Spontaneity, mediation, rupture

Den tidiga arbetarrörelsen var begränsad mycket på grund av (men inte endast) att arbetarklassen ännu inte utgjorde mer än en del av befolkningen. Och i takt med att proletariseringen utbreddes och trängde undan t ex bönderna blev det också tydligare att arbetarrörelsernas tillväxt i antal inte alls innebar tillväxt av omstörtande kraft. Endnotes börjar med att titta närmare på perioden innan denna utveckling, till förra århundradets revolutionära höjdpunkt runt 1905-1921. De revolutionsteorier som utvecklades då är givetvis belamrade av kontextberoende begränsningar, men något finns där, tror Endnotes, som kan hjälpa oss att formulera en revolutionsteori för idag.

Centralt i den revolutionära vågen 1905-21 var masstrejken. Endnotes menar, utan att riktigt förklara varför, att en revolution idag på samma sätt måste komma ur en massiv våg att spontana, självorganiserade kamper. De måste breda ut sig och hålla ut i decennier. Varför? Så är det bara, enligt Endnotes. Och en sådan kampvåg är också förutsättningen för att kunna ställa och svara på de strategiska frågorna på ett konkret sätt. Inte nog med det; vi måste passa oss för att inte dra för hastiga slutsatser från masstrejkvågen. Taktiken masstrejk var specifik för sin tid. Lärdomarna kan vi dra utifrån några nyckelbegrepp för arbetarrörelsen: spontanitet och organisation, parti och uppror. Endnotes har försökt omforma verktygen (begreppen) för revolutionsteorin och hoppas kunna “artikulera relationerna mellan denna konstellation av begrepp”, vad nu det betyder. Endnotes omformning har lett fram till tre begrepp: spontanitet, mediering, och brytning (rupture).

Arbetarklassen är genomkorsad av ständigt omväxlande stratifieringar som ger upphov till inre motsättningar mellan proletära gäng (baserade på kön, etnicitet, tro, etc.). Dessutom är vi fria att, inom varuekonomins ramar naturligtvis, välja vår omgivning, alltså var vi vill bo, jobba med, intressen, vänner, etc. “Thus, the community dissolves not only by force; its dissolution is also actively willed.” Detta ger upphov till ett koordineringsproblem. Kamp måste därför börja med att överkomma separationen och isolationen vi som enskilda proletärer befinner oss i. “But workers face a double-bind: they can act collectively if they trust one another, but they can trust one another — in the face of massive risks to themselves and others — only if that trust has already been realised in collective action. If revolutionary activity is exceptional, it is not because ideology divides workers, but rather because, unless revolutionary action is already taking place, it is suicidal to try to “go it alone”.” Detta leder oss till första begreppet i Endnotes revolutionsteori: spontanitet.

SPONTANITET

Det spontana är först och främst en fri handling, en handling utan externa begränsningar. Det finns fyra aspekter av spontaniteten i den här meningen: 1) den är oförutsägbar. Det finns naturligtvis, påpekar Endnotes, en relation mellan kriser och uppror, men den relationen är inte mekanisk. “This is not to say that revolt is unplanned — or that militants do not play a role in sparking revolts.” Poängen är att ingen har fullständig kontroll eller insikt i hur uppror uppstår och utvecklas. 2) den är uppbrytande (disruptive). Det spontana avbryter eller stör den vardagliga ordningen på något sätt. Strejker, ockupationer, blockader, kravaller, osv, är de vanligast exemplen. Men mer exakt vilka taktiker som används beror på två saker, dels att de resonerar bland andra, som kopierar taktiken, och dels på det faktum att de är en del av en våg, alltså (om jag förstår Endnotes rätt) att taktiken ta upp för att kampens aktualitet kräver ett uttryck. 3) den är uppbyggande (kreativ). Det som avbryts ersätts också av nya former: nya vanor, beteenden och sätt att förhålla sig. Det nya beror på omständigheterna och förändras över tid. Det är därför som uppror som kommer “inifrån” (alltså inte startade av någon utomstående grupp) sprids “more widely and wildly than revolt that comes from the outside”. När principer eller lärdomar från tidigare erfarenheter tillämpas på nya uppror finns därför en risk att upproret kvävs. (Det beror naturligtvis på vad det är för lärdomar som dragit och hur de tillämpas.) Endnotes skriver: “Strong militant formations can become agents of intensification in the present; however, in trying to apply lessons learned in the past to an ever changing present, militants run the risk of trivialising the new, in the moment of its emergence.” 4) den skapar nya former för kampens nya innehåll. Detta är en ständig evolution vi kunnat bevittna om och om igen. Det är väl på sätt och vis en del av föregående aspekt (uppbyggande), och Endnotes förklarar inte så mycket varför det är så.

Endnotes hävdar att idag är inte organisering något “externt” i förhållande till spontaniteten, en föreställning som genomsyrat arbetarrörelsens revolutionsteorier. “To give this term a definition proper to its role in revolutionary theory, we might say that organisation is the necessary accompaniment to the coordination and extension of spontaneous disruptive activity.” Att det inte är externt ska inte (tolkar jag det som) förstås som att konkreta sätt och metoder för koordination och samarbete är ointressanta, men att de är “solved in and through an unfolding sequence of struggles.”

MEDIERING

Revolutionen är i en mening utan mediering (förmedling). Endnotes skriver att den är “immediate”, inte i meningen omedelbar utan just utan mediering, utan mellanled. Organisering är oundvikligt liksom någon slags “övergångsperiod” (fast de påpekar att de inte kommer finns någon “övergångsekonomi” och liknande). “To speak of immediacy, with respect to the revolution, is merely a shorthand for the fact that the revolution abolishes the mediations of the modern world.” Människor kommer tvingas att i direkt och “omedelbar” mening konfronteras med och förändra sig själva och omgivningen. Det innebär också människors återknytning med sina kapaciteter. “New mediations will inevitably be erected out of the wreckage of the old. Thus, communism will not mean the end of mediation. It will mean the end of those mediations that fix us in our social roles: gender, race, class, nation, species.”

Revolutionen är som sagt inte utan organisering (även om den, som Endnotes skriver, “will be chaotic”). Vanligtvis när mediering har diskuterats har det varit just i termer av organisering, att de lägger mellanled och distans mellan människor. Varken organisering eller mediering kommer försvinna, eller kan försvinna, säger Endnotes. Men denna världens medieringar kommer upphävas av den nya mänsklighetens gemenskap, icke-separerad av kapitalets medieringar, en mänsklig existens som är “hel” (inte Endnotes ord).

BRYTNING

En brytning (rupture) är en kvalitativ förändring. Endnotes skiljer mellan “rupture” och “disruption”, där den senare är mer av korta avbrott och störningar som inte når upp till den kvalitativa brytningen. En genuin brytning tvingar de som är indragna att välja sida. “In that sense, the rupture is a moment of partisanship, of taking sides.” Det är vid denna punkt partiet tar vid. Om föregående “disruptions” har organiserats utifrån spontanitetens förutsättningar, så innebär partiet medveten ansats och uppmaning att direkt omskapa samhället från grunden. “And so, while revolts disrupt the old world, the rupture is its over-turning (thus, the standard term for the rupture: revolution).”

Tidigare revolutionsteorier hade inte, enligt Endnotes, något begrepp om brytningen. Revolutionen sågs snarare som när motståndet (disruptions) förökades och började “growing over” och på så sätt skapade den kvalitativa förändringen. Detta tror alltså inte Endnotes på. Den gamla arbetarrörelsens mål var inte heller något kvalitativt annorlunda samhälle. De kämpade för bättre förutsättningar, större materiellt välstånd och att inkluderas i förvaltningen av samhället. Allt det ligger nu bakom oss. Allt större andel av befolkningarna blir överflödiga, och en allt mindre andel identifierar sig längre med sitt arbete. Revolution nu måste innebära något annat än vad det gjorde för den gamla arbetarrörelsen.

We can neither remain who we are, nor take over things as they are. That is all the more true, insofar as the apparatuses of modern society (factories, networks of roads and airports, etc.) — which proletarians helped to build — have turned out not to presage a new world of human freedom. On the contrary, those apparatuses are destroying the very conditions of human life on earth.

Det är inte lätt, menar Endnotes, att säga exakt vilka taktiker partiet måste ta till för att åstadkomma en brytning. Men de måste, i slutändan, “destroy the link between finding work and surviving”, återknyta människorna med sina kapaciteter och “make it impossible to sever that connection ever again.”

NÅGON SLAGS SLUTSATS

Partiets orientering markeras av begreppet kommunisering. Kommunisering sätter upp en samling propositioner “för de nödvändiga förhållandena för kapitalismens avskaffande”: 1) kriserna ger upphov till kamp som fortplantas och förändras, 2) kamperna generaliseras utan att samlas under en paroll, 3) de måste anta “kommuniserande åtgärder” för att övervinna fragmentiseringen, 4) alla stratifieringar måste avskaffas, och 5) en ny värld, som inte är en övergångsekonomi, måste etableras. “[A] world of individuals, defined in their singularity, who relate to one another in a multitude of ways.”

Det här säger inte mycket och Endnotes själva erkänner att denna uppsättning propositioner är “rather weak: a starting point rather than a conclusion.” Vi kommer inte undan gränser och begränsningar, menar Endnotes. “Brytningens partisaner” kommer inte undan “paradoxen” att samtidigt delta i kamperna och vara “fullständigt maktlösa att övervinna dem.” Vi måste ge oss in i dem, gång på gång, tills gränserna kan “formaliseras”, vad nu det betyder.

De väsentliga aspekterna i Endnotes revolutionsteori är i min mening korrekta. De är 1) insikten om den fundamentala skillnaden mellan arbetarrörelsens revolutionsuppfattning och ett genuint överskridande av det kapitalistiska produktionssättet, 2) behovet av “organiserad spontanitet”, att den aktiva minoriteten nödvändigtvis måste förhålla sig “organiskt” till upprorens sammansättning och inte kan påtvinga en form utifrån, 3) att förändring (eller, revolution) är en "omedelbar" uppgift, alltså något människor måste genomföra själva i sin vardag, och kan inte förmedlas via ombud, och 4) att genuint radikal förändring måste vara "medveten", alltså resultat av medvetna beslut.

Det finns dock aspekter jag är något misstänksam mot. Först att de verkar vilja förminska betydelsen av “disruptions”, de mindre och kortare avbrotten som inte åstadkommer brytningar men ändå är nödvändiga som förutsättning för brytningar. Jag uppfattar det här som en brist på, eller kanske rent av ett förkastande av, strategi. Det görs ingen skillnad på olika “disruptions”. Vid någon punkt, osäkert vilken, ska kommuniserande taktik sättas in och åstadkomma brytning. Jag tror strategi behövs och tycker inte Endnotes lyckas förklara motsatsen.

För det andra är jag misstänksam mot den vikt som läggs vid brytningen, något jag tolkar som inte helt olikt begreppet Händelse. Risken är att det uppstår en fixering vid dessa punkter och kvalitativa omslag, på bekostnad på perioderna mellan upproren. Eller så anser kanske Endnotes att det inte finns något att göra under dessa mellanperioder annat än att vänta på att något ska hända.