Fleischer om kritikbegreppet i förhållande till teori och praktik
Från Fetisch, ideologi, kritik
Vi måste fråga oss varför kategorierna “teori” och “praktik” är varandras motsatser. För det är de – även om de inte alltid har varit det. Förmoderna samhällen präglades snarare av en omedelbar enhet mellan religion, naturkunskap och materiell produktion, skriver Robert Kurz i sin essä “Teorins slut” (likaledes i Subaltern 4/2011). “Först relativt sent skildes funktion och reflexion åt och delades in i olika sfärer.” Förutsättningen var den arbetsdelning som svarade mot ett varuproducerande samhälle.
Är då inte “teori” och “praktik” i sig att betrakta som fetischkategorier? En radikal samhällskritik måste vägra spela ut dem mot varandra.
- Kritiken kan bara utgå från det ickeidentiska, det som inte uppgår i fetischen. Den kan inte reduceras till någonting som ryms i de motsatta kategorier- na teori eller praktik. Även när kritiken antar formen av teori så kan den bara vara ett sätt att upprätthålla en negativitet, som även måste riktas mot själva kategorin ”teori”. Att hänge sig åt konkurrens på en teorimarknad kan bara betyda att kritiken kapitulerar inför ideologin. Men att tvärtom ”bli praktisk” i omedelbar mening, så att teorin blir ett rättfärdigande av en viss praktik, innebär i slutändan exakt samma kapitulation. ["Robert Kurz och modernitetens kollaps", i Subaltern 4/2011.]
Kritikbegreppet handlar om att situera något, om att fastställa dess möjligheter och gränser. Samhällskritik handlar framför allt om att situera samhällsförhållanden i tiden, alltså om att historicera, vilket inte ska begripas som en rent “teoretisk” verksamhet. Att avskaffa någonting dåligt är ju att dra en historisk gräns för dess fortbestånd. Det är kritik “i praktiken”.
Motsättningen mellan teori kontra praktik, allt tal om att gå “från ord till handling”, gör det lätt att glömma att ord är handling och att handlingar i allmänhet inbegriper ord, eller andra former av teori. Och där kan vi knyta till vad Kalle Palmås skrev om hur ekonomisk teori är en högst verksam del av ekonomisk praktik; the economy is embedded within economics. Men även det motsatta är sant. Ekonomin som praktik (realekonomi) och ekonomin som teori (nationalekonomi) skapar varandra, då de hör till samma fetischistiska formsammanhang, med “den enskilda varan som dess elementarform” (Marx).
Ekonomikritik bör handla om att fastställa gränserna för ekonomin som formsammanhang. Sådana gränser återfinns i genusordningen (vilket är en centrala frågan hos den s.k. värdeavspaltningsteorin liksom för en författare som Nina Björk) och är integrala i allt som kallas “kultur”. Allra först måste dock ekonomikritiken få grepp om de historiska gränserna.
Konstaterandet att “ekonomin” inte alltid har funnits öppnar för tanken att den inte alltid kommer att finnas. Detta öppnar i sin tur för ett handlande som strävar bort från ekonomin, vilket ger erfarenheter som kan omsättas i ny kunskap om hur världen kan förstås i annorlunda termer. Termer skapar skillnad i världen på andra sätt än att hålla isär subjekt och objekt, arbetskraft och arbetsresultat, teknik och konst, eller teori och praktik.
