Främlingen – Ett besök i det nya samhället
Främlingen – Ett besök i det nya samhället heter en utopisk novell av Axel Danielsson som ursprungligen publicerades i Arbetet den 18:e december 1891. Axel Danielsson, en av den svenska socialdemokratins tidiga förgrundsgestalter, var nu inte utopist utan revolutionär marxist som i egenskap av Arbetets redaktör kämpade för revolutionen och socialismen. Han hade dock även skönlitterära ambitioner. Upplägget i berättelsen är att en återvändande Malmöbo som i 40 års tid vistats i Kongo nu återvänder till sin hemstad, första gången ”sedan de stora händelserna i början av 1900-talet, då socialdemokraterna fingo makten i det sönderfallande borgerliga samhället.” Malmö var sig inte likt. ”Där förr i världen landshövdingens residens legat läses över porten till ett monumentalt hus: ´Restaurant Lassalle`.” Mannen, som i Kongo lyckats göra sig en förmögenhet, försökte betala middagen med ett guldmynt, vilket inte gick för sig.
- – Min herre, här i landet är penningen avlyst som bytesmedel. Ni måste vända er till vederbörande och skaffa er medborgerlig kredit, ty på ert guld kan ni icke leva en dag, även om ni äger miljoner.
I en annan miljöbeskrivning av staden berättar huvudpersonens son följande
- Du beundrade nyss det väldiga templet ute i Rörsjön. Det bär i gyllene bokstäver den enkla inskriptionen: Allmän skola. Förr stod på samma plats en dressyranstalt för bourgeoisins söner med mottot: ”Herrans fruktan är vishetens begynnelse”.
Den som gått förbi Malmö latinskola vet att samma unkna inskription står kvar än idag och någon Restaurant Lassalle finns ju inte heller då byggnaden fortfarande är landshövdingsresidens. Dock skulle det kanske glädja Axel Danielsson att Malmös stadsrum på andra platser har gett utrymme för en rad socialdemokrater, han själv står till exempel staty i folkets park.
Vi får hur som helst veta att arbetarna till slut fick rösträtt till andra kammaren vilket minskade storböndernas inflytande och ”det halvliberala kapitalistpartiet upprevs och en mer eller mindre revolutionär vänster organiserade sig.” Sen kom det turbulens från Europa, som inte förklaras närmare, vilket ledde till ett uppsving för socialismens idéer, och socialdemokraterna ökade på fem år till att få två tredjedelar av rösterna. Första kammaren behärskades dock fortfarande av de rika.
- Men nu inträffade, att andra kammaren, pressad av en fruktansvärt ansvällande folkrörelse, konstituerade sig som suverän nationalförsamling och tvang den vacklande regeringen att framlägga ett förslag till grundlagsändring, enligt vilken första kammaren helt och hållet upphörde
Situationen ställdes på sin spets då den upplösta första kammaren organiserade ett motstånd där de kontrollerade flera myndigheter och regementen som stod beredda att med våld störta den nya folkmakten. I detta läge la den nya regeringen fram en proposition för att expropriera ”mot en viss gottgörelse” skogar, gruvor, bergverk, större jordegendomar som lämpade sig för spannmålsodling, alla näringar som då bedrevs som storindustri och alla transportmedel. I samband med omröstningen om propositionen visade regeringen ”en beundransvärd kraft och kallblodighet” då de förlade pålitliga militärförband i huvudstaden för att förhindra att reaktionen med våld skulle försöka stoppa förslaget. Detta, i kombination med den jäsande ilskan och folkflertalets stöd för regeringen, fick reaktionen att backa. Revolutionen var genomförd, utan blodspillan. ”Det epokgörande riksdagsbeslutet började genast verkställas. De gamla ämbetsverken reorganiserades och nya inrättades efter regeringens förslag.” Hantverket och småjordbruket fick
- konkurrera med staten tills de tröttnade […] Det småbondestånd, som bodde bortom gränserna för detta socialistiska jordbruk, fick äga sin jord mot en lämplig skatt, avpassad efter jordens beskaffenhet. I själva verket slapp staten därigenom ifrån mycket besvär och vann, som jag nyss nämnde, dessa bönder för revolutionen.
Därefter förstatligades alla banker, växelkontor och liknande och ”koncentrerade all kredit hos staten, som genom sin riksbank förmedlade distributionen av förnödenheterna. Penningen fanns således kvar en tid, men hade ingen annan betydelse än såsom ett värdetecken och blev snart överflödig.” Snabbt höjdes lönerna, arbetslösheten försvann, brottsligheten sjönk så drastiskt att fängelser gjordes om till spannmålsförråd. Emigrationen upphörde ”och värnplikten hade blivit ett folknöje, sedan militarismen efterträtts av demokratisk folkbeväpning.” I berättelsens nutid – 1950, kanske 1960-tal – har kommunala dagis löst ”kvinnofrågan” då jämlikhet mellan könen råder och unken sexualmoral försvunnit ”vi behöllo civiläktenskapet, men aktade oss att göra det obligatoriskt, ty det faller då och då en man och kvinna in att leva tillsammans utan någon vigsel alls” och utomäktenskapliga barn ses inte längre som någon skandal. I praktiken har detta lett till att tvåsamheten är starkare än någonsin då friheten där båda könen umgås fritt sedan barndomen skapat att ”naturligt könsurval gives” och prostitutionen har försvunnit. Ett intressant, och ganska oväntat utopiskt – i bemärkelsen för-marxistiskt – inslag i Danielssons novell är inslagen av falangstärer på den skånska landsbygden. Denna idé om kollektiva småsamhällen, framlagd av Charles Fourier och senare mest hånad – inte minst av ”vetenskapliga” marxister – som världsfrånvänd får ändå viss upprättelse i Danielssons rationella socialistiska framtid. Vår huvudperson får berättat för sig att ”Jorden är här avdelad i falangstärer med egen jurisdiktion och egen kommunalförvaltning […] I den bostadskomplex du ser där borta bo omkring två tusen personer, vilka driva jordbruket i en falangstär.” I stället för politiker väljer man funktionärer på ”något år i taget”
- – Vi har absolut ingen ”stat” i denna mening. Vi ha visserligen en offentlig makt representerad av folkbeväpningen, men till vad ändamål skulle ”staten” begagna denna för att inskränka medborgarnas frihet, och huru skulle detta vara möjligt?
Det blev nu inte riktigt som Axel Danielsson tänkt sig, även om vissa likheter med verkligheten finns. Det var turbulens från Europa som ledde till socialdemokraternas parlamentariska genombrott, även om de aldrig fick så mycket som två tredjedelars majoritet. Och något som ens liknar den socialistiska propositionen Danielsson tänkte sig skulle vara det första man genomförde fick vi inte ens se efter att partiet innehaft regeringsmakten i över 40 år. Att staten mer eller mindre skulle ha försvunnit och att pengar inte längre skulle användas är nog det som ligger längst ifrån den faktiska utvecklingen.
Och idag? Ja, idag är vi väl mest tillbaks till den punkt då det passar sig att återigen formulera nya utopiska visioner för en framtid långt, långt borta… Att något sådant skulle komma från någon av Danielssons nutida partikamrater känns dock otänkbart.
