Factory of strategy

Först och främst: varför Lenin? Var inte Lenins projekt ett om inte från början reaktionärt försök så i alla fall i slutändan misslyckat? Lenins försök behövde inte av “nödvändighet” ha slutat illa, menar Negri. Det fanns en “ande”, ett projekt att förstöra och upplösa staten. Det är det centrala. Denna uppfattning om “leninismen” kommer från Gramsci. “Leninismen” förstås som en politisk form, och har både “extensiva” och “intensiva” dimensioner som vi kan rädda. Leninism är: projekt för organiserad förstörelse av staten.

"Alla" var leninister, när Negri skrev, vissa bra men många dåliga. De bra: bordigister och Facing reality. Raya Dunayevskaja. Mario Tronti blev startpunkten för en seriös läsning av Lenin.

To us, Lenin served as a methodological essay for the analysis of the transformation of class struggle; he was the shibboleth of a continuous revolutionary refoundation through the transformation of subjects. (xx)

Det gäller att läsa Lenin “marxistiskt,” dvs med en “historisk, praktisk kritik” (5) Leninism har ju också blivit en ideologi, en falsk och opportunistisk ideologi som måste förkastas, och Lenins egna ord underkastas en marxistisk analys. Den “inre kontinuiteten” är inte med de ideologiska formerna utan med det revolutionära subjektet.

Marxism is the real continuity of a subject that puts forward subversive practice as the essence of its continuity: it is only under these conditions that theory becomes material power. (6)

"Fabriken som form"

"Lenin" betyder "revolutionens aktualitet". Det betyder att utgå från den faktiska klassammansättningen, identifiera dess särdrag och potentialiteter, och vända dessa till ett vapen. Lenin såg i proletariatets materiella situation isolation, och drog därför slutsatsen att "förtruppen" nödvändigtvis är den revolutionära organisationsform som gäller.

Lenins första begrepp: “bestämmande samhällelig formation”. Det är de givna materiella omständigheterna som i sin tur bestämmer det revolutionära subjektets form och struktur. Klasskampens uttryck i klassammansättningen ger det revolutionära subjektets sammansättning. I relation till detta första begrepp måste också direkt ett annat sättas: “bestämmande abstraktion”, utvecklingens “högsta steg”, en slags virtualitet som återverkar på det verkliga.

The real is not the immediate but the entirety of real determinations. The concreteness of an abstract definition derives from the dialectical nature of the process investigated. Concreteness is a tendential limit of the immediate determinations grasped and analized (and this time, these are properly abstract). In this, Lenin reiterates Marx’s teachings. (18)

Organisering och subversion vid de mest avancerade (framskjutna, utvecklade) punkterna. Lenin håller fram spontaniteten, en början, det första oumbärliga steget för organisering. Men spontaniteten måste bryta med sig självt, med det omedelbart givna, inte i meningen som en negation av spontaniteten utan som fortsättning. Göra ett språng och ta ledarskap. Det betyder “centralisera” eller etablera enhet, en medvetandeprocess för proletariatet som helhet.

Samtidigt: “Organisering extern till klassen”. Organiseringen är inte organiseringen av den spontana kampen utan organiseringen av ledarskap. Ledarskap: program, strategi. För Lenin är organiseringsfrågor mindre viktiga än program och strategi/taktik. Partiet behöver “centraliseras”, det behöver anta “fabriken som form”:

What is the factory in this context? It is the place of the formation of the first nuclei of the working class, where, aside from exploitation, they learn organization, this superior form of labor organization, which despite exploitation presents a higher degree of rationality and sophistication of production through labor cooperation. These are the characteristics that the organizational model of the party must concentrate on. The party, too, must be able to organize and form the multiplicative character of revolutionary labor, exalting and subverting against capital the very thing that it determines as a growth of the productive power of socialized labor. The party is a factory; it is an enterprise of subversion, an ability to impose a multiplier of productive rationality onto the revolutionary will of militants and the spontaneity of the masses. The party turns this primary matter, which is workers’ insubordination, into the accumulation of revolution, into a generic power to attack the adversary. (36)

Fabriken var för Lenin den “högsta formen” av organisering, alltså mest utvecklade, mest effektiva. Men idag? Negri är tydlig med att det inte gäller längre, men verkar acceptera Lenins analys av att den konspiratoriska organisationen var adekvat då (i Ryssland). Idag skulle Negri kanske hävda att det snarare än fabriken är nätverket som är den “högsta formen”.

De organiserade är få. Partiet är litet, den spontana kampen är en kamp för demokrati, och i partiets försök att etablera proletär enhet uppstår en uppenbar konflikt med demokratin som sådan. Kamp för demokrati är å ena sidan en ofrånkomlig förutsättning, men centraliseringen för att behålla kontinuiteten gör å andra sidan förhållandet till demokratin minst sagt problematisk. Proletariatets enhet och självständighet är, för Lenin, överordnat, men de måste verka inom demokratin (sovjeterna).

Utvecklingen följer, hos Lenin, helt tydligt ett linjärt mönster, med nödvändiga historiska steg. Det får honom att med säkerhet tala om arbetarklassens egentliga intressen, att klassen vill ha en snabb vidare utveckling av kapitalismen i Ryssland. Den borgerliga revolutionen blir ett historiskt tillfälle för partiet att ta ledarskapet och snabbt forcera utvecklingen. Lenin döljer inte detta alls i sina skrifter. Sovjeterna är bara ett verktyg.

"Uppror som konst"

Uppror är en konst. I upproret tar klassens “kreativa aktivitet” över i ett suspenderat tillstånd och vänder historiens riktning. Konsten består i förmågan att använda öppna rum och “incentivize a mechanism of relative necessity.” (84) Ett parti som inte begriper detta är dömt till nederlag. Partiet kan inte separera sig från klassens spontanitet och kreativitet, och sen förvänta sig att det kan ta en ledande roll. Partiet måste lära sig konsten att göra uppror. Det betyder att i rätt ögonblick vända förhållandet mellan sammansättning och organisation; det betyder att kunna känna igen genuin kris och utnyttja svagheter på ett innovativt sätt, sätt som det rådande inte har försvar för eller kan hantera. NB: rätt ögonblick är avgörande, det handlar inte enbart om vilja eller äventyrlighet, rigorös analys är oundgängligt. Å ena sidan timing och innovation, å andra att sporra en “relativ nödvändighet”. Hur ser relationer och konstellationer ut och hur kan de likt dominobrickor angripas på rätt ställa för att sätta igång en dominoeffekt? Uppror kommer varken av historisk nödvändighet, kaotisk äventyrlighet eller ljusskygg konspiration. Kort sagt: uppror är en konst.

För Lenins förtrupp (vanguard) var konsten en elits talang. Idag, påpekar Negri, är det fråga om ett “mass vanguard”, partiet som kollektiv hjärna i bred samhällelig betydelse.

Insurrection as art is the ability to grasp the opportune moment when the subjective will of the party can be made to react, and this moment, rather than deriving from the strength of class struggle, is determined by composite factors that are contradictory and, in any case, out of the direct control of the working class. We criticized this notion from our perspective, one that sees a renewal of the revolutionary process when confronted with a higher degree of class homogeneity and a series of comportments that do not allow for representations of working-class interest, a situation where the working class creates a block on itself and directly builds the conditions and contradictions of capitalist development rather than simply using them. However, beyond this and the fact that this new standpoint on insurrection eliminates the “transcendence” of the party in relation to the organisms and movements of the masses (even when, in the case of the Soviet, they configure instances of power), we could still read, in Lenin, the strong tendency toward a situation where this insurrectional movement subverts this relation of representation and decision, composition and organization: in Lenin, we find a faith in the prospect that the moment of insurrection can see organization (as subjective will), affect the objective comportments of the masses, and change them, while identifying with them. The inversion of the relation between composition and organization thus turns upside down the meaning of the theory of the party, and “tends to” anticipate Marx’s forecasting of the maturity of communism and of the masses for communism. This hope exalts the Leninist notion of insurrection as an “art,” and elides its irrationalist character while materially filling it with subjective impetus. (90)

"Sovietism"

Alla spontanta massrörelser som institutionaliseras utanför partiet måste efter maktövertagandet negeras och överskridas av partiet om det inte ska bli borgerligt. Lenin är därför misstänksam till sovjeterna. De blir en integral del av kapitalets utveckling. Sovjeterna var tydliga exempel på proletariatets spontanitet och kreativitet. De var uttryck både för klassens självstyre och upproriska kamp, men inte revolutionära i Lenins mening. Bolsjevikerna var därför inte alls entusiastiska. Sovjeten var en form som var potentiellt oförenlig med partiet. Sovjeten är bara ett verktyg, ett genuint verktyg som proletariatet skapat, men ett verktyg som partiet måste ta över och förändra.

Sovjeterna blev en möjlighet att etablera en “ny slags stat”, de kunde praktiskt utgöra “proletär diktatur”. Lenin insisterar samtidigt på partiets självständighet, “den subversiva praxisens sekterism”. Verka inom men emot. Sovjeten blir också verkligen ett demokratiskt verktyg, en stat, inte längre ett moment i statens upplösning eller bortvittring:

In this context, for Lenin the Soviets are holly situated within the process of social production: they must organize production, push for emulation, and increase productivity. They are primarily organs of democratic management of production. (132)

Marx påstod att tidigare revolutioner endast förfinat staten. Negri skriver “Sovietism perfects it even further.” (132) Sovjeten är först och främst ett maktorgan. Att ta makten innebär, enligt Negri, att förstöra den centraliserade makten genom en utbredd proletär diktatur, ett utövande av makt av de organiserade massorna.

I och med kriget har kapitalets monopolistiska struktur hamnat i symbios med staten. Lenin hävdar att mellan 1848-1871 skedde en höjning av kapitalets organiska sammansättning för att bryta klassens enhet. Det skapade imperialistisk expansion och krig. Den professionella arbetaren framträdde nu som revolutionär. I den här situationen blir förhållandet till staten centralt för programmet.

Proletariatets diktatur, för Lenin, är byggandet av ett planerat samhälle, socialism. “Övergång” får här (hos Lenin) en specifik betydelse. Staten är alltid en klass styre över andra och den skenbara försoningen mellan klasserna (vilket såklart är omöjligt). Revolution betyder därför oundvikligen förstörandet av staten. Staten “is the coerced outcome of the capitalist command over society.” (218) Detta är inget som gradvis vittrar bort utan måste omedelbart krossas, men samtidigt: “The destructive determination of the revolutionary process and its punctual and extreme violence are mediated through the process of withering away.” (219) Vad betyder detta? Staten krossas, genom gripandet av makten, diktaturen, och sen börjar den vittra bort? Ja, så verkar Lenin resonera. Staten “krossas” men är för det inte avskaffad. Det är en process som sätts igång av diktaturen.

Staten, och då också statens bortvittring, vilar på en “ekonomisk grund”. Bortvittringen består i den “socialistiska organiseringen av arbetet”, och diktaturen i “revolutionär arbetarmakt”. För detta krävs en arbetarklassens hegemoni över utvecklingen. Negri ser här flera uppenbara problem. “Socialism” blir ett “nödvändigt steg”. Socialistisk hegemoni över utvecklingen och demokratin. Övergången fullbordas först med produktivkrafternas utveckling. Både Marx och Lenin misslyckas enligt Negri att överkomma det här problemet “i termer av politiska förslag”. Vad Lenin ägnar sig åt är “ren mystifiering”. Han får det att framstå som en enkel övergång/skiftning. En “övergångsstat” introduceras. Denna process kan vi knappast föreställa oss som en “organisk kontinuitet” av diktaturen. Negri accepterar ändå Lenins teori. Hans invändning är att de materiella förutsättningarna är annorlunda idag. Får inte riktigt grepp om Negri här.

Övergång

Idag (dvs runt 1960-70, när Negri höll sina lektioner) har “värdelagen” upphört. Den gäller inte längre, och med det blir socialism omöjligt. (Negri och “värdelagen” är ett helt eget kapitel vi inte går inte på nu.) Idag måste därför “övergång” betyda något annat än vad det gjorde för Lenin. Statens bortvittring börjar enligt Lenin med upplösningen av arbetsdelningen och “one-sided development of individuals.” (256) Men för Negri börjar den direkt med förstörelsen av all sorts “command”.

Lenin erkände förvisso att övergången som helhet är omöjlig att fullständigt beskriva och planera. Det behövdes en “permanent kulturell revolution” (260) Negri påpekar direkt de historiska exemplen: ett “kolossalt tryck emot det levande arbetets frigörelse.” Inte bara planeringen utan också den “kulturella revolutionen” var ett fatalt, monstruöst misslyckande. (Mina ord, inte Negris.)

Partiet är “konfigurerat” i relation till de problem och hinder det stöter på i den revolutionära processen. Frågan om övergång “löste” Lenin med en (förment) strikt vetenskaplig analys av klassammansättningen. Den bestämmande samhälleliga formen bestämde också ramarna och innehållet i hans kommunism. Det är resultatet av hans vägran av utopier.

Lenins uppfattning av utvecklingen var inte bara linjär och kontinuerlig utan också paradoxalt spontanistisk, nästan som en naturkraft. En inkonsekvent och idealistisk begränsning, enligt Negri. Människor abstraherades bort och blev mekaniska kategorier i ett stelt schema. I verkligheten flydde arbetarna från arbetet, när de inte gjorde motstånd. Klassens spontanitet var uppenbarligen inte i linje med Lenins program. I Staten och revolutionen faller Lenins dialektik samman och en förträngd utopism lyser igenom.

Shareholders’ societies, trusts, and monopolies are large collectors of capital that gradually build up to the figure of the planned collective capital. Far from being the essence of socialism, planning is a typical feature of capital as it reaches its hegemonic maturity. If this is true, the transition does not coincide with planning, but with the destruction of the wage-labor relation. If this is true, then all the theories—and there are many of them—that have persecuted us with their privileging of planning as the field of the transition must be attacked. In particular, we must demystify and undermine the framework of the ideology of planning that has been fervidly sustained in the socialist and communist movement until now. Moreover, if planning is a weapon of capital, if capital has come to apprehend it and constrain it in itself so forcefully that it has become natural to it, then we can derive a methodological indication of the need to keep refounding the communist program of destruction of the state and focus on the most advanced level of capitalist development as it unfolds. (295)

"Radikalismen"

"Radikalismen" är en manual, enligt Negri, för byggandet av en ny international, skriven av en segerrik revolutionär. En revolutionär modell exporteras. Lenin menar, med rätta, att den ryska revolutionen har fått viss betydelse för arbetarrörelsen i andra länder. Inte bara sovjeten utan också bolsjevismen är tydligen en revolutionär modell som bör tas efter. Särskilt verkar Lenin vara frälst i disciplinen de lyckats uppnå. Texten är, skriver Negri, mycket problematisk. Ett partis strategi verifieras av massorna, eller inte. För förverkligandet av en internationell revolutionär rörelse behövs en djup och bred analys. Relation mellan organisationsform och massornas initiativ (spontaniteten!). Negri lägger också till att ryska revolutionen provocerade borgarskapet i andra länder att inleda en omstrukturering:

In fact, from October onward in more or less time the bourgeoisie tried to gather its own forces to respond to the Bolshevik challenge multiplied by the workers’ initiative on a world scale, and to use the entire armory at its disposal to this end. The bourgeois dictatorship reorganized itself and alternated despotic (fascist) forms with reformist means, armed with a growing awareness and an implacable anti-Bolshevik hatred. This reorganization touched on levels that were both structural and of social command (the state) as well as on the mechanism of social production. The Russian revolutionary initiative found an equal and opposite respons from the side of capitalism. As always, the dialectics of workers’ revolution met its powerful reverse in capitalist restructuring, the workers’ revolutionary initiative had to measure itself up against this new level of power relations, and inevitably renew itself. (307)

Lenin har inte koll på det här, enligt Negri. Han är alldeles för fokuserad på Ryssland. Bolsjevismen kom inte från ingenstans utan från en analys av klassammansättningen, och dess taktik och verktyg verifierades av klassen i den revolutionära processen. Lenins “manual” misslyckas, enligt Negri. Och inte bara det; den ger en falsk och ideologisk modell. I händerna på andra blir den rent reaktionär. (Här verkar Negri vara lite väl försiktig…)

Lenins måltavla för kritik är “småborgerlig extremism”, med vilket han i huvudsak menar anarkism, som han menar lider brist på program och analys, men framför allt för att de inte slänger sig på knä för “järndisciplinen”. Alltid stegtänket; först socialism, sen… Och under tiden gäller det att “bryta vanor” med disciplin (kontra spontanism).

Dialektiken

Efter läsning av Hegels Wissenschaft der Logik får, enligt Negri, Lenin de teoretiska redskapen för att ge "vetenskaplig form" åt det som tidigare endast var en intuition: "the possibility of overturning the series composition, organization, insurrection into its opposite and parallel: insurrection, organization, composition." (164) Dialektiken blir i Lenins händer ett verktyg eller en förmåga att påskynda och föregripa händelseutvecklingen, till och med att bidra till en upprorisk bestämning av klassens sammansättning.

Lenin succeded in making the dialectics into a real-history reading instrument, a scientific tool with the same precision of a microscope or a rifle. (165)

Strax efter Lenin läst Hegel läser han också på om imperialismen. Det är viktigt att notera detta, menar Negri. Lenin begriper dialektiken i ljuset av imperialismen. Negri menar att Lenin förstår motsättningarna i processen och möjligheten det öppnar för ett "dialektiskt" omslag, det vill säga ett upproriskt omslag, revolution. Dialektik ska här alltså förstås som politisk inversion och omvändning (reversal). Den förståelsen hjälper oss bort från en mekanisk materialism till en där helheten förstås som en dynamisk sammansättning av reciproka bestämningar. Negri för här ett extremt invecklat resonemang som egentligen inte verkar säga någonting. De ("politiskt") dialektiska sprången och det nya ("syntesen") förklaras inte riktigt. Blir därför komiskt när Negri hävdar att Lenins tolkning av dialektiken "reaches an intensity that is even greater than the use Marx made of it." (177)