Foucault om maktens mikrofysik

Från Övervakning och straff

Men kroppen är också direkt inlemmad i ett politiskt kraftfält; maktförhållandena äger ett direkt grepp om den; de omger den, etiketterar den, dresserar den, plågar den, tvingar den att arbeta, att delta i ceremonier, att avge vissa tecken. Denna politiska inringning av kroppen är med invecklade, ömsesidiga relationer knuten till dess ekonomiska utnyttjande. Det är till stor del i sin egenskap av produktionskraft som kroppen är utrustad med maktförbindelser och härskarmöjligheter. Men å andra sidan kan den inte konstitueras som arbetskraft om den inte är införlivad i ett tvångssystem (där man också behöver ett politiskt instrument som är noga anpassat, uträknat och utnyttjat). Kroppen blir inte någon användbar kraft förrän när den är på en gång produktiv och beroende. Detta underkuvande sker inte enbart genom antingen våld eller ideologi. Det kan mycket väl vara direkt, fysiskt, spela ut krafterna mot varandra, inriktas på rent materiella förhållanden utan att därför innebära något våld. Det kan vara noga uträknat, organiserat och tekniskt genomtänkt, det kan vara subtilt och varken begagna vapen eller terror, och ändå förbli fysiskt. Det finns med andra ord ett ”vetande” om kroppen som inte exakt motsvarar vetenskapen om hur den fungerar och ett sätt att behärska kroppens krafter som är mer än förmågan att betvinga dem: detta vetande och denna behärskning utgör vad man skulle kunna kalla en politisk teknologi. Det är för all del en oklar teknologi, som sällan formuleras i sammanhängande, systematiska framställningar; den består ofta av litet av varje; den begagnar ett osammanhängande antal instrument och tillvägagångssätt. Trots de sammanhängande resultaten är den oftast bara en uppsättning instrument av alla möjliga former. Dessutom kan man inte säga att den hör hemma vare sig i en viss sorts institutioner eller i ett statligt maskineri. Bägge anlitar denna teknologi. De begagnar sig av vissa av dess tillvägagångssätt, uppvärderar eller påbjuder dem. Men själv befinner den sig, med sina mekanismer och sina verkningar, på en helt annan nivå. Det rör sig på sätt och vis om en maktens mikrofysik som utnyttjas av organisationerna och institutionerna men vars giltighetsområde på något sätt befinner sig mellan det där dessa stora organisationer fungerar och själva de materiella kropparna och deras krafter.

Studiet av denna mikrofysik förutsätter emellertid att makten som utövas inom den inte uppfattas som en egenskap eller en egendom utan som en strategi och att man inte utgår från att det herravälde den leder till är något man ”lägger beslag på” utan är resultatet av mått och steg, manövrer, taktiska grepp, tekniker och mekanismer; att man i denna makt urskiljer ett nät av ständigt spända, ständigt aktiva relationer, snarare än ett privilegium som man skulle kunna inneha; att man snarare jämför den med en ständig kamp än med ett kontrakt som reglerar en överlåtelse eller med erövringen av ett område. Man måste kort sagt inse att denna makt är något man utövar snarare än besitter, att den inte är ett av den härskande klassen erövrat eller bevarat ”privilegium”, utan den samfällda verkan av dess strategiska positioner – en verkan som kommer till synes i de underlydandes ställning och som denna ibland bidrar att förlänga. A andra sidan tillämpas inte denna makt utan vidare, som ett tvång eller ett förbud, gentemot dem ”som inte har den”. Den omger dem, den sprids genom dem, den stöder sig på dem, liksom de själva i sin kamp mot makten i sin tur tar spjärn mot de grepp den har om dem. Detta innebär att dessa relationer sträcker sig djupt ner i samhällslagren och att de inte är lokaliserade till förbindelserna mellan stat och medborgare eller till klasskillnaderna och att de inte nöjer sig med att på individernas, kropparnas, gesternas och beteendenas plan återspegla lagens eller styrelsesättets allmänna utformning. De artikuleras mycket riktigt genom en serie invecklade kugghjul utifrån denna lagens eller styrelsesättets utformning, men de varken liknar eller motsvarar den, de har en egen, specifik mekanism och en egen, specifik utformning. Dessa relationer är slutligen inte entydiga, de definierar otaliga punkter där kraftmätningar kan äga rum, en mängd oroshärdar som var och en innebär risker för konflikter, strider och för en åtminstone tillfällig omkastning av styrkeförhållandet. Omstörtandet av dessa ”mikromakter” lyder sålunda inte under lagen allt eller intet; det är ingenting som åstadkommes en gång för alla genom att man inför en ny kontroll över samhällsorganisationerna, får institutionerna att fungera på ett nytt sätt eller förstör dem; i gengäld kan ingen sådan tillfällig, lokal omstörtning ingå i historien annat än genom de verkningar den framkallar i hela det nätverk den är omsluten av.

Kanske bör man avstå från hela den tradition som låter oss tro att det inte kan finnas något vetande annat än när alla maktrelationer är upphävda och att vetandet inte kan utvecklas annat än befriat från maktens befallningar, krav och intressen. Kanske bör man avstå från att tro att makten gör den maktägande galen och att ett av villkoren för att erövra vetande består i att avstå från makten. Man bör snarare medge att makten producerar vetande (och inte bara gynnar vetandet därför att det gagnar den eller tillämpar vetandet därför att det är nyttigt); att makt och vetande direkt förutsätter varandra; att det inte finns något maktförhållande utan att ett därmed sammanhängande område av vetande skapas och att det inte heller finns något vetande som inte samtidigt förutsätter och utbildar ett maktförhållande. Detta samband mellan makt och vetande bör alltså inte analyseras utifrån ett kunskapssubjekt som kan vara antingen fritt eller icke fritt i förhållande till maktsystemet. Man bör tvärtom betrakta subjektet, liksom de objekt som görs till föremål för kunskap och kunskapens former som verkningar av det grundläggande sambandet mellan makt och kunskap och dess historiska förvandlingar. Kort sagt, det är inte kunskapssubjektets verksamhet som alstrar ett vetande som tjänar eller undandrar sig makten, utan föreningen makt–vetande, de processer och stridigheter den genomgår och av vilka den består, som avgör kunskapens former och möjliga områden.

Att analysera hur kroppen omsluts av politiken och maktens mikrofysik förutsätter att man – vad makten beträffar – avstår från motsättningen våldsideologi, från ägandets metafor, kontraktsmodellen eller erövringsmodellen; och, vad vetandet beträffar, att man avstår från att skilja mellan det som är ”egennyttigt” och det som är ”oegennyttigt”, från kunskapens modell och subjektets överhöghet. Om man gav termen en annan mening än den Petty och hans samtida på 1600-talet gav den, skulle man kunna drömma om en politisk ”anatomi”. Därmed skulle man inte avse någon undersökning av en stat betraktad som en ”kropp” (med dess beståndsdelar, tillgångar och krafter), och inte heller någon undersökning av kroppen och dess närmaste omgivning, uppfattade som en liten stat. Man skulle där behandla den ”politiska kroppen” som föreningen av materiella beståndsdelar och tekniker som tjänar som vapen, som etapper, kommunikationsvägar och stödpunkter för makt- och vetanderelationer som omringar människornas kroppar och underkuvar dem genom att göra dem till föremål för ett vetande. [s. 31-34]

---

Ett faktiskt underkuvande uppstår mekaniskt ur en fiktiv relation. Det är därför inte nödvändigt att tillgripa våld för att få den dömde brottslingen att iaktta ett gott uppförande, dåren att hålla sig lugn, arbetaren att arbeta, skolbarnet att vara flitigt, den sjuke att följa läkarens föreskrifter. […] Maktens effektivitet, dess tvingande kraft utgår så att säga från andra parten -- den som de tillämpas på. Den som ingår i ett synlighetsfält och som vet det, axlar maktens tvång och låter det spontant gå ut över sig själv; han upptar i sig en maktrelation, inom vilken han åtar sig båda rollerna; han blir principen för sitt eget underkuvande. Därmed kan den yttre makten avlasta sin fysiska tyngd; den tenderar mot det okroppsliga; ju mera den närmar sig det okroppsligas gräns, desto varaktigare, djupare är dess verkningar, de har ernåtts en gång för alla och förnyas oavbrutet: en ständig seger utan någon fysisk sammandrabbning och alltid vunnen på förhand. [s. 203-204]

---

Under de allmänna juridiska former som garanterade ett system av i princip jämlika rättigheter fanns dessa små, varje dag verksamma, fysiska mekanismer, dessa till sitt väsen ojämlika, osymmetriska mikromaktsystem som de olika formerna av disciplin utgör. Och även om det representativa styrelseskicket formellt medger att allas vilja, direkt eller indirekt, med eller utan mellaninstanser, utgör suveränitetens grundval, så svarar disciplinen för att vid basen krafter och kroppar förblir underdåniga. Den verkliga, kroppsliga disciplinen har kommit att utgöra de formella och juridiska friheternas undervåning. […] "Upplysningstiden", som upptäckte friheten, uppfann också disciplinen. [s.223]

Från Gilles Deleuzes monografi Foucault, sidorna 57-64.

Det första postulatet är makten som egendom: makten sägs vara en "egendom" hos en viss klass som erövrat den. Foucault visar att det varken är på så sätt eller från en sådan utgångspunkt, som makten arbetar: den är mindre en egendom än en strategi, och dess effekter kan inte attribueras eller tillskrivas någon, eftersom den tillkommer "dispositioner, manövrer, taktiker, tekniker, funktionssätt": "den snarare utövas än ägs, den är inte ett privilegium som den dominerande klassen erövrat eller bevarat, utan en effekt av helheten av dess strategiska positioner". Denna nya funktionalism, denna funktionella analys förnekar förvisso inte existensen av klasser och deras inbördes kamp, men den ger en helt annan bild av detta, med andra landskap och persongallerier, andra procedurer än de som den traditionella historien, till och med den marxistiska, har vant oss vid: "oräkneliga punkter för konfrontation, instabilitetshärdar som var och en innebär en risk för konflikt, kamp och åtminstone en temporär ömvändning av kraftrelationerna", utan vare sig analogi eller homologi, utan entydighet, men med en egen typ av möjlig kontinuitet. Kort och gott, makten har ingen homogenitet, utan den definieras av singulariteter, av de singulära punkter genom vilka den passerar.

Det andra postulatet handlar om lokalisering. Makten sägs vara statsmakt, den sägs vara lokaliserad i en statsapparat, ända till den grad att de "privata" makternas spridning sägs vara blott skenbar, och egentligen inte skulle vara annat än speciella delar av statsapparaten. Foucault visar att staten tvärtom utgör en effekt av en helhet, eller att den är ett resultat av en mångfald av kuggar och härdar, vilka i sin tur befinner sig på en helt annan nivå och utgör en "maktens mikrofysik". Inte bara de privata systemen, utan också de delar som explicit hör till statsapparaten har ett ursprung, procedurer och former för utövande, som staten inte instiftat, utan snarare legaliserar, kontrollerar eller till och med nöjer sig med att dölja. En av de väsentliga idéerna i Övervakning och straff är att de moderna samhällena kan definieras som "disciplinära" samhällen. Men disciplinen kan inte identifieras med en institution eller en apparat, eftersom den är en typ av makt, en teknologi som genom- korsar alla typer av apparater och institutioner för att förbinda, förlänga och närma dem till varandra, för att få dem att utövas på ett nytt sätt. Detta gäller till och med partikulära delar och kuggar som på ett så uppenbart sätt tillhör staten som polisen och fängelset: "Även om polisen som institution organiserades under statsapparatens form, och även om den knöts till den politiska suveränitetens centrum, så är den typ av makt den utövar, de mekanismer den sätter i spel och de element på vilka den applicerar dem specifika". Och när den sysselsätter sig med att genomtränga ett socialt fält ända in i dess mest efemära detaljer, vittnar den därigenom om en avsevärd oavhängighet gentemot den juridiska, och till och med den politiska apparaten. Och i ännu mindre grad har fängelset sitt ursprung i ett "samhälles juridisk-politiska strukturer": det är ett misstag att tro att fängelset beror på en utveckling av rätten, eller till och med av straffrätten. I den mån som det administrerar straffet åtnjuter fängelset också en nödvändig autonomi, och vittnar om ett "disciplinärt supplement", som överskrider statsapparaten även när den tjänar den. I korthet kan man säga att Foucaults funktionalism motsvaras av en modern topologi som inte längre utpekar en privilegierad plats som maktens källa, och inte längre kan acceptera en punktuell lokalisering (här finns en konception av den sociala rymden som är lika ny som den av de moderna fysikaliska och matematiska rymderna; som vi såg finns också en likartad konception av kontinuiteten). Man kan notera att "lokal" liar två innebörder: makten är lokal eftersom den aldrig är global, men den är inte lokal eller lokaliserbar på grund av att den skulle vara diffus.

Det tredje postulatet handlar om underordning: den makt som inkarneras i statsapparaten sägs vara underordnad ett produktionssätt som fungerar som en infrastruktur. Utan tvekan kan man upprätta korrespondenser mellan de stora straffregimerna och olika produktionssätt: framför allt kan inte de disciplinära mekanismerna skiljas från det demografiska genombrottet under 1700-talet, eller från en ökning av produktionen som försöker att öka vinsterna, föra samman krafterna och ur kropparna utvinna all nyttig arbetskraft. Men det är svårt att här se en ekonomisk bestämning "i sista instans", även om man förser överbyggnaden med en förmåga att agera eller reagera på basen. Det är hela ekonomin — till exempel verkstaden eller fabriken — som förutsätter dessa maktmekanismer som redan agerar inuti kropparna och själarna, agerar inuti det ekonomiska fältet på produktivkrafterna och produktionsförhållandena. "Maktrelationerna är inte externa i förhållande till andra typer av relationer... [de] utgör inte en överbyggnad ... de finns där de spelar en direkt produktiv roll". Mikro- analysen ersätter det som fortfarande är pyramidformat i den marxistiska modellen med en strikt immanens där makthärdarna och de disciplinära teknikerna bildar lika många segment som artikuleras med varandra, segment genom vilka en massas individer passerar eller i vilka de förblir som kroppar och själar (familjen, skolan, kasernen, fabriken, vid behov fängelset). Maktens karaktär är dess fälts immanens utan transcendent enhet, dess linjes kontinuitet utan global centralisering, dess segments kontiguitet utan distinkt totalisering: en seriell rymd.

Det fjärde postulatet handlar om väsen eller attribut: makten sägs vara ett väsen och känneteckna dem som äger den (de dominerande) som skilda från dem på vilken den utövas (de dominerade). Makten har inget väsen, den är operationell. Den är inte ett attribut, utan en relation: en maktrelation är helheten av kraftrelationer, som lika mycket passerar genom de dominerade som de dominerande krafterna, eftersom de båda utgör singulariteter. "Makten investerar [de dominerade], den passerar via och genom dem, den tar stöd hos dem, liksom de själva i sin kamp mot makten tar stöd i det grepp som den har över dem". När Foucault analyserar lettres de cachet [arresteringsbrev. Ö. a.] visar han att "konungens vilja" inte utövas uppifrån och ned som ett attribut I ill hans transcendenta makt, utan att den frammanas av de allra enklaste undersåtarna: föräldrar, grannar, kollegor som vill spärra in en obetydlig bråkmakare. De begagnar sig på så sätt av monarken som en sorts immanent public service, som är förmögen att reglera konflikter i familjen, äktenskapet, grannskapet eller arbetet. Detta lettre de cachet framträder här som föregångare till vad vi idag kallar "frivillig intagning" inom psykiatrin. Detta beror på att makten, som inte utövas i en generell eller för den avpassad rymd, träder in överallt där vi finner de mest diminutiva singulariteter, kraftrelationer sådana som "dispyter mellan grannar, gräl mellan föräldrar och barn, missförstånd i hushållet, övermått av vin och kärleksliv, offentliga gräl och hemliga passioner".

Det femte postulatet handlar om modalitet: makten sägs agera genom våld eller ideologi. Ibland sägs den undertrycka, ibland sägs den bedra eller framkalla tro, ibland som polis och ibland som propaganda. Inte heller här verkar detta alternativ relevant (man kan se detta klart, till och med på en partikongress: våldet kan äga rum i församlingssalen, eller till och med på gatan; men de organisatoriska problemen, maktens organisation, avgörs vid sidan, i ett angränsande rum). En makt arbetar inte genom ideologi, inte ens när den relaterar till själen; den opererar inte nödvändigtvis med våld och förtryck i det ögonblick den agerar på kroppen. Eller snarare kan man säga att våldet uttrycker en krafts verkan på någonting, ett objekt eller en entitet. Men våldet uttrycker inte maktrelationen, det vill säga kraftens relation till kraften, "en handling på en handling". En kraftrelation är en funktion av typen "sporra, framkalla, kombinera...". I fallet med de disciplinära samhällena kan man säga: omfördela, indela i serie, komponera, normalisera. Listan är inte slutgiltig och varierar med varje fall. Makten "producerar verklighet" innan den undertrycker. Den producerar sanning innan den ideologiserar, abstraherar eller maskerar. I Viljan att veta visas detta med sexualiteten som huvudexempel: om man håller sig till ord och fraser kan man tro att det finns en sexuell repression som agerar i språket, men inte om man extraherar de dominerande utsagorna, framför allt de bekännelseprocedurer som utövas i kyrkan, i skolan och på sjukhuset, som samtidigt söker könets verklighet och sanningen i könet. Repressionen och ideologin förklarar inget, eftersom de alltid förutsätter en sammansättning eller ett "dispositiv" i vilket de opererar, och inte omvänt. Foucault är inte omedveten om repressionen och ideologin; men, liksom Nietzsche redan hade sett, utgör de inte krafternas strid, utan bara det damm som striden rör upp.

Det sjätte postulatet handlar om legalitet: statsmakten skulle kunna uttryckas i en lag som ibland fattas som ett fredstillstånd som påtvingats råa krafter, ibland som resultat av ett krig som vunnits av de starkaste (men i båda fallen definieras lagen som krigets påtvingade eller frivilliga upphörande, och den motsätter sig illegaliteten som den utesluter per definition; revolutionärerna kan bara åberopa sig på en annan legalitet som upprättas genom erövrandet av makten och instiftandet av en annan statsapparat). Ett djupgående tema i Foucaults bok är att ersätta denna alltför grova motsättning mellan lag och illegalitet med en mer subtil korrelation mellan illegaliteter och lagar. Lagen är alltid en sammanfogning av illegaliteter som den differentierar genom att formalisera. Det räcker med att betrakta rätten i de kommersiella samhällena för att se att lagarna inte på ett globalt sätt är motsatta illegaliteten, utan att de explicit organiserar olika medel för att ge den en ny riktning. Lagen är en styrning av illegaliteter, i det att den tillåter, möjliggör eller uppfinner vissa illegaliteter som den dominerande klassens privilegium, samtidigt som den tolererar andra som den dominerade klassens kompensation (eller som den till och med kan få att tjäna den dominerande klassens intressen), och slutligen förbjuder, isolerar och tar vissa som objekt, men också som medel för dominans. Det är på så sätt som lagens förändringar under 1700-talet djupast innebär en ny fördelning av illegaliteter, inte bara därför att överträdelserna förändrar karaktär och mer relaterar till egendom än till personer, utan också för att de disciplinära makterna avgränsar och formaliserar på ett nytt sätt och definierar en ny form som kallas "brottslighet", vilket tillåter en ny differentiering, en ny kontroll av illegaliteter. Vissa folkliga motstånd mot revolutionen 1789 kan uppenbarligen förklaras av att de illegaliteter som l'ancien régime tolererade eller härbärgerade blev omöjliga att tolerera för den republikanska makten. Men vad som är gemensamt för de västerländska republikerna och monarkierna är att de upphöjt Lagen till en föregiven princip för makten, och givit sig en homogen juridisk representation: den "juridiska modellen" har täckt över den strategiska kartan. Likväl fortsätter illegaliteternas karta att vara verksam under legalitetens modell. Och Foucault visar att lagen lika lite är ett fredstillstånd som den är resultatet av ett vunnet krig: den är själva kriget, detta krigs strategi i verksamhet, på exakt samma sätt som makten inte är en egendom som den dominerande klassen förvärvat, utan dess aktuella strategis utövande.

Det är som om något nytt slutligen dykt upp efter Marx. Det är som om ett samförstånd kring Staten plötsligt brutits. Foucault nöjer sig inte med att säga att vissa begrepp måste tänkas om, han säger det inte ens, utan han gör det, och framlägger på så sätt nya riktlinjer för praktiken. I bakgrunden mullrar en batalj med sina lokala taktiker och sina strategier för helheten, vilka inte härrör från en totalisering utan från överkopplingar, skarvningar, konvergenser och förlängningar. Det handlar om frågan Vad göra? Det teoretiska privilegium man ger Staten som maktapparat medför i viss mening också den praktiska konceptionen av ett ledande, centraliserat parti som arbetar för att erövra statsmakten; men omvänt är det denna konception av partiets organisation som rättfärdigas genom maktteorin. En annan teori, en annan praktik i kampen, en annan strategisk organisation är vad som står på spel i Foucaults bok.