Överbefolkning

Marx beskriver i Kapitalets 23:e kapitel om hur kapitalets ackumulation har en tendens till minskad efterfrågan på arbetskraft, pågrund av innovationer, effektiviseringar och koncentration samt centralisation. På samhällelig nivå, eller totalkapitalets, ger den här tendensen "intrycket att arbetarnas antal ökar fortare än det variabla kapitalet eller de medel, varmed de kan sättas i arbete.” (s. 556) Marx menar att det precis tvärtom är totalkapitalets ackumulation som “frambringar en relativ överbefolkning,” ett arbetaröverskott “som är obehövligt för kapitalets genomsnittliga exploateringsbehov.” (s. 556) Endnotes skriver om denna "överbefolkning" i Misery and Debt (citaten tagna därifrån).

För att reproduceras som arbetskraft — eller med andra ord: för att blott överleva — måste vi köpa varor för pengar på en marknad. För att få pengar måste vi sälja vår arbetskraft. Så är det för att vi i grunden inte har tillgång till de grundläggande förutsättningarna för vår egna direkta reproduktion: mark (för odling, etc). Såkallad ursprunglig ackumulation handlar om denna separering av människor från marken, som skapar ett beroende av varubyten. Samtidigt, för att det överhuvudtaget ska finnas någon marknad måste det redan finns en massa som lönearbetar.

“Outside of the US and UK before 1950, the scope for mass production was limited precisely because of the limitation of the size of the market, that is, because of the existence of a large, somewhat self-sufficient peasantry not living primarily by the wage. The story of the post-war period is that of the tendential abolition of the remaining global peasantry, first as self-sufficient, and second as peasants at all, owning the land on which they work.”

Denna “enkla” reproduktion är en materiell separation, grundläggande för klassrelationen överhuvud. På samma sätt som arbetskraften måste gå till marknaden för att reproducera sig måste också kapitalet återinvestera sin profit i utvidgad produktion, annars blir det utkonkurrerat och dör. Kapitalets reproduktion på den här nivån innebär en mer utvidgad reproduktion, en rörelse mellan sektorer och marknader för att finna avkastning på investeringar. Det innebär också ett tryck på innovationer. Innovationer som gör produktionen mer effektiv, alltså sänker kostnaderna för kapitalet, men i längden också sänkta priser. En utvidgad reproduktion kräver också att kapital kan röra sig till nya industrier och marknader, och med det följer att arbetskraften också förflyttas.

Tekniska och organisatoriska effektiviseringar försvinner inte hur som helst. Det finns en tendens att stigande “organisk sammansättning” av kapitalet stöter ut arbetskraft från produktionen. Det som Marx kallar den kapitalistiska ackumulationens allmänna lag handlar om just detta, hur arbetskraften som stöts ut från produktionen under industrikapitalens rörelser inte alla absorberas av nya industrier utan också bildar en “industriell reservarme.” I takt med att denna “reservarme” växer tenderar också en växande del exkluderas från reproduktionsprocessen överhuvudtaget.

“For Marx this crisis expresses the fundamental contradiction of the capitalist mode of production. On the one hand, people in capitalist social relations are reduced to workers. On the other hand, they cannot be workers since, by working, they undermine the conditions of possibility of their own existence.”

De senaste trettio åren har det relativa antalet industriarbetare globalt sett stagnerat. Men under en stor del av 1900-talet växte det. De blev fler och betalades högre löner. Marx allmänna lag om den kapitalistiska ackumulationen tycktes därför inte stämma. Anledningen var två faktorer som fick stor betydelse efter Marx död: “the increasing role of the state in economic management, and the transformation of consumer services into consumer goods.” Utbyggandet av infrastrukturen, som järnvägen och vanliga vägar, subventionerat av staterna, möjliggjorde för vissa industrier, främst bilindustrin, att effektivt absorbera både kapital och arbetskraft. Denna period av massproduktion och masskonsumtion triggade igång produktinnovationer som, för en tid, möjliggjorde nya och expanderande marknader. Arbetsbesparande innovationer balanserades upp av produktinnovationer, så att “reservarmen” inte behövde växa bortom det hanterbara. Denna balansering är inte garanterad i all evighet: “On the contrary, product innovations themselves often serve as process innovations, such that the solution only worsens the initial problem.” En innovation i synnerhet har istället bidragit till stadigt minskande arbetskraftsbehov och därmed avindustrialisering och stagnerande profitnivåer: mikroelektronik/mikroprocessorn.

Utvidgad reproduktion “frigör” kapital och arbetskraft som sedan återförenas i nya eller växande industrier. Avindustrialiseringen har inneburit allvarliga problem för den utvidgade reproduktionen. För det första är avindustrialiseringen en global förändring, inte bara något som har skett i i-länderna. “The low-GDP countries have absolutely more workers in industry, but not relative to their populations.” I i-länderna har tjänstesektorn till viss del absorberat arbetskraft men långt ifrån tillräckligt och tillfredsställande. Det har visat sig svårt att på allvar effektivisera produktiviteten. Tjänstesektorn är i stort endast “formellt underordnad”, det vill säga att den mest bara producerar absolut mervärde (genom att lägga till mer arbetstimmar/anställda) och inte relativt mervärde (produktivitetsökande effektiviseringar och innovationer).

Parallellt med den växande “överbefolkningen,” den del av proletariatet som blivit överflödig för kapitalet, kommer också en växande del överskottskapital. Efter andra världskriget kunde USA exportera mycket till europa och resten av världen. Men med det stora inflödet av dollar genom investeringar, lån och krediter började europa så småningom komma ikapp gällande industriella kapaciteter. När europas importberoende minskade uppstod en kamp om exportandelar som sedan dess har varit en nollsummespel. Denna förändring innebar ökad inflation i USA och risk för devalvering av dollarn, vilket i sin tur gjorde det möjligt för USA att använda “this threat of dollar devaluation to impose a new flexible dollar reserve currency standard on the rest of the world, effectively delegating the job of stabilizing the dollar to foreign central banks who would be compelled to spend their surplus dollars on US securities in order to maintain the dollar value of their own currencies.” Från och med nu kunde USA i princip strunta i budgetsunderskott, sänka räntesatsen och trycka pengar som de ville. En “gigantisk pool av pengar” skapades som under de kommande åren, fram till idag, kom att forma den globala ekonomin.

Överskottskapital rör sig från en ekonomi till en annan som försöker absorbera det genom lån som i sin tur blåser upp skulder som exploderar när bubblorna oundvikligen spricker (och kapitalet söker sig vidare). Det här är en konsekvens av att överskottskapitalet inte finner något sätt att inkludera överbefolkningen i en utvidgad reproduktion. Allt fler hålls tillsvidare över ytan med hjälp av lån, men detta växande skuldberg kan inte pågå i all evighet. Endast en omfattande förstörelse av kapital och “friställande” av arbetskraft kan potentiellt ge upphov till en ny fas. Vi vet vad det innebär i praktiken: “segregated into prisons, marginalised in ghettos and camps, disciplined by the police, and annihilated by war.”