Noble om drömmar om framtida teknik
Från David Nobles Teknologi och klassmakt, s. 54-56.
Att skilja dröm från verklighet, önskad framtid från nutid, när det gäller en teknologi som utvecklas så snabbt som NC är kanske den allra viktigaste, och svåraste, av de uppgifter en kritisk undersökare ställs inför. Troligen är dessa två tillstånd mer ihoprörda i arbeten av tekniker än någon annanstans. Sålunda avfärdas kritik av existerande eller tidigare förhållanden med hänvisningar till en mindre problematisk framtid. Samtiden är alltid "korrigeringsfasen", övergången, "inlärningskurvans" första moment - bara ett förspel till framtiden. Som sådan är den immun mot granskning och klander. Den här uppsatsen har tryckt på att NC-maskinerna inte kan köras av sig själva, och att rena "knapptryckare" inte kan få fram en varaktigt hög kvalitet. De "som vet" svarar då med hänvisning till "fronten": till automatisk laddning av NC-maskiner med hjälp av Unimate-robotar; till flexibla tillverkningssystem (FMS) där ett antal maskiner knyts samman med automatiska transportbanor; till adaptiv styrning med sensorer som automatiskt korrigerar för verktygsförslitning och ojämnheter i materialet; eller till direkt numerisk styrning (DNC) där styrningen av en hel fabriks NC-maskiner kan centraliseras till en dator. Tre viktiga punkter är bra att ha i huvudet när man möter sådana motargument.
För det första måste man åter komma ihåg att tekniker alltid har ögonen på framtiden. Det är deras jobb, deras värld utgörs av det aktuella forskningsläget, som ofta har mycket litet att göra med den industriella verkligheten. Därför är det knappast överraskande att tekniska prognosmakare i slutet av 50-talet förutspådde att NC-maskiner idag (i slutet av 70-talet) skulle utgöra åtminstone 75 procent av verktygsmaskinbeståndet (det är mindre än 2 procent), eller att vi skulle ha helt automatiska fabriker för metallbearbetning (det finns inte en enda). Det finns ingen anledning varför vi ska tro mer på dagens teknikertidskrifter och branschtidningar, och än mindre på produktionsteknikernas prognoser. Samhällsforskare upprepar alldeles för ofta vad dessa profeter sagt och drar fram underbara eller förfärande följder utifrån projekterade teknologiska förändringar, utan att ta minsta notis om industriell praktik eller historisk erfarenhet. Dessa måste kritikern svara: undersök saken en gång till.
För det andra finns det, om man utgår från tidigare erfarenhet, föga anledning att utan vidare anta att de nya system som demonstreras eller används i experiment verkligen kommer att fungera på verkstadsgolvet på det sätt som avsetts, än mindre att de skulle vara lönsamma. Författaren har besökt fyra fabriker i USA med flexibla tillverkningssystem och funnit åtskilliga brister: tvivelaktig ekonomi, omfattande stilleståndstid, och stort beroende av en högt kvalificerad personalstyrka bestående av dataoperatörer, servicemän och underhållsfolk. Det fanns dessutom få tecken på vidareutveckling. Adaptiva system håller på att utvecklas av Cincinnati Milacron och är ännu i experimentfasen. När dessa ännu mer komplexa och känskliga maskiner sätts på ett verkstadsgolv kommer de med största säkerhet skapa fler underhållsproblem än de löser. DNC är bara ett annat namn för den automatiska fabriken, industriteknokraternas främsta önskedröm, som nu proklameras av datafantaster och stöds av pressade bolagsdirektörer (vilkas framsynthet är mer retorisk än reell) och, som vanligt, finansierade av militären, i detta fall flygvapnets ICAM-program. (ICAM står för Integrated Computer Aided Manufacturing och har som mål att ta fram generella modeller för småpartitillverkning, från automatiserade delförlopp till styrning av hela fabriker. Ö a.)
För det tredje så bestäms dessa teknologiers slutliga öde under nuvarande produktionsförhållanden av de förhärskande politiska och ekonomiska förhållandena och klassernas respektive maktresurser i kampen om vem som ska kontrollera produktionen. Att bara anta att framtiden blir som konstruktörerna och/eller förespråkarna av dessa teknologier tror att den kommer att bli, skulle innebära att man utan undersökning skrev under på en form av teknologisk ödestro, och därmed undvek alla de frågor som har rests här. Det vore dessutom detsamma som att förneka de frihetsgrader som har beskrivits. Den friheten kan användas för att fördröja eller bryta ned de här teknologierna (och därmed de syften de förkroppsligar för att på så sätt ge mer tid att kämpa för större frihet). Men den kan också användas för en grundläggande omformning av de givna konstruktionerna och deras användningssätt för att uppnå andra mål än enbart kapitalackumulation och didgad ledningskontroll och bolagsmakt.
Kort sagt, lättköpta hänvisningar till framtiden är en etablerad vana hos teknikfolk i vårt samhälle, folk som ofta är helt ärligt (och ibland farligt) okunniga om det förflutna och har fel om samtiden. Att överta deras vana vore att uppge sitt omdöme (eller rättare sagt, underordna sig deras omdöme), och föregripa den kritiska, konkreta, historiska undersökning och värdering av dagens situation som är nödvändig för att få en pålitlig vägvisare in i en ännu dimmig framtid.
