Antipolitik

Antipolitik (inte att förväxlas med apolitik eller "opolitisk") betecknar en hållning och ett tillstånd som inifrån och genom det politiska bryter och går bortom dess bestämningar. Antipolitiken grundar sig då inte längre på de rådande förhållandena eller mobiliseringen av politiska intressen eller subjektiviteter. Ett sätt att förstå antipolitiken är att som Etienne Balibar definiera det som det som reser sig ur politikens omöjlighet. För Balibar är antipolitiken ett försök att skapa erkännande och svar från den politiska apparaten. Antipolitiken kan emellertid förstås tvärtom som det som omöjliggör politiken, som bryter med den politiska representationen. Antipolitiken rymmer båda dessa aspekter; vi har ofta samtidigt dels antipolitik som reser sig ur en omöjlighet och därför är påtvingad, dels antipolitik som handlar om ett omöjliggörande av politiken och snarare vilar på en strategi än på en "yttre" nödvändighet.

Det har varit främst i anarkistiska och ultravänsteristiska kretsar som en medvetet antipolitisk hållning har manifesterats. Förutom förkastandet av representation (av vilket slag det än må vara; fackföreningar, partier, ledare och ikoner, plattformar, etc.) så avvisas också de processer som tenderar mot en "politisk" (i meningen avskild sfär) lösning av en situation, snarare än en "enhetliggörande" utveckling, alltså uppror, uppbrott, absolut vägran och omvälvande.

Läs mer

• Karl Marx: Kritiska randanmärkningar till artikeln "Kungen av Preussen och socialreformen. Av en preussare
• Robert Kurz: Politikens slut
• Gilles Dauvé: Kapitalism och kommunism
• Dominique Blanc: En värld utan pengar: kommunism
• Etienne Balibar: Uprising in the Banlieues
• K. Aarons: No selves to abolish: afropessimism, anti-politics and the end of the world
• Vincent Garton: Antipolitics and the inhuman