Crack capitalism
Det börjar med ett Nej, en vägran, ett skrik, med brytningar (breaks), som slår sprickor (cracks) i den här stängda världen. Holloway målar i en passage (17f) upp bilden av den mörka istäckta sjön. Vi skriker, stampar, slår mot isen, som spricker, sprickorna sprider sig snabbt och våldsamt, nästan okontrollerbart (nästan, inte riktigt), vattnet under flyter upp, det är vad isen egentligen består av, det är samma fast i olika tillstånd, hårt och orörligt is och flytande vatten. Vattnet kommer frysa till is, sprickan försvinna, om inte fler sprickor uppstår och korsar varandra, kanske bryter av ett stort isflak och blottar den djupa sjön under. Men inget varar, allt är processer som måste fortsätta, hållas vid liv, annars fryser det och stängs igen. Sprickorna är frågor inte svar, skriver Holloway. Sprickorna möjliggör kritik. Därför är kritik också tätt kopplat till kris. Kriser skapar sprickor. Vid kris/kritik kan sprickorna eskalera. Att lära/skapa ett nytt språk är en eskalationsprocess, det handlar om att skapa fråge-begrepp (question-concepts) snarare än nya paradigm.
En första fråga, en självklar fråga, är vad Nejet egentligen är. Är det ren negation, substanslöst, helt utan positivt innehåll? Nej, det är värdighet (dignity). ”Dignity is the unfolding of the power of No.” Holloway, som också förkastar politik och aktivism bortom det vardagliga, talar om en ”anti-politics of dignity”. Det är värdigheten som fyller antipolitikens, sprickornas, tomrum. Värdigheten är ett görande-på-annat-sätt, en negation-och-kreation. ”This is the dignity that can fill the cracks created by the refusal.” I värdigheten finns embryon till annat. Värdigheten är vatten inte is, liv inte död. Värdigheten/vägran blir en tröskel till en motvärld, en ”movement of experience”, för ”dignity will not wait”, det är här-och-nu, en värld som ännu inte existerar men existerar (som) ännu-icke.
En andra fråga, lika självklar, är vad då värdigheten egentligen är. Vadå görande-på-annat-sätt, på annat sätt än vad? Holloway säger: potentialerna i arbetet, det att det (ibland) finns ett görande gömt inom arbetet som arbetets form (lönearbetet) förvägrar, eller också att det inom och under finns drömmar och avbrutna försök. När vi arbetar gör vi på ett sätt som bestäms av något yttre, något svårbestämt abstrakt yttre som kritikerna kallar värdet. Men det går alltid att göra på andra sätt, på många många sätt men potentialerna kvävs. Värdigheten är när dessa potentialer, dessa andra sätt att leva emot värdets dominans, tränger fram och tar plats. ”This ecstatic space is the space of dignity, the substance of the cracks.” Men vi invänder mot Holloway att alla potentialer, allt annat, inte nödvändigtvis är värdigt. Inte all vägran är samtidigt bejakande av det mänskliga samfundet.
Det nya språket har ingen grammatik utan snarare rytmer och melodier. ”Learning the melodies of the new language is a process of exploring, asking, provoking, discussing.” (199) Det är sprickornas rörelser som skapar melodierna.
Holloway säger att substantiv är språkets fetischering, men fetischerar själv verb, flöde, kreativitet, möjligheter. Han säger att på samma sätt som göranden görs till ting, görs verb till substantiv. Det handlar inte om att ting inte existerar men att görandet, och de som gör, underordnas och uttrycks som en relation mellan ting. Substantiv ger tingen och materian ett självständigt framträdande; resultatet separerat från görandet. Därför tror Holloway att det framtida samhället bortom värdet, ett samhälle där vårat görande som självmedvetet och självbestämmande görande är i centrum, är ett samhälle med språk där verben är primära. Det handlar, återigen, inte om att det inte kommer att existera några ting, några resultat av göranden som har varaktighet (duration), utan om att just denna ”duration loses its force completely”. Huset vi bygger tillsammans kommer inte först och främst att vara ett hus vilket som helst (som en vara på marknaden), utan bestämmas av de sociala relationer vi gör, alltså först kanske vår bostad, sedan ett bibliotek och sedan ett museum. Det handlar om att lyfta fram subjektet som kvävs under objekten. För det sätter vi verbet före substantivet.
Men varaktigheten är inte värdets uppfinning. Fetischeringen av verbet blir också en fetischering av nuet, vilket pinsamt nog får det nya språket att låta skrämmande likt marknadens. Pinsamheten kulminerar i
- Carpe diem as a revolutionary principle, but not the carpe diem that simply abstracts the Friday-Saturday nights of enjoyment from the abstract time of the week and changes nothing, but a carpe diem that turns against abstraction and brings to the fore the latent potential of each moment. (234)
Problemet är inte nuet, eller att inbrytningen av en annan tid äger rum som ett slags nuets suspendering av kapitalets kontinuerliga flöde av nutider, det Bauman kallar pointillistisk tid. Poängen är dels just suspenderingen, ”nuets” varaktighet, dels icke-görandets del i och för samfundet. Det existerar inte för Holloway. Allt är göranden, vissa bra andra dåliga, men icke-görandet, passiviteten, dyker aldrig upp. Man blir därför knappast förvånad när den ovan citerade pinsamheten direkt följs upp med nästa: ”Barnets dagar”, skriver Holloway, citerandes de banala pinsamheternas mästare Vaneigem, ”undkommer vuxen tid – det är tid svullen [sic!] med subjektivitet, med passion, med drömmar hämmade av verkligheten.” Barnets naivitet och idioti exemplifierar effektivt begränsningarna i Holloways projekt och försök till nytt språk. Allergin mot all form av planering och program, vägran att kritiskt värdera olika projekt och strategier — ”de är alla bra” — detta framställer Holloway som ett principiellt förkastande, men är egentligen en slapphet och feghet. Som om han var fast i trotsåldern håller han med stolthet fram sin infantila humanism. Han vill lyfta fram ”sensitivitet” istället för medvetenhet. Han blir en slags Händelsens aktivist, oundgänglig hängivenhet och vitalitet när det händer, men mest en irritation före och efter.
Det är lätt att kritisera dessa aspekter i Holloways projekt. Han gör en ansats, drar en tendens till sin spets, vilket måste göras för att skapa ett nytt språk. Vi tar ett steg tillbaka, frågar, kritiserar, och gör om. Inte från noll, för vi har lärt oss saker. Holloway har, till skillnad från många andra förmenta revolutionärer, förstått vilka det är som talar det nya språket, vilka ”vi” är.
Vi lever i skuggorna, bakom en mask, skriver Holloway. Vårat görande-bortom-arbetet är dolt och förnekat, till och med av oss själva. Vi glömmer bort masken, karaktärsmasken, som Marx kallade den. Den transformerar oss från ”people to personifications”. Människornas många och oberäkneliga dimensioner reduceras till den endimensionella, arbetaren-konsumenten. Vi spelar roller på en slags teater. Det är ett skådespel. Det betyder inte att vad som händer på scenen är inbillning, att människorna bakom maskerna inte skadas och såras. Men det betyder att uppror är en kamp först och främst mellan människorna och deras egna masker. Medan skådespelarna bråkar sinsemellan om vilken roll och mask som är viktigast pågår samtidigt en annan kamp, en mer dold kamp om maskerna själva; varför är de så obekväma, varför får vi inte välja mask själva, varför måste vi ha någon överhuvudtaget, och var kommer de egentligen ifrån.
Det är lika sant idag som när Marx skrev i Kapitalet om ”produktionens gömda verkstad”. Då pekade Marx på att vad som händer i fabriken, exploateringen, hjälper oss att förstå vad som händer utanför, på marknaden, i det offentliga rummet och hemma hos arbetarna själv. Det är i ”produktionens gömda verkstad” som inte bara marknadens varor och kapitalisternas profit produceras, det är också maskernas ursprung. Men idag sker detta inte bara i fabriken utan överallt. Ändå är det dolt. Fabrikens relativa försvinnande i vår del av världen har blivit en förevändning för att inte tala om arbetarklassen alls. Detta är inget argument för att vi borde prata mer om ”riktiga arbetare” och ”produktionen”, och därmed mindre eller inte alls om kön, rasifiering och andra olyckor. Poängen, enligt Holloway, är att resonemanget ”with its emphasis on surface, on personification and character masks, points us constantly to a hidden substratum.” Görandet är synligt, men som abstrakt arbete. Vi är synliga, men som skådespelare på en scen: som karaktärsmasker, som roller. ”Klass” som identitet är absolut inte viktigare än andra identiteter: det är synliggörandet av identitetsproduktionen, och hur den kan brytas, som är viktigare än identiteternas inbördes rangordning. Förändring inriktad på identiteternas juridiska status är teater. ”Politik” och ”normkritik” och slikt som inte samtidigt är värdekritik, arbetskritik är ytfenomen som allt annat marknaden säljer till oss.
Vi är inte osynliga, men i skuggorna. Vi är skuggfigurerna. Men vi är utan namn. Vi har inget namn för skuggfiguren (eller figurerna). ”Arbetarklassen” är problematiskt eftersom det tenderar att reducera oss till karaktärsmasken. Samma sak kan sägas om de flesta namn som använts av upproriska genom historien. ”To name is to identify and what concerns us here is that which goes against and beyond identity. The movement of anti-identity is necessarily a revolution without name.” Vi säger ”vi” för att det är en öppen, obestämt kategori. Vi är en fråga, skriver Holloway. Vi kan vara definierande, identifierande (som i vi fabriksarbetare, vi svenskar, vi kvinnor), men inte nödvändigtvis: ett ”vi” utan ”villkor” (qualifications) är öppet och inkluderande, ett vi i rörelse, ett vi som tvingar oss att förena teori och praktik: ”vi:et” som läser och skriver det här reflekterar inte bara över förändring, vi är en del av en process, vårat läsande och skrivande är en del av en rörelse.
- ”The shadowy figure is a scream, a question, a crisis, a menace, a potential, a we, a flow. Doing flows: any definition of it is an abstration. The struggle against the character masks moves faster than the concept: any attempt to pin it down by giving it a definition contributes unwillingly to its recapture.” (224)
När vi säger vi är det ett öppet och rörligt vi som ständigt trotsar gränsen, ständigt förändras och byter dialekt. I skuggorna, bakom maskerna, finns ingen ren och äkta människa; alla är vanställda och i spänning med masken/rollen. För vissa är det ett bekvämt tillstånd medan andra har större anledning att göra motstånd. Det är mer sannolikt att en arbetare gör motstånd än en kapitalist. Man behöver inte vara rasifierad för att kämpa mot rasism, men den rasifierade känner sannolikt ett större behov av motstånd. Och så vidare. Vi har inget namn och ingen identitet. Våra konturer och uttryck skiftar, från det vackra och lågmälda till det monstruösa och högljudda som förvägrar de mätta och bekväma att sova.
Vi är inte ett folk, vi är inte en massa, men vi är inte heller en multitud av skillnader, enligt Holloway. Detta är såklart en pik mot Hardt & Negri, som förmodligen ställer sig frågande till Holloways poängtering av rörelsen av göranden emot abstrakt arbete, av heterogenitet emot homogenitet, av skillnad emot motsättning, en rörelse som går bortom och inte endast emot. Det är en filosofisk diskussion på högsta nivå och många som är obekanta med den frågar sig säkert vad skillnaden egentligen är. Vad Holloway vänder sig emot är Hardt & Negris ”ontologisering” av arbetet. ”Heterogeneity is not an ontological characteristic” skriver han. Det är inte något inre varande som pressas mot begränsningarna och övervinner dem. Det är snarare övervinnandet av formen i sig. För Hardt & Negri är framtiden redan här i multitudens existens, som endast behöver utöva sitt självbestämmande för att realisera sin potential. För Holloway är inte detta utövande alls så självklart eftersom det är just sättet vi utövar/gör som är bestämt enligt en abstraktion, och det är denna abstraktion eller samhälleliga form som är den egentliga gränsen. När multituden bejakar sitt självbestämmande, säger Holloway, kan det precis lika gärna bejaka sitt självbestämmande som arbetare-konsumenter. Om Hardt & Negris vi är multituden så är Holloways vi multitudens mörka sida. Vi:et är oundvikligen ett ”self-divided, self-antagonistic” vi. Den grundläggande konfliktlinjen är inte mellan grupper eller institutioner, mellan arbetarklassen och kapitalet, eller multituden och imperiet, den skär rakt igenom oss.
Vi kommer tillbaka till kritiken. Vårat språk utvecklas frågande, diskuterande, kritiserande, med ”fråge-begrepp”. Holloway gillar att upprepa zapatisternas motto ”vandra frågande”. Språket kommer ur samtalet. Ur att lyssna och tala. Det ska inte förstås som två skilda saker, att lyssna och att tala, det är ett och samma, tala-lyssna, ett samtal mellan karaktärsmasker, mellan maskerna och skuggfigurerna bakom, och bland multitudens mörka sida. Holloway återkommer till sensitiviteten: ”It is a question of feeling for and trying to touch hidden nerves.” Därför ligger samtalet nödvändigtvis nära konsten i bred mening. Med början i konsten att samtala utvecklar vi ett språk som ger röst till och ”röra upp” passioner och värdigheter som ligger dolda i skuggorna.
- ”The language and thought of revolution cannot be a prose which sees volcanoes as mountains: it is necessarily a poetry which understands mountains as volcanoes, an imagination which reaches out towards unseen passions, unseen capacities, unseen knowledges and powers-to-do, unseen dignities.” (225)
