Nomadtänkande

Nomadtänkande betecknar det tänkande som undgår all form av "kodifiering". Begreppet myntades av Gilles Deleuze i anslutning till hans studier i Friedrich Nietzsches tänkande. Som exempel på kodifiering nämner han: lagen, kontraktet och institutionen. Det ska påpekas att dessa inte alltid är tydligt åtskilda då "de olika arterna av kodifiering genomtränger eller övertäcker varandra så att den ena ofta återfinns i den andra." Kodifieringen innebär att kunskapsobjekten ordnas i fixerade, enhetliga och konstanta former. Tänkande utan någon form av kodifiering är naturligtvis omöjligt, men nomadtänkandet öppnar enligt Deleuze upp för att tänka hetrogeniteter, flöden och förändring. Nomadtänkandet står alltid i relation till kodifierat tänkande men är nödvändigt för att tänkandet inte ska förstelna, vad han tillsammans med Félix Guattari senare kallade kungligt tänkande. Deleuze menar att Nietzsche var den första tänkare som undvek alla försök till rekodifiering.

Deleuze och Guattari utvecklar nomadtänkandet i Mille Plateaux, i platån om krigsmaskinen (se Nomadologin). De menar att en nomadisk vetenskap är en tendens närvarande inom (och mellan) de flesta discipliner och skolor. D&G identifierar fyra grunddrag i denna tendens, som existerar parallellt med sin motsats, den kungliga vetenskapen:

• Hydrauliska modeller; flödet är det väsentliga, inte solida kroppar. Flödet är alltså snarare regeln, grundförutsättningen för vetandet, inte ett undantag (som i den kungliga vetenskapen).
• Modeller för blivande och heterogenitet i motsats till det enhetliga, konstanta och homogena.
• Kurv-rörelser och spiralformationer, virvelformade organisationer, kommunikation-distribution i ett öppet rum (den kungliga vetenskapen kopplas funktioner mellan linjära paralleller).
• Problem i stället för teorem. Den nomadiska praktiken är ett framkastande, en produktion och ett överskridande. Modeller för vetande skapas i relation till omständigheter, i förhållande till gränser som ska överskridas. Kunskapsproduktionen - den teoretiska praktiken - formas som händelser, affektuella skapande processer som ser problemet som en formation som ska övervinnas. På så vis är nomadvetandet motställt den kungliga vetenskapens teorem, där en logisk-rationell, föregiven ordning har postulerat färdiga modeller i vilka problemet är ett undantag som ska korrigeras, en brist som ska åtgärdas.

En annan väsentlig aspekt när det gäller kunglig och nomadisk vetenskap är synen på förhållandet mellan form och innehåll, eller uttryck och materia. Den kungliga vetenskapen arbetar efter en modell som söker forma en “väntande” materia, dvs ett färdig-preparerat material som är “redo för formen.” Det finns alltså en tydlig separation mellan form och innehåll. Den nomadiska vetenskapen för däremot samman uttryck och innehåll: båda har ju form och materia. Nomadens materia är vad D&G kallar en “bärare av singulariteter”, som organiserar den formande praktiken i enlighet med de samband situationen skapar. Singulariteterna är vad D&G kallar haecceiteter, ett ursprungligen medeltida ord som betyder ungefär “individuation utan subjekt”; materien är inte en statisk enhet redo för formens guidande hand, utan en disparat mängd som befinner sig i ständigt samspråk med sitt uttryck. Här har vi en typ av svärm, en samtidighet, ett myller av individualiteter och händelser som varken är uppifrånstyrda eller handlande i enlighet med subjektsroller.

Se också

• Gilles Deleuze
• Krigsmaskin
• Nomadologin
• Projektualitet
• Gilles Deleuze. Nomadtänkande