Michail Bakunin

Michail Aleksandrovitj Bakunin (1814 - 1876) var en rysk revolutionär och en av anarkismens mest framstående förgrundsgestalter. Bidrog starkt till att införliva anarkismen i den kommunistiska rörelsen. Har haft mer inflytande genom handlingens propaganda än som filosof.

Biografi

Bakunin föddes 1814 under det ryska tsarväldet och växte upp i en adlig familj. Tvingades som ung till militärutbildning, men lämnade snart den militära karriären till förmån för filosofistudier. Läste till en början filosofi i Moskva, främst Hegels skrifter som han också började översätta till ryska. Under denna period kommer han för fösta gången i kontakt med socialister och socialistiska idéer.

1940 flyttar Bakunin för att fortsätta sina filosofistudier vid Berlins universitet. Blir där aktiv i den vänsterhegelianska rörelsen och skriver för dess ledande tidning. Efter något år blir han allt mer kritisk och bryter sedan helt med den konservativa hegelianismen. Detta blir starten på en kringresande tid där Bakunin parallellt med resandet utvecklar ett kommunistiskt tänkande.

Han åker först till Zürich. Efter en artikelserie om kommunism, och kontakter med ledande kommunister, flyr han undan de schweiziska myndigheterna. En kort period i Bryssel tar honom sedan till Paris - det radikala Europas hjärta. Blir nu vän med såväl Karl Marx som Pierre-Joseph Proudhon. Den ryska staten har samtidigt fått upp ögonen för Bakunin. 1844 undertecknar den ryska tsaren personligen ett dekret som fråntar Bakunin sin adelstitel och dömer honom till livstids förvisning och tvångsarbete i Sibirien. Bakunin svarar med att angripa det ryska kejsardömet i skrifter och tal, och manar polska och ryska arbetare att förena sig i en revolution.

När 1848-års revolt bryter ut i Paris beger sig Bakunin öster ut, med hjälp av falska pass, i försök att sprida revolutionen till Ryssland. Väl i Prag bryter arbetaruppror ut. Han deltar aktivt men revolten misslyckas. Han återvänder då till de tyska staterna. Även där briserar klasskampen, och upproren sprider sig. I revolten i Dresden 1949 fungerar Bakunin som militär rådgivare åt revoltörerna. Efter ännu ett nederlag flyr han staden. Han kommer dock inte långt innan han grips.

En domstol dömer honom till döden, ett straff som sedan omvandlas till livstids fängelse. Efter en tid i fängelse utlämnas han till Österrike. Ännu en gång döms han till döden innan han återigen utlämnas. Den här gången till Ryssland. Där stannar han inlåst i cell de nästkommande sex åren. Den nytillträdda tsaren Alexander II omvandlar fångenskapen till förvisning till Sibirien.

Under tiden i Sibirien gifter sig Bakunin. Ett par år tar det innan han lyckas fly. Via Japan och USA når han tillslut London efter flera månader till sjöss. Med London som utgångspunkt besöker han Sverige vid två tillfällen, dels för att upprätta en bas för revolutionär verksamhet gentemot Ryssland och dels för att återförenas med sin fru. Tillsammans igen flyttar paret till Italien. Men också de italienska myndigheterna börjar intressera sig för Bakunin och han tvingas lämna landet för Genève.

1968 blir Bakunin medlem i Genèvesektionen av Internationella Arbetarassociationen, Första Internationalen. Fortfarande i Genève inleder han ett samarbete med den ryska nihilisten Sergej Netjajev. Målet är – som vanligt – att förbereda revolutionen i Ryssland. De ger tillsammans ut sju propagandapamfletter innan samarbetet spricker. Bakunin reser till Lyon för att delta i ett upprorsförsök som brutit ut. Han hinner där författa en deklaration som förklarar staten avskaffad innan militären slår ner revolten.

Mot slutet av sitt liv utesluts Bakunin ur Internationalen och bildar istället en antiauktoritär international tillsammans med andra anarkister. Den sista tiden av livet präglas av mer skrivande och mindre uppror. Bland annat författar han ”Gud och staten”. 1876 dör Michail Bakunin i Bern.