Climate Leviathan
Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.
Ifråga om Manns och Wainwrights ambition att resonera och teoretisera om de politiska effekterna av klimatförändringarna refererar de till filosofen Thomas Hobbes. De menar att han inte hade något annat val än att omfamna spekulationen. Att teoretisera något som ännu inte existerade var det enda sättet för honom att förstå hans samtida värld av 1600-talets engelska inbördeskrig på ett sätt som inte innebar att överge sitt hopp för vad den fortfarande kunde bli. Mann och Wainwright skriver att de vill försöka förstå den globala rättviserörelse som växer fram och teoretiskt bidra till dess realisering. De hoppas identifiera en grund för att konfrontera vad som hägrar framöver: ett sätt för kapitalistisk planetär styrning, en instabil Klimat-Leviatan som bemäktigar sig själv en suverän och absolut auktoritet för att agera ställföreträdare för jordens samlade liv. Vad författarna kallar Klimat-Leviatan hävdas existera i den utsträckning som en suverän kan åberopa undantaget, förklara nödläge och bestämma vem som får och inte får släppa ut koldioxid. Samtiden behöver därför en teori om en rörelse som fortfarande tar form, för att motsätta sig en begynnande men fortfarande outvecklad makt.
Mann och Wainwrights huvudhypotes är att världens framtid kommer att definieras av Klimat-Leviatan, Klimat-Behemoth, Klimat-Mao och Klimatrörelse X, och konflikterna och dynamiken mellan dem. Klimat-Leviatans etos är en marknadsliberal tro på progression. Klimat-Behemoth är den reaktionära integrationen i kapitalets och terrorns säkerhetsapparat. Klimat-Maos är vänsterstatens tilltro till massorna. Klimatrörelse X är försöket att balansera mellan suveränitet, demokrati och frihet och etablera samhällen som inte producerar bytesvärde utan social rikedom och värdighet för alla. Mann och Wainwright poängterar att inte all framtida politik kommer att avgöras av klimatet allena. Men de samlade klimatförändringarnas utmaning är så fundamental för den globala ordningen att de komplexa och mångfaldiga reaktionerna på klimatförändringen kommer att omstrukturera världen längs med en av de fyra utvecklingstendenserna. Den fortsatta hegemonin för den existerande kapitalistiska liberala demokratin kan därför inte förutsättas. Författarna understryker att dessa politiska framtider är idealtyper i en weberiansk mening såtillvida att de inte är ideala som i bästa möjliga, utan skisserade identifierbara typer, beskrivningar med principiella drag, producerade i samspel mellan historia och politisk-ekonomiska krafter.
Bland de utvecklingslinjer Mann och Wainwright kan föreställa sig leder Klimat-Leviatan för tillfället vägen, men är varken konsoliderad eller given att triumfera. På grund av dess troliga dominans den närmaste tiden kan de möjliga framtider som existerar utanför Klimat-Leviatan huvudsakligen ses som reaktioner på den. Klimat-Behemoth är, enligt författarna, Klimat-Leviatans främsta direkta hot och kommer troligen inte att bli hegemonisk. Klimat-Behemoth kan emellertid förbli tillräckligt söndrande för att förhindra Klimat-Leviatan att uppnå en ny hegemonisk ordning. Ifall Klimat-Leviatan i grunden reflekterar drömmen om en hållbar kapitalistisk status quo och Klimat-Behemoth en konservativ reaktion på detta, är Klimat-Mao och Klimatrörelse X konkurrerande revolutionära figurer i världsdramat. Klimatrörelse X är enligt författarna etiskt och politiskt överlägsen men Klimat-Mao är troligare att bli en planetär maktfaktor.
Den globala uppvärmningen utgör, enligt författarna, ett så omfattande politiskt problem att det är omöjligt att konfrontera utan staten samtidigt som statens konstituering och dess begränsningar omöjliggör dess verkanskraft. Inte ens en grön suverän keynesiansk världsstat, en planetär grön keynesianism, kan råda bot på detta faktum. Enbart i en värld som inte längre organiseras av kapitalets värdeform och där suveräniteten har blivit så deformerad att det politiska inte längre kan definieras av nationalstatens suveräna undantag, är det enligt författarna möjligt att realisera ett rättvist svar på klimatförändringarna. Bokens klimaträttviserörelse-”vi” står följaktligen inför en situation där det, under rådande geopolitiska och geoekonomiska ordning, inte finns några givna svar på hur vägen framåt ser ut.
Mann och Wainwright menar att problemets formulering ställer klimaträttviserörelse inför mellan vad de vet är nödvändigt och det sunda förnuftets omdöme att det är helt omöjligt. Författarna understryker likväl att det omöjliga är nödvändigt. På politiska och existentiella grunder behövs följaktligen en strategi, en politisk teori, för hur det går att tänka om framtiden. Alla begränsningar till trots är den genomtänkta och eftertänksamma spekulationen, enligt författarna, analytiskt och politiskt överlägsen alla andra tillgängliga alternativ: att låtsas att allt är ”normalt”, att omfamna det falska hoppet som omhuldas och marknadsförs av teknikutopister, att hänge sig till nihilismen att allt är kört, eller ännu värre underhållningsindustrins apokalyptiska serier, filmer och böcker som omvandlar människors rädslor till spektakulära varor på mediemarknaden – vad de menar är Hollywoods estetisering av vår ångest och panik. Omöjligheten att formulera korrekta kausala modeller och förutsägelser menar Mann och Wainwright inte ska hindra intresserade från att försöka förutse en rad framtider. Spekulationen måste emellertid vara försiktig, välgrundad, uppmärksam och skeptisk. Utmaningen i alla förutsägelser om klimatframtider är frågan om det politiska: Hur kommer världen att svara politiskt på klimatförändringar och dess effekter?
Problemet för den samtida globala klimaträttviserörelsen är, enligt Mann och Wainwright, inte frånvaron av koherenta och samstämmiga politiska program – vilket knappast kan förväntas eller ens vara önskvärt i en så mångfasetterad rörelse – utan frånvaron av sammanhängande politiska positioneringar ens i centrala nyckelfrågor. Bokens vi sägs vara långt ifrån att skapa förutsättningarna för den transnationella sociala rörelse som behövs. Den globala klimaträttviserörelsen står vidare inför enorma utmaningar i att översätta idéer och åtaganden till effektivt politiskt motstånd och global politisk-ekonomisk omvandling. Klimatrörelse X kommer därför, enligt Mann och Wainwright, att kräva en betydligt större och mer radikal rörelse. I linje med zapatisternas metafor om en rörelse av många rörelser förordar författarna att klimatets rättviserörelse ska vara en rörelse av många rörelser. Till uppgifterna rörande den globala diskursen hör att omforma debatten om adaptionspolitiken i en varmare värld till att handla om ojämlikheten om vem som betalar, och kommer att få betala, med sina liv och sin försörjning för kapitalets förstörelse av planeten.
Mann och Wainwright hävdar att det är enklare att utveckla en antikapitalistisk kritik av klimatförändringarna än att elaborera om en teoretisk och praktisk vision av postkapitalistiska sociala relationer adekvata för en varmare värld, utan fossila bränslen. Den nuvarande världshegemonin gör allt som står i dess makt att för att säkra reproduktionen av de krafter som driver klimatförändringarna. Följaktligen kommer varje försök att bygga en bred och radikal koalition, nödvändig för att möta de preliminära målen för rörelsen, att möta en gemensam opposition från kapitalistiska stater i form av états d’urgence; den kapitalistiska statens det exceptionella undantagstillstånd som har blivit norm.
Oavsett hur nedslående framtiden kan te sig är det, enligt Mann och Wainwright, inte anledning till att skygga för uppgiften att skissera möjliga alternativa utvecklingslinjer. Ett sätt är att arbeta med politiska visioner av en värld där rörelsen har vunnit – idéer av framtiden som kan guida i mörka tider och mobilisera för att realisera förändringen. Att inte formulera idéer om framtiden hävdas vara direkt oansvarigt. Författarna poängterar att det inte handlar om att skissera en verklighetsfrämmande positiv utopi, utan möjliga framtider som går att identifiera som potentiella resultat av nuet i vilka saker kan – inte kommer – bli rätt till slut.
Med utgångspunkt i en radikal kritik av kapitalismen och samtida kamper för klimaträttvisa, som förs av bland annat ursprungsbefolkningar och koloniserade grupper, föreslår Mann och Wainwright tre guidande politiska principer: Jämlikhet, värdighet och solidaritet. Dessa sägs vara fundamentala för samtida framväxande eller framtida Klimatrörelse X i en planetär vision bortom kapitalism och suveränitet: Ett jämlikt delande av jorden utan ägande. Inkludering och autonom värdighet åt alla genom reflektion, självbestämmande och kollektiva svar på kollektiva frågor. Och solidaritet i en värld av många världar som affirmerar både mänsklighetens gemensamma sak och dess mångfald.
Utifrån ursprungsbefolkningars livsformer och kamper ger författarna exempel på hur det går att leva i relation till varandra och omgivningen på ett respektfullt, icke-dominerande och icke-exploaterande sätt:
- What is at issue is not captured by the idea of a struggle over sovereignty; rather, the dynamic construction of countersovereignty is best understood as an attempt to claim ”the right to be responsible, ”individually and collectively: to have power, to have meaning, to understand oneself, one’s communitie, and one’s histories as not only inseperable but also ineliminable from reciprocity and the land. This is not land that individuals or states own in the liberal, capitalist sense, as state-space (territory) and property (commodity), but land of which one is a fundamental part. Insofar as Indigenous modes of life are not about ”settling” the land – colonizing it, making it property – but rather about the continuity of living together within and upon it, they show the poverty of the liberal concept of sovereignty, which ”designates less a content that can be replaced” and more ”a process of compulsory relation, one predicted on the supposedly unquestionable fact of national territorial boundaries.
Dilemmat är, enligt Mann och Wainwright, hur den globala klimaträttviserörelsen kan bygga ett solidariskt skydd ovanför och bortom den kapitalistiska staten – förutom genom en annan statsform såsom Klimat-Leviatans världsstat – för att inte varje rörelse ska förgöras eller bli så begränsad att dess fulla realisering omöjliggörs.
