Arbetsvägran
Arbetsvägran inkluderar (men begränsas inte till) maskning, sabotage och strejk. Det är inte endast vägran att arbeta utan vägran av arbetsrelationen över huvud taget. Arbetsrelationen är en process som inkluderar köpandet av våra kroppar och vår tid i form av varan arbetskraft, och kapitalets försök att bruka våra kroppar och vår tid efter bytet ägt rum. Arbetsvägran äger rum under hela denna process: försök att göra sig av med behovet att sälja sig som en vara, och försök att göra motstånd eller helt vägra att brukas som arbetskraft.
Arbetsvägran ska inte enbart förstås som en uppsättning praktiker (som maskning, sabotage, strejk, etc) utan mer som ett förhållningssätt till lönearbetet som sådant. Det kan ta sig en mängd olika uttryck, somliga dolda andra öppna, långsiktiga eller direkta, passiva eller aktiva, osv.
Arbetsvägran har alltid varit en del av proletariatets kamp mot kapitalet, men fick tydligast manifestation bland massarbetarnas kamper kring 1960-talet och var en uttalad strategi bland operaisterna. Den ledande teoretikern Mario Tronti skriver i Kampen mot arbetet:
Idag behöver bara arbetarklassen betrakta sig själv för att förstå kapitalet. Den behöver bara bekämpa sig själv för att kunna förstöra kapitalet. Den behöver erkänna sig själv som en politisk kraft och negera sig som en produktiv kraft. För att bevisa detta påstående behöver vi bara se på arbetarnas kamper. Under en strejk är ”producenten” omedelbart identifierad med klassfienden. Arbetarklassen konfronterar sitt eget arbetet som en fientlig styrka – som en fiende. Det här är inte bara utgångspunkten för klassantagonismen, utan även för organiseringen av denna antagonism.
