Psykoanalys
Psykoanalys ämnar att analysera subjektiviteters formerande utifrån komplexa språkliga strukturer. Initialt utvecklat av Sigmund Freud, men med revolutionerande omtolkningar och vidareutvecklingar av bland andra Jacques Lacan och Julia Kristeva, har psykoanalytisk kritik applicerats på allt från individuella till sociala strukturer liksom i litteratur och filmteori. Psykoanalysen har varit central för analyser av ideologi då den ofta kombinerats med en marxsk analys. Slavoj Zizek är en samtida teoretiker som bedrivit en outtröttlig lacansk-marxistisk ideologikritik.
Psykoanalysen är fortfarande kontroversiell i sitt förhållande till både vetenskapen och det politiska. I över hundra år har Sigmund Freud och psykoanalysen varit en central källa till insikter och kontroverser som inverkat på flertalet discipliner. Från att ha bidragit till individuella undersökningar av mentala tillstånd och problematiker till att ha informerat politiska strategier och visioner, har psykoanalysen som teoretiskt fält (vetenskapligt, terapeutiskt, politiskt och taktiskt) kommit att bli oundgängligt både som utgångspunkt (en bland andra), som metod, och som teser att kritisera. Freuds grundläggande teser har tilltalat många som kämpat för att förstå (och överkomma) den konfliktfyllda situation de varit i och bidragit till vägar till mer frigörande sätt att leva, även om de inte alltid varit utan brister. Kritiker har, även om de förkastat vissa utgångspunkter eller teser, byggt vidare på det teoretiska modellbygge som Freud påbörjade. Freuds teorier har kommit att informera mycket i det vardagliga livet, som hur och varför vi är och agerar som vi gör. Men i psykoanalysen finns också en ansats till att framhäva det annorlunda och avskiljande, i slutändan omöjligheten i att uppnå någon slags harmonisk helhet. Som politik och/eller etik finns därför i psykoanalysen något heterogent som kan ses i de många olika tolkningar som uppkommit, från den ortodoxa psykoanalysen till Jung och Reich, senare i Lacan och Kristeva, och idag kanske främst i Miller och Zizek.
