Tio teser om multituden och postfordistisk kapitalism

Av Paolo Virno

Tes 1

Postfordismen (och multituden med den) framträdde i Italien i och med den sociala oro som man vanligtvis minns som ”1977 års rörelse”.

Postfordismen uppstod i Italien genom det tumult som en utbildad, osäker och mobil arbetskraft skapade; en arbetskraft som hatade arbetsetiken och som motsatte sig – ibland direkt – den historiska vänsterns traditioner och kultur, och på så sätt markerade en tydlig diskontinuitet i förhållande till det löpande bandets arbetare, med deras praktiker och seder, med deras levnadssätt. Postfordismen uppstod ur konflikter som var centrerade kring vissa sociala mönster som, trots sin uppenbart marginella status, var på väg att formera en reell brytpunkt i den nya cykelns kapitalism. Det hade förvisso hänt förut att en radikal revolution i produktionssättet gick hand i hand med en brådmogen politisk strävan bland de arbetskraftens strata som senare skulle komma att utgöra värdeförmeringens bärande axel. Det räcker med att erinra sig den farlighet som på 1700-talet tillskrevs de brittiska vagabonderna, som redan var utkastade från fälten och på god väg att bli insläppta i de första fabrikerna. Eller tänk på de outbildade amerikanska arbetarnas kamper under 1910-talet, kamper som föregick den vändpunkt som Henry Fords och Frederick Taylors modeller utgjorde – det vill säga en vändpunkt som baserade sig på just bortförandet av kunskap ur arbetet. Varje drastisk förändring av den produktiva organisationen är från början dömd till att mana fram kvalen från den ”ursprungliga ackumulationen” och att ännu en gång tvinga förändringen av ett förhållande mellan ting, (nya teknologier, en annan fördelning av investeringar, etc.) att bli ett socialt förhållande. Det är just i denna sköra intervall som den subjektiva aspekten, som senare blir ett oåterkalleligt faktum, avslöjar sig.

Den italienska kapitalismens mästerverk består i att den förvandlade de typer av beteende som, när de trädde fram framstod som radikala konflikter, till produktiva resurser. Konverteringen av 1977-rörelsens kollektiva benägenheter (flykten från fabrikerna, likgiltigheten inför fast anställning, förtrogenhet med lärande och kommunikativa nätverk) till ett förnyat koncept för professionalism (opportunism, kallprat, virtuositet, etc.): det är detta som är det mest värdefulla resultatet av den italienska kontra-revolutionen (”kontra-revolution” innebär alltså inte ett enkelt återställande av ett tidigare sakernas tillstånd utan bokstavligen en revolution till det motsatta, det vill säga en drastisk förnyelse av ekonomin och institutionerna med syftet att starta om produktionen och den politiska makten).

1977 års rörelse hade oturen att bli behandlad som om den var de marginella människornas och parasiternas rörelse. Emellertid var det de som framkastade denna anklagelse som var de marginella och parasiterande. Faktum är att de identifierade sig fullständigt med det fordistiska paradigmet, och trodde att enbart fast jobb i fabriken och framställningen av hållbara konsumtionsvaror var det ”centrala” och ”produktiva.” De identifierade sig alltså med en produktionscykel som redan var borttynande. Vid närmare betraktande föregrep 1977 års rörelse vissa av den postfordistiska multitudens drag. I egenskap av arg och opolerad, hade dock denna rörelses virtuositet ingenting servilt över sig.

Tes 2

Postfordismen är det empiriska förverkligandet av Marx Fragment om maskiner.

Marx skriver: ”Stölden av främmande arbetstid, på vilken den nuvarande rikedomen baserar sig, framstår som en miserabel grund i ljuset av denna nya grund [(det automatiska maskinsystemet) Virnos tillägg] som skapats av den storskaliga industrin själv. Så fort arbetet i direkt form upphör att vara den stora källan till rikedom, måste arbetstiden upphöra att vara dess måttstock, och därför [måste] bytesvärdet [upphöra att vara måttstocken för] bruksvärdet.” (Grundrisse, s.705)

I Fragmentet om maskiner ur Grundrisse, varifrån detta citat härrör, framför Marx en tes som knappast är marxistisk: abstrakt arbete – först och främst vetenskapligt arbete, men inte bara det – kommer mer och mer att bli den grundläggande produktivkraften, vilket förflyttar det fasta och repetitiva arbetet till en marginell position. Vi vet ju att Marx använder sig av en ganska suggestiv bild för att antyda det komplex av kunskap som utgör det den sociala produktionens epicenter, och som samtidigt förflyttar dennas mest vitala gränsområden: det allmänna intellektet. Kunskapens företräde gör arbetstid till en ”miserabel grund”. Den så kallade ”värdelagen” (enligt vilken en produkts värde bestäms av den arbetstid som lagts ned i den), som enligt Marx utgör grundstenen i de moderna sociala relationerna, blir alltså skingrad och vederlagd av den kapitalistiska utvecklingen själv.

Det är vid denna punkt Marx lägger fram en hypotes om överskridandet av den dominerande produktionsgraden som skiljer sig mycket från de mer kända hypoteserna i hans andra verk. I Fragmentet tillskrivs inte längre kapitalismens kris den brist på proportioner som är inneboende i ett produktionssätt baserat på individers arbetstid (den tillskrivs alltså inte längre den brist på balans som hör ihop med lagens [värdelagens, övers. anm.] fulla kraft, t ex den fallande profitkvoten). I förgrunden hamnar i stället den splittrande motsättningen mellan en produktionsprocess som direkt och uteslutande lutar sig mot vetenskapen, och ett rikedomsmått som fortfarande sammanfaller med den kvantitet arbete som nedlagts i produkterna. Den växande breddningen av denna differens innebär, enligt Marx, att ”produktion baserad på bytesvärde faller samman” (Grundrisse, 705) och leder alltså till kommunism.

Vad som är helt uppenbart i den postfordistiska eran är den fulla realiseringen av den av Marx beskrivna tendensen, men utan några frigörande konsekvenser. Bristen på proportion mellan kunskapens roll och den minskande betydelsen av arbetstid har gett upphov till nya och stabila former av makt, snarare än till en glödande krishärd. Den radikala metamorfosen av själva begreppet produktion hör, som alltid, till den sfär där man jobbar under en chef. Fragmentet anspelar alltså inte så mycket på överskridandet av det nuvarande, utan är något av en verktygslåda för sociologer. Det beskriver en empirisk verklighet som ligger i öppen dager, mitt framför våra ögon: den postfordistiska strukturens empiriska verklighet.

Tes 3

Arbetssamhällets kris reflekteras i själva multituden.

Arbetssamhällets kris hör definitivt inte ihop med en linjär minskning av arbetstiden. I stället uppvisar den senare, i dagens värld, en besynnerlig påstridighet. Gorz’ och Rifkins uppfattning av ”slutet för arbetet” (Gorz: Reclaiming Work; Rifkin: The End of Work) misstar sig; de sprider missuppfattningar av alla de slag; och ännu värre: de hindrar oss från att fokusera på den fråga de ställer.

Arbetssamhällets kris består i det faktum (som tas upp i tes 2) att samhällelig rikedom produceras av vetenskapen, från det allmänna intellektet, och inte från individuella arbetsinsatser. Det arbete som krävs tycks vara reducerat till en försvinnande liten del av ett liv. Vetenskap, information, kunskap i allmänhet, samarbete, dessa företeelser framstår som produktionens huvudsakliga bärande system – snarare än arbetstid. Men likväl fortsätter denna arbetstid att vara giltig som parameter för socialt framåtskridande samhällelig rikedom. Överflödet av arbete från samhället etablerar därför en motsägelsefull process, en de våldsamma motsättningarnas teater och besvärliga paradoxer. Arbetstid är det mått som faktiskt används, men det är inte längre den enda sanna måttenheten. Att ignorera endera sidan – det vill säga att betona antingen enbart giltigheten eller enbart avsaknaden av sanning – tar oss inte särskilt långt: i det första fallet medvetandegörs inte arbetssamhällets kris, och i det andra slutar det med att man garanterar försonande representationer, på Gorz’ och Rifkins manér.

Överskridandet av arbetssamhället sker i de former som föreskrivs av ett system som baseras på lönearbetet. Övertid, som är en potentiell källa till rikedom, manifesteras som fattigdom: lönekompensationer, strukturell arbetslöshet (för övrigt åsamkad av investeringar, inte av deras frånvaro), obegränsad flexibilitet i användningen av arbetskraft, tydligare hierarkier, återetablerandet av föråldrade disciplinära åtgärder för att kontrollera de individer som inte längre lyder under fabrikssystemets regler. Detta är den magnetiska storm som, på det fenomenologiska planet, tillåter det ”överskridande” som är paradoxalt såtillvida att det grundar sig på det som överskrids.

Tillåt mig att upprepa nyckelmeningen: överskridandet av arbetssamhället sker i överrensstämmelse med lönearbetets lagar. Denna mening kan appliceras på den postfordistiska situationen på samma sätt som Marx observation rörande de första aktiebolagen. Marx skriver: ”aktiebolagssystemet […] är ett avskaffande av den kapitalistiska privata industrin på basis av det kapitalistiska systemet självt.” (Kapitalet, bok III) Det vill säga: aktiebolagen hävdar möjligheten att undkomma privategendomens regim, men detta hävdande sker alltid inom privategendomens rike, och blir till och med starkare ju mäktigare den senare blir. Svårigheten, i förhållande till postfordismen såväl som till aktiebolagen, ligger i att betänka de båda motsatta perspektiven samtidigt, det vill säga som existens och slut, som giltighet och överskridbarhet.

Arbetssamhällets kris (om det förstås korrekt) antyder att all postfordistisk arbetskraft kan beskrivas med de kategorier Marx använde för att analysera den ”industriella reservarmén”, alltså arbetslösheten. Marx hävdade att den ”industriella reservarmén” kunde delas in i tre typer eller former: rörlig (i dag skulle vi tala om omsättning, förtidspension, etc), latent (där teknologiska innovationer när som helst kan reducera arbetslösheten), stagnerande (i nutida terminologi: svartjobb, tillfälliga och atypiska jobb). Enligt Marx är det den stora massan av arbetslösa som är rörlig, latent eller stagnerande, och absolut inte den anställda arbetarklassen; de är en marginell sektor av arbetskraften, inte dess huvudsektor. Likväl innebär arbetssamhällets kris (med de komplexa särdrag som skisserats tidigare) att dessa tre bestämmande kategorier i realiteten gäller all arbetskraft. Rörlig, eller latent, eller stagnerande gäller hela den anställda arbetande klassen. Varje tilldelning av lönearbete tillåter icke-nödvändigheten och den omfattande sociala kostnaden för arbetet i fråga att läcka ut. Men denna icke-nödvändighet manifesteras, som alltid, som en fortsättning av lönearbetet i temporära eller ”flexibla” former.

Tes 4

För den postfordistiska multituden blir varje kvalitativ skillnad mellan arbetstid och icke-arbetstid meningslös.

Den samhälleliga tiden tycks i dagens värld ha blivit fullständigt rubbad, eftersom ingenting längre särskiljer arbetet från övriga mänskliga aktiviteter. Då arbetet har upphört att vara en speciell och särskild praxis med tydliga kriterier och procedurer som verkar i dess mitt, och som därmed skiljer sig fullkomligt från de kriterier och procedurer som reglerar icke-arbetstid, finns det ingen tydlig, väldefinierad tröskel som skiljer arbetstid och icke-arbetstid åt. Under fordismen fanns intellektet, enligt Gramsci, kvar utanför produktionen; det var först när arbetet var slut för dagen som den fordistiske arbetaren läste tidningen, gick till det lokala partihögkvarteret, tänkte, konverserade. Under postfordismen råder emellertid en essentiell homogenitet, eftersom det medvetna livet till fullo inkluderas i produktionens tid-rum.

Arbete och icke-arbete utvecklar en identisk form av produktivitet, som baseras på utövandet av generiska mänskliga förmågor: språk, minne, social kompetens, etiska och estetiska benägenheter, förmågan till abstraktion och inlärning. Från utgångspunkten ”vad” som görs och ”hur” det görs, föreligger ingen egentlig skillnad mellan anställning och arbetslöshet. Man skulle kunna säga: arbetslöshet är icke-kvantifierat arbete och arbete, i sin tur, är kvantifierad arbetslöshet. Att arbeta i evighet kan rättfärdigas med goda skäl, och likaledes goda skäl kan anföras för att arbeta mindre och mindre. Dessa paradoxala formler, som motsäger varandra, demonstrerar när de sätts samman hur mycket den samhälleliga tiden är ur led.

Den gamla skillnaden mellan ”arbete” och ”icke-arbete” slutar i skillnaden mellan kvantifierat och icke-kvantifierat liv. Gränsen mellan dessa båda liv är godtycklig, föränderlig, föremål för politiskt beslutsfattande.

Det produktiva samarbete i vilket arbetskraften deltar är alltid större och mer kvalitativt än det arbete som sätts igång av arbetsprocessen. Den inkluderar också icke-arbetets värld, den erfarenhet och kunskap som mognar utanför fabriken eller kontoret. Arbetskraften ökar kapitalets värde enbart därför att det aldrig förlorar icke-arbetets kvaliteter (det vill säga dettas inneboende samband med ett produktivt samarbete som är mer kvalitativt än det som finns i arbetsprocessen - i detta ords striktaste bemärkelse).

Eftersom socialt samarbete föregår och överskrider arbetsprocessen, är postfordistiskt arbete också alltid dolt arbete. Detta uttryck ska här inte förstås som icke-kontrakterat arbete, som svartarbete. Dolt arbete är i första hand icke-kvantifierat liv, det vill säga den del av mänsklig verksamhet som, trots att den i alla avseenden liknar till arbetets aktivitet, inte kalkyleras som produktivkraft.

Den viktiga poängen här är att förstå att de erfarenheter som mognar utanför arbetet har avgörande tyngd i arbetets rike; på samma gång måste vi vara medvetna om att denna mer generella erfarenhetssfär, när den en gång inkluderats i produktionsprocessen, är underordnad det kapitalistiska produktionssättets regler. Även här finns det alltså en dubbel risk: antingen förnekar man bredden hos det som inkluderas i produktionssättet, eller så förnekar man, i denna bredds namn, själva existensen av ett specifikt produktionssätt.

Tes 5

Under postfordismen finns en permanent disproportion mellan ”arbetstid” och det bredare begreppet ”produktionstid”.

Marx särskiljer ”arbetstid” från ”produktionstid” i kapitel 7 och 8 i Kapitalets andra bok. Tänk på såendets och skördandets cykel. Lantarbetaren arbetar under en månad (arbetstid); därefter följer en lång tidsintervall medan kornet växer (produktionstid, men inte längre arbetstid); och till slut kommer skördetiden (än en gång arbetstid). I jordbruket, och i andra sektorer, är produktionen mer omfattande än arbetsaktiviteten i begreppets korrekta betydelse; den senare utgör knappt en bråkdel av den övergripande cykeln.

Begreppsparet ”arbetstid”/”produktionstid” är ett extremt relevant konceptuellt redskap för att förstå den postfordistiska verkligheten, det vill säga: den samhälleliga arbetsdagens moderna uttryck. Även bortom de exempel från jordbruket som Marx använder passar disproportionen mellan ”produktion” och ”arbete” ganska väl ihop med den situation som beskrivs i Fragmentet om maskiner; med andra ord, det passar väl ihop med en situation i vilken arbetstid framstår som en ”miserabel rest”.

Disproportionen antar två skilda former. I första hand märks den i varje enskild arbetsdag, för varje enskild arbetare. Arbetarna har tillsyn över och koordinerar (arbetstid) det automatiska system av maskiner (vars funktion definierar produktionstid); arbetarens aktivitet innebär allt som oftast en sorts underhåll. Man skulle kunna säga att produktionstiden i den postfordistiska miljön endast stundtals avbryts av arbetstid. Medan sådden är en nödvändig förutsättning för den följande fasen – kornets växande – är den moderna tillsynen och koordinationen från början placerad vid sidan av den automatiserade processen.

Det finns ett andra och radikalare sätt att förstå denna disproportion. Under postfordismen inkluderar ”produktionstid” icke-arbetstid, under vilken socialt samarbete rotar sig (se tes 4). Därför definierar jag ”produktionstid” som den oupplösliga föreningen av kvantifierat och icke-kvantifierat liv, av arbete och icke-arbete, av synligt socialt samarbete och dolt sådant. ”Arbetstiden” är enbart en komponent, och inte nödvändigtvis den viktigaste, i ”produktionstiden” när denna förstås på detta sätt. Denna bevisföring leder oss till att omformulera, delvis eller helt och hållet, mervärdeteorin. Enligt Marx uppstår mervärde ur merarbete, det vill säga: ur skillnaden mellan nödvändigt arbete (som kompenserar kapitalisten för de utgifter som är nödvändiga för att tillägna sig arbetskraften) och arbetsdagen i dess helhet. Alltså måste man hävda att mervärde, under postfordismen, mer än av något annat bestäms av klyftan mellan produktionstid som inte kalkyleras som arbetstid och arbetstid i ordets sanna betydelse. Det viktiga är inte enbart disproportionen – inneboende i arbetstiden – mellan nödvändigt arbete och merarbete, utan också, och kanske ännu viktigare, disproportionen mellan produktionstid (som också inkluderar icke-arbete och dess säregna produktivitet) och arbetstid.

Tes 6

På ett sätt karaktäriseras postfordismen av samexistensen av de mest disparata produktionsmodeller och, på ett annat sätt, av en essentiellt homogen socialisering som sker utanför arbetsplatsen.

Till skillnad från fordismens organisering av arbetet är dagens arbetsorganisering alltid ojämn. Teknologiska innovationer är inte längre universella: de bestämmer inte så mycket en otvetydig och ledande produktionsmodell, så mycket som de håller myriarder av olika modeller vid liv, varav somliga är utdaterade och anakronistiska. Postfordismen omkorrigerar arbetets hela historia, från öar av massarbete till enklaver av professionella arbetare, från oberoende arbete till återinförda former av personlig makt. De produktionsmodeller som har följt på varandra under denna långa period framställer sig synkroniskt, som om de följde den standard en världsutställning föreskrivit. Bakgrunden och hypotesen bakom denna skillnadernas dominans, detta splittrande av organisationsformer, etableras emellertid av det allmänna intellektet, av datoriserad kommunikationsteknologi och av det produktiva samarbete som inkluderar icke-arbetstid. Paradoxalt nog sker, precis när kunskap och språk blir den huvudsakliga produktivkraften, en oåterhållen multiplicering av arbetsorganiseringens modeller, för att inte tala om deras eklektiska samexistens.

Vi kan mycket väl fråga oss vad mjukvaruutveklaren har gemensamt med Fiatarbetaren, eller med den tillfälligt anställde. Vi måste ha modet att svara: väldigt lite, med hänsyn till beskrivningen av arbetet, till professionella färdigheter, till arbetsprocessens natur. Men vi kan också svara: allt, med hänsyn till konstitutionen av och innehållet i de enskilda individernas socialisering utanför arbetsplatsen. Det vill säga, dessa arbetare har gemensamma emotionella tonlägen, intressen, mentaliteter, förväntningar. Bortsett från att detta homogena ethos (opportunism, kallprat, etc), i den avancerade sektorn inkluderas i produktionen och där ger de professionella profilerna deras konturer, stärker det i stället ”livsvärlden” för dem som tillhör de traditionella sektorerna, såväl som för de gränsarbetare som pendlar mellan anställning och arbetslöshet. För att formulerade det kortfattat: skarven ligger mellan opportunismen på arbetet och den universella opportunism som den urbana erfarenheten kräver. Socialiseringens essentiellt enhetliga karaktär, avlägsnad från arbetsprocessen, står i motsatsställning till fragmentiseringen av alla produktiva modeller, till deras samexistens karaktär av världsutställning.

Tes 7

Under postfordismen sammanfaller inte det allmänna intellektet med det fasta kapitalet, utan manifesterar sig främst som en språklig upprepning av det levande arbetet.

Som vi konstaterade under seminariets andra dag, likställde Marx utan förbehåll det allmänna intellektet (det vill säga kunskap som den främsta produktivkraften) med fast kapital, med den ”objektiva vetenskapliga kapaciteten” som är inneboende i maskinsystemet. I och med detta utelämnade han emellertid den dimension som idag är fullkomligt dominerande: det allmänna intellektet som levande arbete. För att göra denna kritik trovärdig är det nödvändigt att analysera den postfordistiska produktionen. I den så kallade ”andra generationens oberoende arbete”, men även i den radikalt förändrade fabrikens operativa procedurer (till exempel hos Fiat-fabriken i Melfi), är det inte svårt att se att kopplingen mellan kunskap och produktion inte alls är uttömd inom maskinsystemet; tvärtom artikuleras det genom det språkliga samarbetet mellan män och kvinnor, när de faktiskt agerar samfälligt. I den postfordistiska miljön spelar den oändliga variationen av begrepp och logiska schemata, som aldrig kan fixeras i fast kapital då de är oskiljaktiga från upprepningen av de levande subjektens pluralitet, en avgörande roll. Det allmänna intellektet inkluderar alltså både formell och informell kunskap, fantasi, etiska benägenheter, sinnestillstånd och ”språkliga spel”. I den samtida arbetsprocessen är det tankar och diskurser som fungerar som produktiva ”maskiner”, utan att behöva anta formen av en mekanisk kropp eller ett elektronrör.

Det allmänna intellektet blir det levande arbetets attribut, när det sistnämndas aktivitet alltmer består av språkliga tjänster. Här måste vi beröra grundlösheten i Jürgen Habermas’ ståndpunkt. Inspirerad av Hegels föreläsningar i Jena (Habermas, Arbeit und Interaktion) motställer han arbete och interaktion, ”instrumentell eller ’strategisk’ handling” med ”kommunikativ handling”. Enligt Habermas tillhör de båda sfärerna olika standardtyper, som är ojämförbara: arbetet kommer direkt från logiken mål/medel, medan språklig interaktion baseras på utbyte, på ömsesidigt erkännande, på delandet av ett gemensamt ethos. Idag är emellertid lönearbetet (i bemärkelsen anställd, värdeförmerande arbetskraft) interaktion. Arbetsprocessen är inte längre tystlåten, den är pratglad. ”Kommunikativ handling” har inte längre kvar sin privilegierade, till och med exklusiva, plats i etiska-kulturella relationer eller i politiken; den finns inte längre utanför den materiella livsproduktionens sfär. Tvärtom, det diagonala ordet sitter mitt i hjärtat på den kapitalistiska produktionen. Kort sagt: för att till fullo förstå det postfordistiska arbetets regler, är det nödvändigt att alltmer vända sig till Saussure och Wittgenstein. Det stämmer förvisso att dessa båda författare förlorade intresset för produktionens sociala relationer, men icke desto mindre har de – då de reflekterade så djupgående kring den språkliga erfarenheten – mer att lära oss om den babblande fabriken än de professionella ekonomerna.

Det har redan sagts att en del av den individuella arbetstiden är ödesbestämd att berika det produktiva samarbetet, den mosaik i vilken individen enbart tjänar som ett fragment bland andra. För att formulera det tydligare: en arbetares uppgift är att göra kopplingen mellan individuellt arbete och andras tjänster bättre och mer varierad. Det är denna arbetsaktivitetens reflekterande karaktär som gör att de språkligt-relationella aspekterna får en växande betydelse i arbetet. Hegel talade om ”språkets slughet”, med vilket han menade förmågan att utöka den naturliga kausaliteten, med syftet att använda dess kraft i ett bestämt måls perspektiv. Följaktligen har Hegels ”slughet” under postfordismens rike ersatts av Heideggers ”kallprat”.

Tes 8

Hela den postfordistiska arbetskraften, även den mest outbildade, är en intellektuell arbetskraft, en ”massornas intellektualism”.

Jag använder termen ”massornas intellektualism” för allt levande arbete i den postfordistiska eran (i detta inkluderas inte vissa speciellt kvalificerade industrier), därför att det är ett förvaringsutrymme för kognitiva och kommunikativa färdigheter som inte kan objektiveras inom maskinsystemet. Massornas intellektualism är den dominerande form i vilken det allmänna intellektet idag framträder (se tes 7). Jag behöver väl knappast påpeka att jag inte på något sätt syftar på någon inbillad utbildning av underordnat arbete; jag tror sannerligen inte att dagens arbetare skulle vara experter på molekylärbiologi eller klassisk filologi. Som redan nämnts tidigare, är det vi talar om snarare intellektet i allmänhet, hjärnans mest allmänna begåvningar: språklig förmåga, förmågan att lära, minnas, abstrahera och korrelera, förmågan till självreflektion. Massornas intellektualism har inget att göra med tankemässiga handlingar (böcker, algebraiska formler, etc), utan med förmågan till tanke och verbal kommunikation. Språket (precis som intellektet och minnet) är mycket mer diffust och mindre specialiserat än vad man hittills trott. Det är inte vetenskapsmän, utan de enkla talarna, som bäst exemplifierar massornas intellektualism. De har inget att göra med den nya ”arbetararistokratin”; snarare befinner de sig på den motsatta sidan. Vid närmare eftertanke: massornas intellektualism bevisar, för första gången, den fullkomliga sanningen i Marx definition av arbetskraft, som redan citerats: ”det aggregat av de mentala och fysiska kapaciteter som finns i den fysiska formen, i den levande personligheten, hos en mänsklig varelse.” (Kapitalet, bok I).

Med hänsyn till massornas intellektualism är det nödvändigt att undvika de dödliga förenklingar som drabbar den som alltid letar efter bekväma upprepningar av gamla erfarenheter. Ett sätt att vara som har sin bas i kunskap och språk kan inte definieras enligt ekonomiska-produktiva kategorier. Vi har helt enkelt inte att göra med den sista länken i den kedja vars föregående länkar var, så vitt jag vet, yrkesarbetaren och löpande band-arbetaren. De kännetecknande aspekterna hos massornas intellektualism, dess identitet så att säga, återfinns inte i förhållande till arbetet, utan framför allt på livsformernas, på den kulturella konsumtionens de språkliga praktikernas nivå. Likväl, och detta är myntets andra sida: precis när produktionen inte längre på något sätt är identitetsformationens specifika mittpunkt, och exakt vid detta ögonblick, tränger den in i varje del av tillvaron, suger upp språklig kompetens, etiska benägenheter och subjektivitetens nyanser.

Massornas intellektualism finns i hjärtat av denna dialektik. Eftersom den är svår att beskriva i ekonomisk-politiska termer – och just på grund av detta faktum (inte trots det), är den en fundamental komponent i dagens kapitalistiska ackumulation. Massornas intellektualism (ett annat namn för multituden) är central för den postfordistiska ekonomin – just därför att dess existensform helt undviker den politiska ekonomins begreppsapparat.

Tes 9

Multituden gör ”teorin om proletariseringen” meningslös.

I marxistisk teoretisk diskussion har jämförelsen mellan ”komplext” (det vill säga intellektuellt) och ”enkelt” (outbildat) arbete skapat mer än ett problem. Vilken måttstock är det som tillåter denna jämförelse? Det ständigt återkommande svaret är detta: måttstocken sammanfaller med det ”enkla” arbetet, tillsammans med den rena förbrukningen av psykofysisk energi; ”komplext” arbete är bara mångfaldigat ”enkelt” arbete. Förhållandet mellan de båda kan bestämmas genom att i beräkningen ta med de olika kostnaderna för den intellektuella arbetskraftens utbildning (skolan, olika specialiseringar, etc) i motsats till den outbildade arbetskraften. Det är inte mycket i denna gamla och kontroversiella fråga som intresserar mig, men jag skulle ändå vilja utnyttja den terminologi som används i dess syften. Jag menar att massornas intellektualism (se tes 8) som totalitet betraktad är ”komplext” arbete – men, lägg noga märke till – ”komplext” arbete som inte är reducerbart till ”enkelt” arbete. Komplexiteten såväl som irreducibiliteten härrör från det faktum att denna arbetskraft, i det att den fullföljer sina arbetsuppgifter, mobiliserar språkligt-kognitiva kompetenser som är allmänmänskliga. Dessa kompetenser eller förmågor gör att individens uppgifter alltid karakteriseras av en hög grad av sociabilitet och intelligens, även när de inte på något sätt är specialiserade uppgifter (vi talar ju som sagt inte om ingenjörer eller filologer här, utan om vanliga arbetare). Det som inte går att reducera till ”enkelt” arbete är, om man så vill, den ko-operativa kvalitén hos de konkreta operationer som utförs av massornas intellektualism.

Påståendet att allt postfordistiskt arbete är komplext arbete som inte kan reduceras till enkelt arbete innebär också en bekräftelse på att ”teorin om proletariseringen” idag har blivit meningslös. Den här teorin hade relevans i det att den signalerade en potentiell komparabilitet mellan intellektuellt och manuellt arbete. Just därför är den föga användbar i förståelsen av massornas intellektualism eller, och detta är samma sak, för att beskriva levande arbete som allmänt intellekt. Teorin om proletariseringen misslyckas när intellektuellt (eller komplext) arbete inte längre kan likställas med ett nätverk av specialiserad kunskap, utan blir ett med de allmänna språkliga-kognitiva förmågorna hos det mänskliga djuret. Det är denna begreppsliga (och praktiska) rörelse som förändrar frågan i grunden.

Frånvaron av proletarisering innebär verkligen inte att kvalificerade arbetare bibehåller några privilegierade nischer. Det betyder snarare att den typ av homogenitet genom subtraktion som begreppet ”proletariat” vanligtvis implicerar inte karaktäriserar all postfordistisk arbetskraft, hur komplex eller intellektuell den än må vara. Med andra ord: frånvaron av proletarisering innebär att postfordistiskt arbete är multitud, inte folk.

Tes 10

Postfordismen är ”kapitalets kommunism”.

De sociala systemens metamorfos i Väst under 1930-talet har ibland beskrivits med ett uttryck som är lika kristallklart som paradoxalt: kapitalets socialism. Med denna term anspelar man på statens ledande roll i den ekonomiska cykeln, på slutet för laissez-faire-liberalen, på full sysselsättning-politiken, på välfärdens begynnelse. Den kapitalistiska responsen på Oktoberrevolutionen och 1929 års kris var den gigantiska socialiseringen (eller hellre: nationaliseringen) av produktionsmedlen. Med Marx ord, som jag citerade nyss: det var ett avskaffande av den kapitalistiska privata industrin på basis av det kapitalistiska systemet självt” (Kapitalet, bok III).

De sociala systemens metamorfos i Väst under 1980- och 90-talen kan beskrivas med ett mer relevant uttryck som kapitalets kommunism. Detta betyder att det kapitalistiska initiativet, för sin egen skull, orkestrerar just de materiella och kulturella förhållanden som skulle kunna garantera en lugn version av realism för den potentielle kommunisten. Tänk på de riktpunkter som konstituerar ett sådant projekts fundament: avskaffandet av den oacceptabla skandal som lönearbetets fortgående innebär; utplånandet av staten som en tvångsindustri och ett ”monopol på politiskt beslutsfattande”; värdefieringen av allt som gör individens liv unikt. Likväl har, under de senaste tjugo åren, en försåtlig och obehaglig tolkning av just dessa riktpunkter framträtt. För det första: den oåterkalleliga minskningen av socialt nödvändig arbetstid har lett till en ökning av arbetstiden för dem på ”insidan”, och alieneringen av dem på ”utsidan”. Även när den är hopträngd av tillfällig arbetskraft, framstår de anställda arbetarnas enhet som en ”överbefolkning” eller som ”den industriella reservarmén”. För det andra: nationalstaternas radikala kris, eller snarare avsegregering, uttrycks genom en miniatyrreproduktion – som en kinesisk låda – av statsformen. För det tredje: i och med bortfallet av en ”universell ekvivalent” med förmågan att fungera effektivt, bevittnar vi en skillnadernas fetischistiska kult – men dessa skillnader, i det att de behöver en substantiellt oäkta grund, orsakar alla möjliga dominanta och diskriminerande hierarkier.

Om vi kan säga att fordismen på sitt eget sätt inkorporerade och omskrev vissa aspekter av den socialistiska erfarenheten, så har postfordismen fullständigt avfärdat både keynesianismen och socialismen. Postfordismen, beroende som den är av det allmänna intellektet och multituden, framlägger på sitt eget sätt de typiska kommunistiska kraven (arbetets avskaffande, upplösandet av staten, etc). Postfordismen är kapitalets kommunism.

Hack i häl på den fordistiska eran kom den socialistiska revolutionen i Ryssland (och, även om den slogs ned, ett revolutionsförsök i Västeuropa). Det är påkallat att fråga sig vilken social oro som föregick postfordismen. Jag hävdar att 1960- och 70-talen innebar en misslyckad revolution – den första revolution som inte riktade sig mot fattigdom och underutveckling, utan specifikt mot medlen för kapitalistisk produktion, och således mot lönearbetet. Om jag talar om en misslyckad revolution, är det inte för att en massa människor babblade på om revolutionen. Jag refererar inte till subjektivitetens cirkus, utan till ett sobert faktum: under en lång tidsperiod, både i fabrikerna och i de urbana låginkomsttagarområdena, i skolorna såväl som vissa bräckliga statliga institutioner, konfronterade två motsatta krafter varandra, vilket resulterade i en paralysering av det politiska beslutsfattandet. Från detta perspektiv – objektivt och allvarligt – kan man hävda att det i Italien och i andra västländer pågick en revolution som besegrades. Postfordismen, eller ”kapitalets kommunism”, är svaret på denna besegrade revolution, så olik de på 1920-talet. ”Svarets” beskaffenhet är likvärdig och motställd ”frågans” beskaffenhet. Jag menar att de sociala kamperna på 1960-talet och 1970-talet uttryckte icke-socialistiska krav, till och med anti-socialistiska krav: radikal kritik av arbetet; en ökande försmak för skillnader eller, om man så önskar, en förfining av ”individuationsprincipen”; inte längre önskan att ta över staten, utan förmågan att (självklart på ett ibland våldsamt sätt) försvara sig mot staten, att upplösa banden till staten som sådan. Det är inte speciellt svårt att se den kommunistiska inspirationen och riktningen hos den misslyckade revolutionen på 1960- och 70-talen. Av denna anledning har postfordismen, som utgör ett svar på denna revolution, gett liv åt en sorts paradoxal ”kapitalets kommunism”.

Översatt av Zerkalo, 2006