The last night

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
Förslösande.jpg
Titel: The last night. Anti-work, atheism, adventure

Författare: Federico Campagna
Utgivning: Zero books, 2013
ISBN: 978-1-78279-195-9
Sidor: 95
Förord: Franco “Bifo” Berardi
Efterord: Saul Newman

Migration. Ateism. Arbete. O/lydnad. Odödlighet. Finans. Ilska. Förslösande. Opportunism. Respekt. Kriminalitet. Drömmar. Värld. Kravall. Civilisation. Narrativ. Parasiter. Uppror. Skrivande. Äventyr. Händelse. Risk. Utmaning. Andra. Kamratskap, vänskap. Empati. Kartor. Försvinnande. Hemlighet.


Det börjar egentligen med olydnad. Med nejet. Vägran. Det kan vara ren ilska, hat, som antingen har en väldigt tydlig mottagare (chefer, kontrollanter, auktoriteter av alla former) eller en miljö (fabriken, lagret, kontoret). Början är beslutet att vägra lyda. För all tid förnedrad, all tid undertryckt, all tid förlorad. Allt det som inte tilläts, kunde eller orkades prövas eller förverkligas. Allt det liv som förnekats. Ilska och hat som vänts inåt, “Ilska mot mig själv, för min oförlåtliga lydnad.” Men:

“Revolutionen kanske aldrig äger rum, Framsteg kanske bara är sträck i sanden, Framgång en morot vid slutet av en käpp, men den ilskan, den desperata känslan av att ha förlorat den lilla, värdefulla tid jag hade, var verklig, och den sporrade mig till att agera.”

Vägran är granne med förslösandet. Om vägran är nej så är förslösande ja. Var för sig leder de antingen till avgrunden eller till inlemningen. Tillsammans röjer de vägen för en verklig flyktlinje.

Först och främst är förslösarna icke-troende. Inget och ingen fångar dem, de går alltid vidare och lämnar innan någon eller något lyckas ta dem i besittning. Som respektlösa opportunister rör de sig i Världen. “Alltid leende, alltid sluga.” Som “perfekta kriminella” och parasiter.

“De tror inte på arbetets förnuft eller helighet, de tror inte på den perfekta karriärens försonande drag, de ryggar tillbaka från kontorsfamiljens kvävande grepp. De är lögnare, ateister, spioner, plundrare. De tror på tillfället, och prövar alltid deras föreställningar gentemot en hård bedömning av deras förnuft och deras tunga..”

Förslösandet görs alldeles oavsett andras förväntningar och normer. Det börjar med en själv, eller rättare sagt när man släpper taget både om självet och Världen, när stunden tillåts äga rummet, när förslösandet tar över, överflödet överbestämmer, gränserna upplöses. I impulser och längtan, väntar den kraften, som Världen vill organisera och (in)rikta produktivt, medan du vet att frihet är att förslösa ditt öde, din förmögenhet, karriär, att konsumera utan räkning, ända till socialt suicid om så må vara.

Förslösandet slösar lika mycket med status och heder som med varuvärldens överflöd.

Det slösar till och med med hoppet, om så krävs.

“De har ingen heder, inget tillhörande, ingen skam. Deras värld är befolkad av möjligheter, och den är begränsad endast av var och ens biologiska gränser, av ens appetit och förnuft. När de sluter sina ögon mot odödlighetens förvillande spektakel, erfar de världen nästan taktilt, på toppen av tungan.”

Vad som saknas förslösaren är en riktning. Kalla det ett narrativ. Föreställ dig äventyr.

Äventyr är alltid större än politik. Oavsett definition av politik är de händelser som definierar historiens rörelse alltid större, mer livliga. Att göra livet till ett äventyr är att medvetet söka och leva för händelsen, och därmed att trycka ner politiken, trampa på den och kanske, ibland, använda den som underlag för språng.

Äventyr är etiskt i meningen att det ställer allting, varje stund, på allvar. Det upphöjer varje moment till ett val. Det gäller att använda tillgängliga resurser för att höja kraften i rörelsen, göra vardagen mer levande. Politik, å andra sidan, reducerar människor till ekonomiska resurser, ett nollsummespel i förnedring.

“Det finns politik, det finns kamratskap, och det finns krig. Och det är viktigt att hålla dessa tre saker åtskilda.”

Början för människan är alltså konflikt, inte något “samhälle”, ett påtvingat, fängelse — början är vägran att fängslas, att vara god och följsam — “emot en monumental bakgrund av praktiskt taget ansiktslösa människor.”

En nollställning, börja på nytt; accepterar vi den här ordningen? Nej, nej vi vänder om, vi försakar

vi vill inte självspäkelse, vi accepterar bara det offentliga som tjänst i den mån samhället inte överger vår mänsklighet

en konflikt, ett slagfält

Politiken förnekar kriget, existensen av slagfältet. “Slagfältet är inte platsen för halvkokta åsikter, liberal mesighet, kristen självspäkning. Slagfältet är platsen som tydligt åtskiljer seger från förlust — och inget annat.” Skifte av perspektiv, till det rationella i konfliktens omedelbarhet; rensa bort allt i din väg framåt, frigör dig från begränsningar av alla sorter sociala kroppsliga psykologiska skapa din plats, din utgångspunkt din värld hur liten den än är — och sök

förbindelser, andra — vänner, människor med i äventyr, som beslutat, har en egen existentiell riktning, som har tagit steget ut på slagfältet som separerar sig från politiken.

Äventyret är en högst intensiv ansats och också ett försvinnande som inte förväntar sig någon legitimitet inom det rådande. “Äventyrare måste förbli osynliga, omärkbara, som om de lever i gömsle. I en social omgivning som kräver det fullständiga blottandet av sig själv som ett offer som man måste betala till Frihetens spöke, svarar de med en form av ytlig asketism. Till ett samhället som påför diktatet om att framträda, svarar de med en försvinnandets strategi.” Illegitimt, kriminellt bara för att försvinnandet är det enda sättet att leva livet. “Äventyrare ser tråkiga ut, eftersom tråkigheten är den mörkaste av alla möjliga kläder.”

Det är svårt att upptäcka äventyrare. Försvinnandet är så för allt i den här Världen. Attraktionen till det avvikande flyende, nästan omöjliga, är möten i natten, smått och kanske flyktigt, en ytlig asketism in i den ytligt sociala enformigheten. Äventyrare måste träna sin blick, att särskåda, urskilja på nivåer okända för de civiliserade.

Äventyr är riskabelt. Det är att ständigt röra sig mot det riskfyllda. Som möten, verkliga möten med andra. Skrivandet har en roll. Orden färgar, narrativen formar, verben riktar. Vi lever, vi skriver, vi riskar, vi skriver igen, vi fortsätter. “Att fortsätta, skapa verkligheter, är verkligen (i ett) äventyr, en fråga om liv och död.” Det är inte att alltid agera farligt vårdslöst, men att sträcka sig mot och förbi sin gräns, som kan gälla såväl dramatiska handlingar som vardagliga mönster. Det gäller inte bara men i hög grad andra. Människor. “Det var känslan av en rörelse tillsammans med den andra, en spänning mot något eller någonstans, en gemensam handling, en känsla av solidaritet inom ramen för en delad intention.”

Att utmana och utbreda sin värld är att, sakta och tålmodigt, om inte dramatiskt och drastiskt, skapa en ny. Skrivandet blir ett kartritande. Äventyren blir kartor för desertörer att läsa för sina egna försök. “Skapandet av en berättelse är en skräddares arbete, som klipper och klistrar, förbinder och utesluter, med målet att införa ett objekt i världen som inte fanns eller kunde finnas utan skräddarens avsiktliga ingripande.” Även när äventyraren inte möter upp med andra som blir kamrater, kan de efterlämna sig en gemensam flyktväg. “Därför är skrivandet i bredast möjliga mening, lika mycket en del av äventyret som färden igenom den.”