrisen bara bekräftade den teori de själva framfört en längre tid. Teorin är inte helt och hållet deras egen, vilket de själva gång på gång påpekar, utan bygger på det arbete som gjorts av Paul Baran, Paul Sweezy och Harry Magdoff, som i sin tur utgick mycket från bland andra Marx, Keynes och Minsky.

För att förstå den nuvarande krisen måste vi, enligt Foster/Magdoff, bredda perspektivet och börja redan vid den förra stora krisen, den Stora depressionen på 1930-talet. Redan då menade John Maynard Keynes att kapitalismen inte nödvändigtvis kommer uppnå full sysselsättning, den kan också hamna i lång stagnation med låg tillväxt och hög arbetslöshet som resultat.

"His most crucial arguments related to factors leading to a slowdown in investment. For a capitalist economy to work well the surplus (or savings) that it generates must be invested in new productive capacity. Yet, investment in modern capitalism, Keynes argued, was at best risky undertaking since investment decisions that determine the level of output in the present are based on expections of profits on this investment a number of years--perhaps as much as a decade--in the future. Under these circumstances, dominated by uncertainty, investment shortfalls can result from any number of factors--including the building up of overcapacity in plant and equipment, a sense that the market for consumer goods is or will soon be saturated, a perception that the external frontier for expansion is limited, etc." (12-13)

Det centrala, men inte enda, verktyget för att hantera denna situation blev för Keynes att stärka arbetarklassens köpkraft. Den underliggande tesen som är viktig här är dock vad som har kallats "stagnationstesen"; kapitalismen tenderade mot en "sekulär stagnation" då investeringar mer och mer inriktades mot ersättning (replacement) av gammalt och mindre till ny "net investment". Under den så kallade "guldåldern" försvann stagnationstesen från den etablerade ekonomiska forskningen. Endast några få "radikala keynesianer" och marxister insisterade på den aspekten. Två var Paul Baran och Paul Sweezy i deras bok Monopoly capital från 1966. Deras tes var att monopolkapitalismens enorma produktivitet och oligopolistiska prissättning genererade stora vinster som ekonomin inte kunde absorbera (genom konsumtion och investeringar). Monopolkapitalismens normala tillstånd är därför stagnation, menade de.

Med stagnation kommer också finansialisering; de moderna företagens växande beroende av finansmarknaden för att reducera risker kopplade till investeringar i produktionen. Detta var också något som bekymrade Keynes men som likt stagnationstesen glömdes bort. På 1960-talet återupptäcktes och utvecklades Keynes tankar av Hyman Minsky, som formulerade den så kallade "finansiella instabilitetshypotesen". Enligt Minsky tenderar den kapitalistiska ekonomin åt ökad finansiell instabilitet i form av bubblor som var beroende av ett ständigt kontantflöde för att inte spricka, ett flöde som oundvikligen, förr eller senare, kommer sakta ner eller upphöra. Det finansiella systemet blir då beroende av en "sista låneinstans" (lender of last resort), centralbanker och liknande som tillhandahåller likviditet vid kristider.

Foster/Magdoff hävdar, delvis emot Minsky, att den finansiella sektorn inte bara var en medhjälpare i ackumulationsprocessen utan att den faktiskt var drivande. "The result was an acceleration of the process of debt buildup--going beyond mere speculative orgies that historically came at the peak of buisness cycles, becoming instead a permanent, institutionalized feature of the economy." (18) Finansialiseringen manifesteras, enligt Foster/Magdoff, i den växande skuldkvoten i förhållande till BNP. Den kan inte separeras från den underliggande stagnationen, som är det verkliga problemet.

Det bör påpekas här att en viktig del av stagnationstesen, som Foster/Magdoff inte går in på i detalj, är antagandet om att arbetarklassens (påstått) minskande löneandel är en viktig eller rent av central faktor för den minskande investeringen. Foster/Magdoff, liksom Baran/Sweezy före dem, anklagas därför (av bland andra Andrew Kliman) för att vara "underkonsumtionister", alltså att de skulle hävda att minskad konsumtion är den egentliga orsaken till krisen. Foster/Magdoff går som sagt inte in på detta i detalj och hävdar aldrig explicit att det är så, eller i alla fall inte att det skulle vara den enda orsaken. De håller sig till formuleringar som "stagnationen är det underliggande problemet" och att "överskottskapital inte kan absorberas av produktiva investeringar". (Närmare diskussion om detta i Klimans bok.)

"Monopol-finanskapital"

Baran/Sweezy, som Foster/Magdoff bygger vidare på, hävdade som sagt på mitten av 1960-talet att kapitalismen nått ett stadie de kallade monopolkapitalism och vars normaltillstånd var stagnation. Den har sedan dess bara blivit djupare. Nya sätt har uppfunnits för att hålla systemet flytande dock, och Foster/Magdoff kallar det nuvarande stadiet eller fasen för "monopol-finanskapital." Utvecklingen har, väldigt kortfattat, sett ut ungefär såhär: vid 1900-talets början genomgick kapitalismen en genomgripande förändring med uppkomsten av gigantiska korporationer. Efter Andra världskriget konsoliderades denna nya fas, särskilt i USA. Monopol och "profitmaximerande oligopol" gav upphov till en destruktiv priskonkurrens som resulterade i enorma överskott ekonomin inte klarade av att absorbera. Kronisk överkapacitet reducerade investeringsviljan. Baran/Sweezy påpekade dock att det samtidigt fanns motverkande tendenser som "döljde" den underliggande stagnationen, exempelvis höjda offentliga utgifter, särskilt inom det militära. Inte långt efter boken publicerades skulle stagnationen emellertid bli märkbar på riktigt.

Krisen på 1970-talet markerade en förändring från de stora, stabila industrikapitalen som finansierade sina investeringar med egna, interna fonder, till en ökad efterfrågan efter aktier, optioner, derivatprodukter, hedgefonder, etc. "The result was the rise by the 1980s of a financial superstructure that increasingly took on a life of its own." (72) Men trots enorm expansion och avreglering av finansmarknaden har den inte hjälpt den produktiva ekonomin ut ur stagnationen. Istället har bubblor blåsts upp och spräckts, större och större för varje gång. Inget har egentligen förändrats förutom att instabiliteten och våldsamheten i svängningarna blivit värre.

Hur bör, enligt Foster/Magdoff, en progressiv "lösning" på krisen se ut? Först och främst måste det konstateras att krisen inte har orsakats av någon extern faktor utan beror på systemet i sig. För det andra är det inte "skattebetalarna" som ska betala kapitalistklassens bailouts utan tvärtom ska pengarna användas för att hjälpa husägare, arbetslösa, etc. Detta kommer såklart inte hända, inte ens i begränsad omfattning, om det inte uppstår massiva uppror och sociala rörelser av alla sorter.