Filling the void
Innehåll
Råd för att undvika drunkning
De sociala mediernas flöden (så kallade "timelines") är designade för att fånga vår uppmärksamhet och måste hela tiden flöda, uppdateras, så till den grad att linearitet överges (det senaste i flödet är inte längre nödvändigtvis det kronologisk senaste utan för dig – enligt företaget – mest "relevanta"). Men det är inte (alltid) mot vår vilja, tvärtom är distraktionen som flödena erbjuder något vi mer och mer aktivt söker. Vi söker det för den emotionella effekt det ger. MGW påpekar den viktiga skillnaden i att på olika sätt få affektiva responser och att aktivt söka efter särskilda affekter. Att gå nedför en gata, lyssna på radio eller laga mat, ger hela tiden upphov till affekter som vi påverkas av. Flödena, å andra sidan, söker vi oss aktivt till för upphetsning (arousal). Inte bara i sexuell eller sensuell mening, men som "förhöjd sensitivitet till en emotionellt viktig aktivitet", till vad som i neurologiska termer definieras som "en förhöjd aktivitet i [sleep/wake system], omedvetna kroppsliga funktioner som andning och hjärtfrekvens, och hormoner." Vi söker en särskild intensitet som vi annars kanske saknar eller som vi önskar kontrollera. Det är därför ingen slump att sociala medier, efter digitalt umgänge och porr, mest innehåller mat. Social interaktion, sex och kaloririk mat är intensiteter och njutningar som dominerar flödena, som får dem att flöda, som får oss att stanna och komma tillbaks.
Liksom många andra anmärker MGW på dopaminets roll i vaneskapande. Dopamin, en neurotransmittor, har som en av sina roller att utlösa känslan av välbehag och motivera sökandet efter njutning. Förutom det som redan nämnts aktiveras dopaminet också av nyheter (i meningen ”noveltys”). "The fact that sex, friendship, novelty, and calorific food all stimulate the brain's reward system in comparable ways, and that the stimuli for these effects can all arrive via digital media, including social networks, means that our motivation for using any digital medium that appears to indulge these cravings is at the very least comparable, regardless of the specific content sought." (55) De sociala medierna, och digitala tjänster mer allmänt, tjänar både som substitut för den direkta erfarenheten av det som medieras och som infångstapparater i konsumtionsflödet. De innebär en ny ordning inte bara för konsumtionen utan lika mycket för det som fortfarande kallas det ”offentliga rummet” och för politiken.
- The fact that music, images, video clips, links to text articles, and informal content from friends such as announcements and jokes are all available together on one web page or in one app, in a linear, scrollable form, is a revolutionary development for media consumption. The timeline is now an addictive hosepipe for the commodified culture and public sphere of its users, where people spend time at home, at work, or even in the middle of the night looking at whatever might be there, without the need to discriminate between these formerly separate areas of culture. The only important basis for discrimination is the emotion regulation that it provides. Commodification itself, or as the Frence more aptly call it, "uniformisation," is built directly into the architecture of the timeline. (63)
Sociala medier har alltså en utformning som lockar in oss, håller kvar oss genom nyhetens behag och låter oss känna en slags samvaro. "Whether we call it escape, distraction, hedonism, we are as motivated to do it as a means of avoidance as we are as a means to pursue pleasure for its own sake." (68) Stress för oss till dessa smånjutningar och distraktioner. Innehållet i sig har mindre betydelse än den, som MGW uttrycker det, ”känslomässiga reglering” det erbjuder.
- The real question, then, is what are we using social media to escape from and to compensate for? What connects a university student procrastinating working on an essay by looking at Facebook, an isolated young mother at home with a newborn who can't help spending hours on Instagram, and a depressed, unemployed drama student? The answer is emotional distress, whether acute or chronic, but we can and need to go further. It's too simple to say that everyone who is unhappy is unhappy for different reasons. Obviously the boredom of a university student, the social isolation of a single parent at home with a baby and the futile emptiness of a disillusioned performing arts graduate are both circumstantial and different from one another, but these are foreground affects that point to a deeper, more systematic malaise that is shared by all three. At a time when abuse of prescription opiates is at an epidemic level in the United States, and depression is amongst the most treated mental-health concerns in several developed countries, it is not hard to see that there may well be a link between widespread, chronic, negative emotional disposition and equally widespread social media use. An understanding of sensory pleasure and broader societal patterns of unhappiness from which that pleasure becomes an escape, is an essential pattern for us to understand. (71)
Med andra ord: vi är inte så lyckliga som vi föreställer oss. Flödenas bilder och affekter ljuger. Utbredningen av depression och droganvändning (såväl laglig som olaglig) talar om en annan verklighet. Suicid ökar, särskilt efter krisen. Betydande orsaker är åtstramningar, arbetslöshet, bristande sysselsättning, dålig arbetsmiljö (som konsekvens av samtida managementidéer). (MGW hänvisar till två brittiska studier, 78-79.) Men även om händelser som finanskrisen 2007-2008 och åtstramningspaket som implementerats i dess följd på ett tydligt sätt visat på kopplingen mellan samtida kapitalism och det psykosociala tillståndet, särskilt hos unga, är det bara toppen av isberget och måste sättas i ett bredare och längre perspektiv. MGW uppehåller sig först vid hur villkoren på arbetsplatserna har förändrats, återigen särskilt hos unga och i synnerhet hos unga kvinnor. Det handlar om prekarisering, om outtalade och uttalade förväntningar om attityd, lojalitet, arbetsinsats, etc, om bristen på framtidsutsikter, osv.
Depressiv hedoni
MGW lyfter begreppet alienation från Marx’ Ekonomisk-filosofiska manuskript från 1844. Det hjälper att belysa tillståndet vi befinner oss i, och det hjälper oss att kritiskt förstå och motverka dess orsaker. Det är visserligen ett mycket brett och mångfacetterat begrepp så som Marx utvecklade det, men i grunden handlar det om att (löne)arbetets relationer affekterar arbetarens känslomässiga verklighet (88). Och eftersom (löne)arbetet är en aktivitet som separerar oss från våra medmänniskor och miljön omkring oss, så får det oss att uppleva vardagen som en främmande tillvaro befolkad av atomiserade objekt. Exemplen från arbetsliv och vardagsliv tycks nästan överflödiga att nämna för vi är alla så väl bekanta med dem.
- Shouting at employees over a PA system to work harder and faster (as mocked in the Daft Punk song), is like something out of a dystopian film, yet it is exactly what happens at Sports Direct, according to the report mentioned above. […] The fact that the things we make, or the services we provide, even when doing something as important as educating people, are immediately claimed as the product or service of our employer is also a form of alienation. Whether from passion or from fear, it is not hard to see how putting everything into doing your job as best you can, only to find that the output of this labour belongs entirely to the same employer that is reducing or deferring your pay and treating you like a layabout or a common thief, would be emotionally taxing. (88)
Marx’ alienationsbegrepp syftar till att visa på kopplingar mellan materiella omständigheter (som fattigdom, förmedling, etc) och känslomässiga och subjektiva störningar. Poängen är inte att ett underliggande autentiskt vara finns att blottlägga (bortom historiska bestämmelser) utan att känslomässiga och subjektiva uttryck behöver förstås som förmedlade uttryck av materiella omständigheter. Samtiden, med de sociala medierna som kanske främsta uttryck, har snarare än åstadkommit något nytt förhållande mest bara intensifierat erfarenheten av oss själva som varor. Det är en ny form av alienation, men i grunden likväl alienation. Från Mark Fisher lånar MGW begreppet depressiv hedoni som den utmärkande formen av alienation idag. Fisher definierade det som
- constituted not by an inability to get pleasure, so much as by an inability to do anything except pursue pleasure. There is a sense that ”something is missing,” but no appreciation that this mysterious, missing enjoyment can only be accessed beyond the pleasure principle. (104)
MWG kallar det här tillståndet eller beteendet ”att fylla tomrummet (filling the void). Sociala medier har försökt att uppfylla önskan om att fylla tomrummet, men på ett grymt, bristfälligt och ineffektivt sätt. ”We are seeking that ’something’ to make us feel better in a place we will never find it. As much as social media may be ’hedonic’ while a user consumes them, they cease to provide any lasting benefit from the moment the session finishes, and ironically can even make users feel worse — more unhappy from moment to moment and more dissatisfied with their lives generally.” (106) Det är inte alls förvånande om vi ser sociala medier, som bedrivs som alla andra företag på en marknad, som verksamma utifrån samma logik som all annan verksamhet med målet att erhålla profit: de får pengar för att lova tillfälligt uppskov från den känslomässiga stress som de själva skapar. ”When, as with social media, the solutions on offer feel pleasurable at the moment they are consumed, consumers fail to identify when these ineffective solutions have the result of making them feel worse, meaning they have no problem going back for more.” (106)
Verkliga alternativ
För att motverka och/eller fly det tillstånd vi befinner oss i eftersöker MGW vad han kallar en "politics of content," i kontrast till konsumtionsflödets tillfälliga och ytliga former. Vi behöver förstå sociala medier som en del i en allt större konsumtionskultur, en kultur som gör allt till konsumtion, varor och branding, och som en affektiv teknik som tillfälligt ger en känslomässigt upphetsande (arousing) erfarenhet som får oss att känna glädje, ilska, nyfikenhet, etc. De sociala medierna erbjuder tillfälliga distraktioner från verklighetens kaotiska känslotillstånd. När stimulit de erbjuder skalas bort känner vi oss inte längre så positiva gentemot oss själva, världen eller framtiden. Därför ska inte depression (och relaterade mentala sjukdomar) förstås som ”I-landsproblem.” "Capitalism has become established as a culture to which there is no alternative, and from which there is no escape, except subjectively and momentarily via consumption. Social media, as businesses themselves that feed on our need to be distracted from this system, are the most faithful manifestations of this system of all." (146) Det är ett digitalt ekorrhjul som håller oss passiva, deprimerade, avundsjuka, och vakna. Det ägs och drivs som privata intressen. Alltså formas de av kapitalflöden, och förstärker alienationen. De har dessutom, eller kanske som en konsekvens, enligt MGW, en central roll i utvecklingen av informationsresistenta semi-offentliga sfärer. Samtida reaktionära uttryck bör därför förstås i ljuset av den här utvecklingen. Men vad kan göras åt det? MGW skissar två långsiktiga målsättningar:
1. Bryt upp inhängningen av digitala allmänningar. Skapa öppna, publika, plattformar som tar över företagens plats. Det möjliggör dels mer transparens gällande reklam etc, och försvårar att data hamnar i fel händer. Att ägandet av data inte längre ligger hos enskilda aktörer (utan hos allmänningar) gör övervakning svårare och lättare att upptäcka. Om målsättningen då inte heller längre är ökad konsumtion eller reklamintäkter designas flödena och algoritmerna de är baserade på enligt andra principer. Det gör det möjligt att bryta upp så kallade filterbubblor och de klyftor mellan människor som annars lätt uppstår. Algoritmer skrivs ju trots allt av människor och även om de inte dikteras direkt av marknadskrav ger mer eller mindre medvetna uttryck för sina sociala och kulturella säregenheter. Transparens och communitydriven utveckling skulle tvinga fram förtydligande av policys och hålla den faktiska koden öppen för alla att granska. Vidare skulle det möjliggöra en typ av sociala medier som inte främst syftar till att maximera reklamintäkter och flödets produktion av glömska. Istället för mer av samma: det avvikande och oväntade. Istället för det nya: minnen. Till exempel. Hursomhelst, något annat än konsumtionsflödet, och dess lydnad under kapitalets krav.
2. Bevara det verkliga efter nuet, eller; glöm inte. Mot flödets ständiga nu, håll fast vid erfarenheten av det som ägt rum. Dokumentera och minns. Flödet ljuger inte så mycket som det är fragmentariskt och perspektivistiskt (subjektivt), och framför allt glömskt. Flödet matar på med ständigt nytt och aldrig reflekterande över helheten eller långa och komplexa samband. Vi behöver, så att säga, öar av stillhet, samling och reflektion utanför flödets alarm. Blandningen av innehåll gör det för allting svårare att uppfylla sina syften, vilka de är må vara, utanför det direkt njutningsfulla. Alla använder inte sociala medier enbart för direkt affektdriven tillfredsställelse, men med just blandningen som sociala medier ger tycks driva all innehållsproduktion åt det hållet. ”If you are locking for information about the world via the same means that you ’fill the void’, might these ontologically distinct uses not become dangerously ’blurred and often difficult to tell apart’ as Natalie Fenton has argued?” (168) Det vore dock lika problematiskt att hålla fast vid de uppdelningar som det gamla samhället byggde på. Varför är egentligen kultur separerat från ekonomi och politik, till exempel? Varför är det politiska separerat från det affektiva? Uppdelningarna som det här samhället är byggt på är inte naturliga och eviga, men framtidens samhälle är inte heller alla uppdelningars upphörande. Vad som är vad och hur vi bäst organiserar olika flöden (och om vi bör förstå dem som sådana) är förstås något som måste utvecklas gemensamt utifrån specifika förhållanden. Men bara det vore något radikalt annorlunda jämfört med hur flödena är idag.
Besattheten med nuet i flödena gör dem till underhållning och ett substitut för en förljugen och förhastad nyhetsrapportering i de etablerade kanalerna. Fler och fler anser att de tidigare kanalerna inte längre är trovärdiga, av legitima eller konspiratoriska skäl, och väljer istället att förstärka alternativa kanaler. Och så som flödena är designade är det relevanta för många inte vad nyheterna faktiskt säger utan de sätt de säger det på, hur de får en att känna. Affekten sprider sig snabbare än faktan. Kommentarfält fungerar mer som förstärkare än som diskussion. Den genuina dialogen äger inte rum i flödet. Och man tror så klart inte i första hand att de man gillar ljuger. Det behövs inte alltid lögn, ibland räcker det att överdriva eller överbetona för att uppnå samma effekt, och gällande detta är knappast bara alternativa medier skyldiga.
- Of course there are things that Facebook and Twitter could do to mitigate the effects of how the spread of misinformation is enabled by their platforms, and the choice to lay off the human editors of their ”trending” section and replace them with algorithmic functionality does not, in hindsight, look like a good move. However this move should remind us of Facebook’s ruthless commerciality. There is a big difference between a simplistic ”Facebook produces disinformation because it allows people to post misleading or heavily subjective content on there” and ”Facebook’s entire business is to exploit the emotional distress we experience as a result of the culture of late capitalism, by providing a stream of emotionally salient content.” In the first argument, Facebook is the post-factual; in the second, it exploits it for commercial gain — hardly much better, but fundamentally different. (184)
I mer konkreta termer tycks MGW vilja få oss att reflektera över möjligheten att omedelbart och utan hinder dela det som affekterar oss. Det finns mångtaliga exempel på ”nyheter” och påstådda ”fakta” som är så upprörande att många instinktivt delar utan att veta bättre. De social medierna har få eller inga spärrar för det eftersom blandningen av innehåll har samlats i ett och samma flöde, ett flöde som aldrig får stanna upp. Ju mer extremt innehållet är (oavsett sant eller falskt), desto större spridning. Och därmed större närvaro i allas våra medvetanden. Några faktiska åtgärder har MGW tyvärr svårare att klargöra. Trösklar tycks givet, något som skulle falla under åtgärderna under punkt ett ovan. Utöver det är det mycket oklart vad MGW egentligen föreslår.
Undersökning och minne
Om besattheten med nuet är något som förför oss bort från vår omgivning, vår historiska erfarenhet och hindrar oss från att reflektera över vilka möjligheter vi har att bearbeta klass-sammansättningen som vi befinner oss i, då behöver vi bryta oss ur flödet och återskapa kopplingarna med de och det utanför och innan flödet. Det är ett av syftena med undersökningen som metod. Snarare än att försöka konkurrera om utrymme och genomslag i flödena skulle undersökningen och analysen kunna fungera som en tillflykt för de som tröttnar på och lämnar flödena; istället för det ytliga nuet en verkligt substantiell historia att landa i. Digital krigföring bör inte helt uteslutas, såklart, men i kontrast till både konsumtionsflödets upptagenhet med nuet och reaktionens lika förhastade som bräckliga alternativ, skulle en radikal rörelse som tagit en genuint materialistisk analys som grund för sin politik möjligen kunna etablera sig på en grund som inte är lika bräcklig utan istället möjliggöra ett verkligt alternativ.
De sociala medierna öppnar också upp för nya former och kanaler för undersökning och analys. De öppnar inte minst möjligheten för isolerade att etablera kontakter och göra sina röster hörda. Undersökningen behöver inte längre begränsas till samtalen vid fabriksgrindarna eller ens kroppslig närvaro. Trots det har vi sett mycket lite av det.
Omedelbara åtgärder
I sitt efterord ger MGW också några förslag på ett kortsiktigt förhållningssätt: "At every turn, we must problematise and draw attention to the ways that social media are exploiting our emotional distress for commercial gain, and challenge the enabling effects these media have for the worst behavioural aspects of our societies." (187) Rent krasst är svaret: lämna. Avsluta dina konton. Undvik flödena. Lämna. Men det är enklare sagt än gjort, och eventuellt inte heller den bästa vägen... Några enklare och mindre offrande val är:
- begränsa tiden du använder tjänsterna. Bestäm en tidsgräns, med hjälp av appar om det behövs, för hur mycket tid du kan lägga på tjänsterna. "Five minutes, outside of working hours, and ten minutes at the weekend is enough." (188)
- föredra alternativ — som inte är kommersiella och stängda (för insyn i kod till exempel).
- begränsa vilken data du delar — var selektiv och återhållen när det gäller vad du postar, delar och gillar. Klicka aldrig på reklam. Eller…
- korrumpera datan — allt du anger i din personliga information (profilbild, namn, kön, ålder, osv) behöver inte vara sanningsenliga. "Gilla" saker du inte alls gillar. ”Delta” i evenemang du inte alls bryr dig om. Svara på meddelanden via andra tjänster. Använd falska namn. Osv.
- sätt press på plattformarna — de är i regel väldigt PR-medvetna och vill inte stöta sig med någon. Ofta går de redan för långt och hoppas på att inte upptäckas. De borde oftare konfronteras om detta.
- bygg egna öppna tekniker och stöd etiska sociala medier — mycket av det vi använder skulle mycket väl kunna skötas av allmänna, icke-kommersiella, sammanslutningar. Stöd de alternativ som finns och formulera egna visioner om hur de skulle kunna fungera.
- radera mobilapparna och använd endast websidorna — mobilapparna möjliggör på ett starkare sätt den vanemässiga affektiva regleringen. Att bara använda på hemdatorn begränsar flödet mer, både i det att tillgängligheten begränsas tids- och platsmässigt, och många hjälpmedel finns att installera.
- försök att inte bry dig för mycket — "Did you post something meaningful and get no likes or retweets? Be glad — that means Facebook and Twitter and their advertisers will pay less attention to the thing you posted. If the things you passionately care about are junk to your adversaries, that is a good thing. As for your friends, you know that they are on social media for affect; for arousal. Your post about a political opinion or news story may simply not be resonant enough along those dimensions, but that doesn't mean your friends or followers don't agree it's important -- it's just that that sort of content may not be the reason why they're on Facebook or Twitter; it may not be what they're looking for." (190)
- kom ihåg att ditt egna "filling the void" kanske först distraherar dig från din nedstämdhet eller depression kortsiktigt, men direkt efteråt kommer göra det värre, och i slutändan är motsatsen till allt som kommer göra dig lycklig — tiden spenderad på sociala medier är tid som inte spenderas med de du älskar, med dina kreativa impulser, de hjälper (förmodligen) inte till att förändra världen, underbygger inte ditt politiska självbestämmande, hjälper inte att "alleviate your work-life balance (since they are neihter work nor life), educate you, bring you closer to your ambitions, or give your life meaning or purpose." (190)
- återta "social media" — vi måste lära oss av sociala mediers framgångar, vad de avslöjar om mediekonsumtion och använda det för att bryta igenom flödet och det ”postfaktuella slammet”, inte för att överta utan avbryta och omrikta energierna och fokus. ”In doing so, we can also claim that which doesn’t feature in the timeline at all: The future.” (191)
