Badiou om teknik och nihilism
(Från Manifest för filosofin, s. 64-68. Från 1989 [svensk översättning 2005].)
Jag kan varken godta att ordet ”teknik” är den adekvata beteckningen på vår tids väsen, inte ens med hänvisning till grekiskans [?????], eller att det skulle finnas något att hämta för tänkandet i förhållandet mellan ”teknikens universella herravälde” och ”nihilismen”. Betraktelserna och beräkningarna, smädeskrifterna över tekniken är oavsett den spridning de fått inte desto mindre alla lika löjliga. Och man får lov att säga det som många sofistikerade heideggerianer endast tänker: på denna punkt utgör Heideggers texter på intet vis något undantag. ”Skogsstigen”, bondens klara blick, Jordens ödeläggelse, förankringen i den ursprungliga platsen, rosen som slår ut, allt detta patos är sedan Vigny (”människan besteg alltför tidigt den rykande och tjutande tjuren av järn”) fram till vår tids publicister, via Georges Duhamel och Giono, endast reaktionär nostalgi. Den stereotypa karaktären hos detta idisslande, som härrör från det Marx kallade den ”feodala socialismen”, är förresten det bästa beviset på att där finns föga tänkbar mening.
Om jag blev tvungen att säga något om tekniken, vars förhållande till filosofins aktuella krav är rätt tunt, skulle det snarare vara ett beklagande över att den fortfarande är så medioker och blygsam. En mängd nyttiga instrument fungerar ju väldigt dåligt, eller så finns de endast i tunga och otympliga versioner! Och många stora äventyr står och stampar, eller blir helt enkelt inte av, som utforskningen av planeterna, utvinningen av termonukleär energi, flygmaskiner för alla, tredimensionella bilder... Ja, man måste säga: ”Kära tekniker, ännu en ansträngning om det verkligen är teknikens herravälde ni eftersträvar!” Sanningen är den att det inte finns tillräckligt mycket teknik, att den ännu är outvecklad: kapitalets makt tyglar tekniken, och begränsar dess oändliga möjligheter.
För övrigt är det alltigenom olämpligt att placera vetenskapens betydelse för tänkandet i samma register som tekniken. Det finns visserligen ett nödvändigt förhållande mellan vetenskapen och tekniken, men det implicerar inte någon gemensam egenskap. Påståendena om den ”moderna vetenskapen” som en huvudsaklig effekt av teknikens herravälde är ohållbara. Om man till exempel betraktar ett grundläggande teorem inom den moderna matematiken som ju är mitt område, förslagsvis det som bevisar att kontinuumhypotesen är oberoende (Cohen, 1963), finner man där en tankekoncentration, en uppfinningsrikedom, en begreppsförnyelse, ett risktagande, kort sagt en intellektuell estetik som kan jämföras med århundrades största dikter, eller med en revolutionär strategs politiska och militära vågspel, eller med ett kärleksmötes mest intensiva känsloupplevelser, men helt säkert inte med en elektrisk kaffekvarn eller en färgteve, hur nyttiga och geniala dessa föremål än är. Vetenskapen som sådan, det vill säga förstådd som sanningsprocedur, är för övrigt djupt onyttig, bortsett från att den på ett definitift sätt bekräftar själva tänkandet. Denna grekiska uppfattning (vetenskapens onytta förutom som ren övning och en generisk förutsättning för tänkandet) behöver inte diskuteras igen, inte ens under den falska förevändningen att det grekiska samhället var ett slavsamhälle. Dogmen om nyttan används alltid som en ursäkt för att man egentligen inte önskar - det som kallas att önska - onytta för alla.
Vad gäller ”nihilismen”, erkänner jag att vår tid vittnar om den, såvida man med nihilism menar brottet med de traditionella formerna för samband, upplösningen av allt som framstår som samband. Det råder ingen tvekan om att vår tid stöder sig på en sorts generaliserad atomteori, eftersom ingen symbolisk sanktion av sambandet förmår stå emot kapitalets abstrakta makt. Att allt som förbinds bevisas vara upplöst, att mångfaldens rike utan undantag är framträdelseformernas grundlösa grund, att det Ena endast är ett resultat av överföringar, är just den ofrånkomliga effekten av den universella förmedlingen av termer för att beteckna vår situation i en global rörelse som motsvarar den monetära. Eftersom allt som framställs alltid äger en tidssubstans, och dagarna bokstavligt talat är räknade, finns det inget som i sig är förbundet med något annat, eftersom termerna för denna föregivet grundläggande förbindelse utan åtskillnad projiceras på beräkningens neutrala yta. Det finns absolut inget att korrigera i den beskrivning Marx gav av detta sakernas tillstånd för etthundrafyrtio år sedan:
”Överallt där borgerskapet tagit makten har de raserat de feodala, patriarkaliska, idylliska relationerna. Alla komplexa och skiftande band som förbinder feodalherren med den naturliga makten har det utan misskund krossat för att som enda band människor emellan bevara ett rent intresse, de hårda betalningskraven ’i kontanter’. Den religösa extasen, den ridderliga entusiasmens, den småborgerliga sentimentalitetens heliga rysning har det dränkt i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.”
Det som Marx tydliggör är framför allt slutet för sambandets heliga former, upphörandet av den symboliska garanti som produktionens och monetarismens stagnation tillskrev detta samband. Kapitalet är det allmänna upplösandet av heliggörande representationer som postulerar existensen av ett inre och grundläggande förhållande (mellan människa och natur, mellan människorna, mellan gruppen och Staden, mellan det dödliga och det eviga livet, etc). Det är utan tvivel betecknande att fördömandet av den ”tekniska nihilismen” alltid hänger samman med en nostalgisk längtan efter dylika förhållanden. Det heligas försvinnande är ett vanligt tema hos Heidegger själv, och förutsägelsen av dess återkomst kan identifieras med ett tema som lånats från Hölderlin om ”Gudarnas återkomst”. Om man med ”nihilism” förstår avsakralisering är förvisso kapitalet, vars globala herravälde inte kan betvivlas - ”teknik” och ”kapital” är dock endast besläktade inom en historisk period och inte på en begreppslig nivå - den enda nihilistiska makt som människan lyckats uppfinna och falla offer för.
Likväl är avsakraliseringen varken för Marx eller för oss på något sätt nihilistisk, svåvitt ”nihilism” betyder en utsaga om att tillträdet till varat och sanningen är omöjlig. Tvärtom är avsakraliseringen en nödvändig förutsättning för att ett sådant tillträde ska öppna sig för tänkandet. Det är givetvis den enda sak man kan och bör tacka kapitalet för: det frilägger den rena mängden som presentationens grund, och förklarar varje effekt av det Ena som blott en bräcklig konfiguration, det avskaffar de symboliska representationerna där sambandet erhöll ett skenbart vara. Att detta avskaffande verkar i ett fullständigt barbari bör inte dölja dess rent ontologiska värde. Vad har befriat oss från myten om Närvaron som garanti för sambandens substans och ett förevigande av grundläggande förhållanden, om inte kapitalflödets automatik? För att tänka bortom kapitalet och dess mediokra föreskrifter (den allmänna bokföringen av tiden), måste man likväl utgå från vad det avslöjat: varat är till sitt väsen mångfaldigt, den heliga Närvaron är ett sken, och sanningen, som allt annat, om den existerar, är inte en uppenbarelse, ännu mindre ett närmande av det som undandrar sig. Den är en reglerad procedur vars resultat är ännu en mängd.
Vår tid är varken teknisk (mer än på ett medelmåttigt vis) eller nihilistisk (eftersom det är första gånget avvisandet av de heliga banden gör det möjligt att relatera det sanna till det generiska). Dess egen gåta, stick i stäv med de nostalgiska spekulationerna över den feodala socialismen vars fulländade uttryck tvivelsutan var Hitler, utgörs sedan Hölderlin främst av de stora poeternas lokala vidmakthållande men även förnekande av det heligas lockelse. Och för det andra av antitekniska, arkaiska reaktioner, som fortfarande inför våra ögon förbinder religionens spillror (från andlig spis till islamsk fundamentalism), politisk messianism (inklusive marxism), ockulta vetenskaper (astrologi, homeopati, telepatisk massage, gruppterapi med kittlingar och borborygmier...) och massa andra pseudo-band, vars universella och slappa matris utgörs av smörsångerna om kärlek, kärlek utan kärlek, utan sanning och verkligt möte.
Filosofin är på intet vis fullbordad. Men överlevnadsförmågan hos dessa rester av det Enas rike som konstituerar den anti-”nihilistiska” nihilismen - eftersom de sätter sig på tvären i sanningsprocedurerna - och betecknar det återkommande hindret mot den undflyende ontologin, vars historiska medium kapitalet utgör leder oss till tanken att filosofin länge varit upphävd.
Jag framkastar följande paradox: filosofin har tills helt nyligen knappast vetat hur den ska tänka i nivå med kapitalet, eftersom den har lämnat fältet fritt, ja, även till det innersta av sig själv, till förmån för den tomma nostalgin efter det heliga, besattheten av Närvaron, diktens dunkla makt, och tvivlet på den egna legitimiteten. Den har inte vetat hur den ska omsätta i ett tänkande det faktum att människan på ett oåterkalleligt vis blivit ”naturens herre och ägare”, och att detta inte handlar om vare sig en förlust eller en glömska, utan om hennes främsta bestämmelse - likväl ännu gestaltad i en beräknad tids ogenomträngliga dumhet. Filosofin har lämnat de ”cartesianska meditationerna” i ofullbordat skick, när den förirrat sig i en estetisering av viljan och ett patos inför fullbordandet, glömskans öde och det förlorade spåret. Den har inte rättframt velat erkänna mängdens absoluta faktum och sambandets icke-vara. Den har krampaktigt sökt sig till språket, litteraturen, skriften, som vore dessa de sista möjliga företrädarna för erfarenhetens aprioriska bestämning, eller en bevarad plats för en glimt av Varat. Sedan Nietzsche har filosofin deklarerat att det som började med Platon inträtt i sin skymning, men denna arroganta deklaration var ett sätt att dölja oförmågan att fortfölja detta inledningsskede. Filosofin fördömer eller smickrar endast den ”moderna nihilismen” i takt med sin egen svårighet att uppfatta den plats där det aktuellt givna väntar, och i brist på insikt om att vi inträtt i en ny etapp i sanningens doktrin, som är mångfald utan det Ena, eller infinita och ourskiljbara fragmentariska helheter. ”Nihilism” är ett betecknande som täpper för ett hål. Den verkliga frågan förblir: vad har hänt med filosofin som gjort att den räddhågset har förvägrat sig den frihet och makt som erbjuds den av en avsakraliserad tidsålder?
