Der Arbeiter

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
Der Arbeiter: Herrschaft und Gestalt är en bok av Ernst Jünger, publicerad 1932. Den behandlar frågan om teknik, med utgångspunkt i det Jünger kallar arbetarens gestalt - en historisk process som sätter hela samhället i sin avbild. Boken är på samma gång en samtidsdiagnos och en profetia över den tekniska utvecklingens konsekvenser, inte utan propagandistiska och romantiserande under- och övertoner.


Arbetarens gestalt

Den moderna tidens tilltagande tekniska karaktär förvandlar enligt Jünger samhället till en enorm "smedja" eller ett "arbetsrum"; en tätnande symbios mellan tekniska förhållanden och mänsklig erfarenhet som etablerar sin sanning genom alla sociala sfärer. Både människan och maskinen är delar av detta "arbetsrummets språk", som representerar arbetarens gestalt - och som besitter både en grammatik och en metafysik. Arbetaren, det vill säga den moderna människan, exkluderar samtidigt de subjektiviter som inte talar detta språk: borgaren, den kristne, nationalisten. Arbetarens gestalt är helt enkelt det centrum som kodar alla de tekniska mångfaldernas blivanden, och på så vis formulerar den moderna tiden. Denna förståelse av tekniken påminner om Heideggers begrepp Gestell, i det att den inte intresserar sig för tekniken som ett förment neutralt redskap utan som en ofrånkomlig uppsättning relationer. Människan kan inte använda tekniken för "goda" eller "onda" syften, eftersom teknikens vara är oupplösligt förenat med själva den mänskliga tillvaron i dess helhet. Den verklighet som formuleras av arbetarens gestalt är en totalitet, där det viktiga inte är frågan om vad som är "mänskligt" respektive "tekniskt" utan snarare det faktum att allt och alla utgör potentiellt förbrukningsbara resurser.

Arbetarens gestalt mobiliserar krafter som inte möts vid nationsgränser eller mellan klasser; de enda väsentliga krigen i modern tid utkämpas mellan olika historiska strata, mellan utvecklingens protagonister och dess antagonister (förstått i bredare termer än t ex bejakandet av framsteg eller fasthållandet vid gamla värden). Det moderna krigets alla fronter rör sig kring en huvudfront, kring vilken förstörelsen strålar. Skillnaden mellan segrare och förlorare handlar om i vilken utsträckning man förmått förstå och utnyttja den tekniska utvecklingen och dess konsekvenser:

"Vart man än vänder blicken är det oerhört många som har krossats av detta avgörande ingrepp mot den indivdiduella existensen. Men därutöver kommer man också att överallt stöta på ett nytt slag av människor, som känner sig styrkta av detta ingrepp och däri ser källan till en ny livskänsla."

Makt och herravälde

Det "snitt" eller brott som Jünger beskriver löser upp gamla former av band och river ned föråldrade hierarkier - arbetarens gestalt är genom sin grundläggande våldsamhet, sin "elementära relation till kriget" en upplösande tendens som tränger in i alla sfärer, genomsyrar alla segment, förstör alla bindningar som är den främmande. Tekniken, hörande den nya tiden till, triumferar genom världskrig och revolutioner och förebådar framtidens arbetskaraktär. Den "tillhör ett annat och mer avgörande koordinatsystem", som har en rent nihilistisk karaktär. Den nya tiden förstör alla former av tro, men detta sker på ett subtilt sätt och är oberoende av ideologiskt innehåll:

"Det finns en stor skillnad mellan de gamla bildstormarna och kyrkobrännarna och den höga grad av abstraktion med vilken en artillerist i kriget kan betrakta en gotisk katedral som riktmärke i stridsterrängen."

Men arbetarens gestalt har samtidigt en direkt kultisk relation till moderna fenomen, som gradvis tränger undan kyrkans kultiska funktioner. Tron på framsteget trängs likaledes undan av krigets förstörselse, ett faktum som - liksom det kapitalistiska produktionssättets exploaterande karaktär - måste maskeras medelst moralistisk ideologi. Jünger urskiljer sin samtids dubbelhet: å ena sidan resterna av det gamla, som med retoriska fraser och politiska kompromisser försöker skyla över sitt misslyckande, å andra sidan de krigiska krafter som ansluter sig till mobiliseringen av världen och går till attack, som med "alla medel, inte bara krigets, är beredda att fortsätta kriget."

Det gäller enligt Jünger att bejaka denna förstörande tendens, eftersom ett totalt upplösande av den gamla ordningen är en förutsättning för en ny form av mänskligt liv. Kriget - förstått i bred bemärkelse som arbetarens destruktiva kraft - förvisar alla ekonomiska och framstegsinriktade element genom sin nakna maktkaraktär; kriget är ett medel vars hårdhet inte motsvaras av lika hårda viljor eller motiv. Bortom dess uppenbara, enskilda resultat finns det på ytan osynliga resultatet: världens mobilisering genom arbetarens gestalt.

"Först då [när människan förmår ansluta sig till arbetarens livsföring] kommer man att känna de verkliga krafter som ligger dolda i vår tid, och vars sanna mening inte kommer att visas genom framsteg utan genom herravälde."

Teknikens krafter slår tillbaka mot dem som är oförmögna att samspela med dem; alla kompromisser är den underlägsnes eftergift och resultar i slutänden med undergång. Men samtidigt stärker arbetsrummets erövring av allt djupare sfärer teknikens sken av neutralitet; i takt med att totaliteten växer sig starkare, minskar människans insikt i de sanna förhållandena. Någon "frihet" är inte möjlig, eftersom allt underkastas arbetskaraktären och dess språk, dess på samma gång destruktiva och skapande kraft. Det gäller enligt Jünger att bejaka utvecklingen på ett sätt som förmår öppna sig mot dess i grunden krigiska essens. Den anarki som är resultatet av att tekniken används som enkelt medel (det vill säga utan relation till essensen) är dock en nödvändig fas i skapandet av "nya rangordningar".

Det handlar om produktionen av ett organiskt samhälle, där upplösningen av det gamla är en förutsättning för en ny, betydligt hårdare sammansvetsning baserad på insikt och kompetens. Den skenbara neutraliteten i språket, den chimär som denna innebär i förhållande till essensen, behövs för att stärka språkets framtida karaktär av "befälsspråk":

"Fasen av förstörelse kommer att avlösas av en verklig och synlig ordning när den ras uppnår herravälde som förstår att tala detta nya språk inte bara i det blotta förståndets, framstegets, nyttans och bekvämlighetens bemärkelse, utan som elementarspråk. Detta kommer att bli fallet i samma utsträckning som arbetarens ansikte avslöjar sina heroiska drag."