Om organisk centralism
Från Krigsmaskinen
Version från den 5 mars 2015 kl. 19.40 av Iammany (Diskussion | bidrag)
Citat
Från The Italian Communist Left, 1926-45.
- To use an expression dear to the Italian Fraction itself, each militant reaffirmed himself within the organisation, just as the organisation reaffirmed itself in each one of its militants. If it extolled "proletarian leaders" such as Lenin, it was in order to show that these "leaders" synthesised the organic life of their party. For this reason, it tried as much as possible to give an anonymous form to those militants who were most in view. In doing so it was responding to a preoccupation of Bordiga in the 20s, who had always tried to ensure that the life of the party was based not on a passive following of its leaders, but on its political programme. (9)
- It condemned the politics of "manoeuvres and expediency" which aimed at the creation of a mass party on artificial basis, "given that the relationship between the party and the masses depends essentially on the objective conditions of the situation." It condemned the system of factory cells, "negation of the centralisation of the communist parties". In an article published the same day as the platform, Bordiga emphasised that the function of these cells was to stifle any internal life and to imprison the workers in the narrow boundaries of the factory. In the name of the struggle against "intellectuals", the power of the functionaries was being reinforced. It would be worth pausing to examine the arguments of the left which most systematically criticised the policy of Bolshevisation:
- The replacement of territorial sections by cells was the abolition of the organic life of a revolutionary party, which had to present itself "as an active collectivity with a unitary leadership." It was the negation of centralisation and the bureaucratic triumph of federalism, in which the party's body would be partitioned off into watertight cells.
- "Bolshevisation" favoured particularism and individualism. The party became a sum of individual workers, attached to their professional branch. The consequebce if this was corporatism and workerism, breaking the organic unity of the collectivity of the party, which must go beyond all professional categories.
- Instead of limiting the role of "intellectuals" in the party, the system of cells hade the opposite effect:
- "The worker, in the cell, will have a tendency to discuss only particular economic questions of interest to the workers in his enterprise. The intellectual will continue to intervene in it, not thanks to the strenght of his eloquence, but more thanks to the monopoly of authority granted to him by the party centre, to 'settle' whatever question comes up."
- Furthermore, the "proletarianisation" of the party leadership, a goal proclaimed by the "Bolsheviks", was so little a reality that the new leadership, in contrast to the old one, did not have one worker on the Executive.
- Having leaders with a working class origin was no guarantee of the proletarian character of the party, because "leaders from a working class extraction have shown themselves to be at least as capable as the intellectuals of opportunism and treason and, in general, more susceptible to being absorbed by bourgeois influences." (24-25)
- In its critique of the Comintern it rejected the concept of "democratic centralism", which it saw as one of the causes of the exclusion of revolutionary elements, through the free play of the vote. It stood instead for "organic centralism", which had to flow from the party's programme, and not from an electoral mechanism. It did not however deny, that divergences about the programme could arise; this would necessarily be expressed in the form of fractions, whose existence would also be something organic rather than being based on a "right" recognized by the party. They would be reabsorbed through the victory of that fraction which defended the revolutionary programme. (126)
Från Call.
- The Party is a collection of places, infrastructures, communised means; and the dreams, bodies, murmurs, thoughts, desires that circulate among those places, the use of those means, the sharing of those infrastructures. (66)
- This is the way the Party will be built, as a trail of habitable places left behind by each situation of exception that empire meets. (83)
Från Brev till en kamrat om våra organisationsuppgifter, av Lenin.
- Vi har nu kommit fram till en ytterst viktig princip för all partiorganisation och partiverksamhet: medan största möjliga centralisering krävs för den ideologiska och praktiska ledningen av rörelsen och proletariatets revolutionära kamp, krävs största möjliga decentralisering för informationen om rörelsen till particentrum (och följaktligen också till partiet som helhet), för ansvaret mot partiet. Ledas skall rörelsen av så få och så homogena grupper som möjligt av yrkesrevolutionärer med stor praktisk erfarenhet. Delta i rörelsen skall så många och så olikartade och heterogena grupper som möjligt från de mest olika skikt av proletariatet (och andra klasser inom folket). Och beträffande varje sådan grupp måste partiets centrum alltid ha inte bara exakta uppgifter om dess verksamhet utan också fullständigast möjliga uppgifter om sammansättningen av den. Vi måste centralisera ledningen av rörelsen. Vi måste även (och just för den skull, ty utan information är centralisering omöjlig) så mycket som möjligt decentralisera ansvaret mot partiet för varje enskild medlem i det, för var och en som deltar i arbetet och för varje cirkel som tillhör partiet eller är anknuten till det. Denna decentralisering är en nödvändig förutsättning för revolutionär centralisering och ett nödvändigt korrektiv till den. Först när centraliseringen genomförts helt och fullt och vi kommer att ha ett centralorgan och en centralkommitté, blir det möjligt för varje grupp, hur liten den är, att vända sig till dem – och att göra detta regelbundet, som resultat av en under flera år utarbetad praktik. Därmed elimineras möjligheten av tråkiga följder av en tillfälligt misslyckad sammansättning av en eller annan lokalkommitté. Nu, då vi direkt griper oss an med att faktiskt ena partiet och att skapa en verklig central ledning, måste vi särskilt väl minnas, att detta centrum blir maktlöst, om vi inte samtidigt genomför en maximal decentralisering både beträffande ansvaret mot det Och beträffande informationen till det om alla kuggar och hjul i partimaskineriet. En sådan decentralisering är endast den omvända sidan av den arbetsfördelning, som enligt vad som allmänt erkänns utgör ett av de mest aktuella praktiska behoven i vår rörelse. Inga officiella erkännanden av en viss organisation som ledande, inget inrättande av en formell centralkommitté kommer ännu att göra vår rörelse verkligt enad, att skapa ett fast militant parti, om particentrum liksom tidigare förblir avskuret från det direkta praktiska arbetet av lokala kommittéer av den gamla typen, dvs kommittéer som å ena sidan består av en hel hop personer, som var och en sysslar med alla möjliga angelägenheter utan att ägna sig åt enskilda funktioner i det revolutionära arbetet, utan att vara ansvariga för speciella aktioner och utan att slutföra en gång åtagna, väl genomtänkta och förberedda uppgifter, och som ödslar bort en massa tid och kraft på skenradikalt plottrande, medan det å andra sidan finns en hel mängd student- och arbetarcirklar, som till hälften överhuvudtaget är okända för kommittén medan de övriga är lika tungrodda som kommittén, lika litet specialiserade, lika litet skaffar sig yrkesmässiga erfarenheter, inte använder andras erfarenheter och precis på samma sätt som kommittén är sysselsatta med ändlösa rådslag ”om allt”, med val och uppgörande av stadgar. För att centrum skall kunna arbeta bra måste lokalkommittéerna omdana sig själva, specialisera sig och bli ”sakligare”, eftersträva verklig ”fulländning” i den ena eller andra praktiska funktionen. För att centrum inte bara skall kunna ge råd, övertala och tvista (såsom hittills varit fallet) utan verkligen kunna dirigera orkestern, måste man exakt veta vem som spelar vilken fiol och var han gör det, var och hur och vilket instrument någon lärt sig eller håller på att lära sig spela, var och varför någon spelar falskt (då musiken börjar skorra i öronen) och vem man måste omplacera och hur och vart för att rätta till dissonansen osv. För närvarande –det måste sägas öppet – känner vi inte till något annat om kommitténs verkliga inre arbete än antingen dess flygblad och allmänt hållna skrivelser eller vad vi fått veta genom vänner och goda bekanta. Men det är ju löjligt att tro, att ett stort parti, som är i stånd att leda den ryska arbetarrörelsen och som förbereder en allmän anstormning mot självhärskardömet, kan inskränka sig till detta. Antalet kommittémedlemmar måste minskas, var och en av dem måste såvitt möjligt anförtros en bestämd, speciell och ansvarsfull funktion, som han är redovisningsskyldig för, ett särskilt, ytterst litet, verkställande centrum måste bildas, det måste utformas ett nät av verkställande förtroendemän, vilka förbinder kommittén med varje stor fabrik, regelbundet sprider litteratur och ger centrum en exakt bild av denna spridning och hela mekaniken i arbetet och slutligen måste det bildas talrika grupper och cirklar, vilka åtar sig olika funktioner eller förenar personer, som står socialdemokratin nära, som hjälper den och bereder sig att bli socialdemokrater, så att kommittén och centrum alltid känner dessa cirklars verksamhet (och sammansättning) – det är detta som en reorganisation av partikommittén i S:t Petersburg och av alla andra partikommittéer måste gå ut på, och det 'är därför som frågan om stadgarna har så liten betydelse.
- Jag har börjat med en analys av stadgeutkastet för att åskådligare visa vad mina förslag syftar till. Och som resultat härav har det, hoppas jag, blivit klart för läsaren att man egentligen skulle kunna klara sig utan stadgar, om man ersätter dem med regelbunden rapportskyldighet för varje cirkel, varje funktion i arbetet. Vad kan man skriva in i stadgarna? Kommittén leder alla (det är klart ändå). Kommittén utväljer en verkställande grupp (det är inte alltid nödvändigt, och när det är nödvändigt, så är det inte en sak för stadgarna utan det gäller att informera centrum om hur denna grupp är sammansatt och vilka som är ersättare för den). Kommittén fördelar olika arbetsuppgifter mellan sina medlemmar och uppdrar åt var och en att regelbundet rapportera till kommittén och meddela centralorganet och centralkommittén hur sakerna går (också här är det viktigare att meddela centrum om den företagna fördelningen än att i stadgarna skriva in en regel, som på grund av vår brist på krafter ofta inte kommer att tillämpas). Kommittén måste exakt fastställa vilka som tillhör den. Kommittén kompletteras genom kooptation. Kommittén utser distriktsgrupper, underkommittéer på företag och olika andra grupper (om man skall räkna upp vad sola är önskvärt, så blir man aldrig färdig med det och det är meningslöst att ge en ungefärlig uppräkning i stadgarna; det räcker med att meddela centrum att de har bildats). Distriktsgrupperna och underkommittéerna organiserar följande cirklar … Det skulle vara alldeles meningslöst att avfatta sådana stadgar för närvarande eftersom vi har mycket få (på många platser har vi överhuvudtaget inga) allmänna partierfarenheter av den verksamhet som bedrivs av olika grupper och undergrupper av sådant slag. För att skaffa sig sådana erfarenheter krävs inte stadgar utan att det organiseras, om man så kan uttrycka sig, en partiunderrättelse: varje lokalorganisation hos oss förslösar nu åtminstone flera kvällar på att diskutera stadgar. Om i stället varje medlem ägnade denna tid åt att avfatta en utförlig och genomtänkt rapport till hela partiet om sin speciella funktion, så skulle saken vinna hundrafalt.
- Och det är inte helt sonika därför att det revolutionära arbetet inte alltid tillåter en fast organisatorisk form som stadgar är obehövliga. Nej, en fast organisatorisk form för hela arbetet är nödvändig och vi måste sträva efter detta så långt det är möjligt. Det är möjligt i en långt större omfattning än man vanligen tror, men det nås inte genom stadgar utan endast och uteslutande (vi upprepar detta ännu en gång) genom att ge particentrum exakt information: först då kommer vi att få en reell fast form, förbunden med reellt ansvar och offentlighet (inom partiet). Men vem av oss vet inte att allvarliga konflikter och meningsskiljaktigheter hos oss egentligen inte alls löses genom votering ”enligt stadgarna” utan genom kamp och hot att ”ge sig iväg”? De flesta av våra kommittéers historia under de senaste 3-4 årens partiliv är full av sådan inre kamp. Det är mycket synd, att denna kamp inte fått fast form: den skulle då ha blivit mycket lärorikare för partiet, för våra efterkommandes erfarenheter. Men en sådan nyttig och nödvändig fast form skapas inte genom några stadgar utan uteslutande genom partioffentlighet. Under självhärskardömet kan hos oss inte finnas något annat medel och vapen för partioffentlighet än regelbunden information till particentrum.
