Polisen i våra huvuden: några tankar kring anarki och moral

Under mina resor de senaste månaderna har jag pratat med många anarkister som uppfattar anarki som en moralisk princip. En del går så långt att de talar om anarki som om det vore en gudomlighet till vilken de givit sig själva – vilket förstärker min känsla av att de som verkligen vill uppleva anarki nog får skilja sig från/begära skilsmässa från anarkismen.

Den vanligast förekommande anarkistiska moraluppfattningen jag hört talas om definierar anarki som en principiell vägran att påtvinga sin egen vilja på någon annan. Denna uppfattning har implikationer som jag inte kan acceptera. Den antyder att herravälde främst är en fråga om den enskildes moraliska val snarare än en fråga om sociala roller och relationer. Att vi alla är har samma möjligheter att utöva herravälde och att vi måste utöva självdisciplin för för att hindra oss själva att göra det. Om herravälde är en fråga om sociala roller och social relationer, blir denna moraliska princip helt absurd, och inget mer än ett sätt att skilja de "politiskt korrekta" (de utvalda) från de "politiskt inkorrekta" (de fördömda). Den här definitionen av anarki placerar anarkiska rebeller i en ännu svagare position i en redan snedvriden kamp mot auktoritet/makten. Alla former av våld mot människor eller egendom, generalstrejker, stöld och till och med så blida aktiviteter som civil olydnad utgör ett användande av våld för att tvinga fram ens vilja. Att vägra att använda våld för att tvinga igenom ens egen vilja är att förbli helt passiv, att bli en slav. Denna uppfattning av anarki gör anarkin till en regel för att behärska våra liv. Och det är en [oxymoron].

Försöket att göra anarki till en moralsik princip förvränger dess verkliga innebörd. Anarki beskriver en särskild typ av situation, en där auktoritet antingen inte finns eller dess förmåga att kontrollera är negerad. I en sådan situation kan ingenting garanteras – inte ens den fortsatta existensen av den situationen. Men det öppnar upp för möjligheten för var och en av oss att börja skapa våra liv för oss själva i överensstämmelse med våra egna begär och önskningar snarare än i överensstämmelse med med våra sociala rollar och kraven från den sociala ordningen. Anarki är inte revolutionens mål, det är situationen som gör den enda typ av revolution jag är intresserad av möjlig; ett uppror bestående av individer som vill skapa sina liv för sig själva och förstöra det som står i deras väg. Det är en situation befriad från moraliska implikationer och som ställer var och en av oss inför den amoraliska utmaningen att leva våra liv utan begränsningar.

Då den anarkiska situationen är amoralisk är idén om en anarkistisk moral högst suspekt. Moral är ett system av principer som definierar vad som är gott och ont beteende. Det inbegriper något absolut utanför indviderna utifrån vilken de ska definiera sig själva, något universellt för alla människor som gör vissa principer tillämpliga på alla.

Jag har ingen lust att ge mig i kast med uppfattningen av "det universella hos alla människor/universialitet" i den här texten. Den poäng/slutsats jag vill föra fram i den här texten är att vad moralen än är baserad på, står den alltid utanför och över den levande indviden. Oavsett moralen är baserad på gud, patriotism, vanlig humanism, produktionsbehov, naturlagar, "Moder Jord", anarki, eller till och med "individen" som en princip är den alltid ett abstrakt ideal som härskar över oss. Moral en typ av makt och auktoritet och kommer undermineras av en anarkisk situation lika som alla annan makt och auktoritet, om en sådan situation ska hålla.

Moral och dömande går hand i hand. Kritik – även hård, grym kritik – är väsentlig för att slipa våra rebelliska analyser och praktiker men dömandet måste tillintetgöras, och det fullständigt. Dömandet kategoriserar människor som skyldiga eller oskyldiga – och skuld är en av repressionens mest kraftfulla vapen. När vi dömer och fördömer oss själva eller varandra undertrycker vi vår vilja till motstånd – det är syftet med skuld (det betyder inte att vi inte "får" hata, eller önska livet ur någon, det skulle vara absurt att skapa en "amoralisk" moral, men vårt hat måste bli erkänt som en personlig affekt och inte definieras i moraliska termer). Radikal kritik växer fram ur verkliga erfarenheter, aktiviteter, lustar och begär hos individer syftar till att frigöra viljan till motstånd. Dömande springer fram ur principer och ideal som står över oss och syftar till att bli dessa ideals slavar. När anarkiska situation har växt fram har ofta dömandet försvunnit tillfälligt och frigört människor från skuld – som i vissa upplopp där människor av alla slag, i en anda av glädje, plundrade tillsammans trots att de hela livet fått lära sig att respektera egendom. Moral kräver skuld, frihet kräver eliminering av skuld.

En dadaist sa en gång: " Att styras av moralen... har gjort det omöjligt för oss att vara annat än passiv inför polisen; det är källan till vårt slaveri." Förvisso, moralism är en källa till passivitet. Jag har hört om flera situationer där relativt stora anarkiska situationer började utvecklas och har upplevt mindre sådana själv, men i varenda situation gick energin ur den och de flesta deltagarna återvände till de icke-liv de levde i före upproret. Dessa händelser visar att trots att den sociala kontrollen genomsyrar alla vår vakna tid (och stor del av vår sömn) i våra liv, kan slå oss fria. Men vi måste ta itu med polisen i våra huvuden; moralen, skuld och rädsla. Varje moralsystem, oavsett hur mycket den än påstår motsatsen, sätter begränsningar på våra möjligheter, hinder för våra begär och dessa begränsningar är inte baserade på vara faktiska förmågor utan på abstrakta idéer som hindrar oss att utforska den fulla kraften i våra förmågor. När anarkiska situationer har växt fram tidigare har polisen i våra huvuden – den ingrodda rädslan, moralen och skulden – skrämt människor och tämjt dem nog för att de ska retirera tillbaka till tryggheten i sina burar. Och den anarkiska situationen har försvunnit.

Detta är viktigt för anarkiska situationer dyker inte bara upp ur ingenting – de springer fram ur handlingar av människor som är frustrerade över sina liv. Det är möjligt för var och en av oss att närsomhelst skapa en sådan situation. Ofta är det taktisk dårskap, men möjligheten finns där. Ändå verkar vi alla vänta tålmodigt på att anarkiska situationer ska ramla ner från himlen – och när de spränger fram kan vi inte hålla igång dem. Även de oss som medvetet har förkastade finner att vi tvekar, stannar för att rannsaka varje handling, rädda för polisen även när det inte finns några verkliga poliser i närheten. Moral, skuld och rädsla för fördömande fungerar som poliser i våra huvuden, förstör vår spontanitet, vår vildhet, vår förmåga att leva livet fullt ut.

Polisen i våra huvuden kommer att fortsatta undertrycka vår motståndsvilja till vi lär oss att ta risker. Jag menar inte att vi måste vara korkade –ett fängelse är ingen anarkisk eller frigörande situation, men utan risk inget äventyr, inget liv. Självmotiverad aktivitet – aktivitet som kommer ur vår lustar och begär, inte från försök att rätta sig efter vissa principer och ideal eller passa in i någon grupp (inklusive "anarkister") – är vad som kan skapa en situation av anarki, vad som kan öppna upp en värld av möjligheter begränsade endast av våra förmågor. Att lära oss att fritt uttrycka våra begär – en kunskap som endast kan förvärvas genom att göra just det – är väsentligt. När vi känner avsky, ilska, glädje, begär, vemod, kärlek, hat måste vi uttrycka det. Det är inte lätt. Oftare än inte, finner jag att jag faller in i den lämpliga sociala rollen i situationer där jag vill uttrycka något annat. Jag kan gå i en butik och känna avsky inför de ekonomiska relationernas processer men tackar ändå artigt butiksbiträdet för att han utsätter mig för just dessa processer. Skulle jag gör detta medvetet som ett sätt att dölja snatteri, skulle det vara glädjefullt, att få använda min intellektuella förmåga för att få det jag vill ha. Men det är en ingrodd social respons – en polis i mitt huvud. Jag är på bättringsvägen men har jävligt långt kvar. Allt mer försöker jag följa mina impulser, mina spontana begär, utan att bry mig om vad andra tycker och tänker om mig. Det här är en självmotiverad aktivitet – aktiviteten som kommer ur våra lustar och begär , från våra undertryckta fantasier, vår unika kreativitet. Visst, att följa vår subjektivitet på det här sättet kan få oss att göra misstag, men aldrig misstag som kan mäta sig med ett accepterande av den zombieexistens som att lyda auktoritet, moral, regler eller högre väsen skapar. Ett liv utan risker, utan möjlighet att göra misstag, är inget liv. Bara genom att ta risken att trotsa all auktoritet och leva för vår egen skull kommer vi kunna leva fullt ut.

Jag vill inte ha några restriktioner i mitt liv, jag vill ha alla möjligheter öppna så jag kan skapa mitt eget liv – vid varje tillfälle. Det betyder sprängandet av alla sociala roller och förintandet av all moral. När en anarkist eller någon annan radikal börjar predika om sina moraliska principer för mig – vare sig det rör sig om icke-tvång, djupekologi, kommunism, militans och eller till och med [ideologically-required "pleasure"] obligatoriskt ideologisk glädje – hör jag en polis eller en präst och jag har ingen lust att ha att göra med med människor som är poliser eller präster, förutom att trotsa dem. Jag kämpar för att skapa en situation där jag kan leva fritt, vara allt jag har lust att vara, i en värld av fria individer till vilka jag kan relatera i form av begär utan restriktioner. Jag har nog med poliser i min skalle – och ute på gatorna – att ta itu med utan att behöva ha att göra med den anarkistiska eller radikala moralens poliser. Anarki och moral står i ett absolut motsatsförhållande till varandra och allt effektivt motstånd mot auktoritet måste göra motstånd mot moralen och tillintetgöra, fullständigt, polisen i våra huvud.

av Feral Faun, 1990

(Översatt 2005 av Solidaridad.)

Från Anarchy: A journal Of Armed Desire #24, Mars-April 1990
Återpublicerat av Elephant Editions (London) 2000/2001 i samlingen "Feral Revolution".
Återtryckt i pamfletten "The quest for the Spiritual" av Venomous Butterfly Publications.

Externa källor

The Cops In Our Heads: Some thoughts on anarchy and morality
Feral Faun Archive
Om Wolfi Landstreicher på Wikipedia
Killing King Abacus