Giorgio Agamben
Agamben undervisades vid universitetet i Rom, där han skrev sin avhandling om Simone Weils tänkande. Agamben deltog också i Martin Heideggers Le Thor-seminarier om Herakleitos och Hegel 1966 och 1968. Under sjuttiotalet skrev han främst om lingvistik, filologi och poetik.
Hans starkaste influenser är Walter Benjamin, Carl Schmitt, Michel Foucault och operaismorörelsen.
Den kommande gemenskapen (1990)
I La comunità che viene (Den kommande gemenskapen) beskriver Agamben vad han kallar "vadhelst singularitet" (vadhelst är svenska översättningen av italienskans qualunque, som på engelska har översatts till whatever.) Detta vadhelst är inte något likgiltigt utan det som alltid är betydelsefullt. Vadhelst relaterar här till singularitet, men inte singularitet som är likgiltig inför t ex ett begrepp (att vara röd, att vara fransk, att vara muslim) utan till singularitetens vara så som den är.
Homo Sacer: Suveränitet och Naket liv (1995)
Med Homo sacer. Il potere sovrano e la nuda vita påbörjar Agamben flerbandsverket Homo Sacer. I denna första del analyserar han romersk lag och menar att Homo sacer (helig människa) sätter fingret på fundamentala frågor rörande lag och makt. Enligt romersk lag kunde en person som begått särskilda brott bannlysas från samhället och få sina rättigheter som medborgare indragna. Detta gjorde den till en "homo sacer" (helig människa) vilket innebar att den kan dödas av vem som helst utan straff, men kunde inte offras i en rituell ceremoni.
Homo sacer är spegelbilden av suveränen (Basileus) - en kung, kejsare, eller president - som å ena sidan står inom lagen och å andra sidan utanför (eftersom han har makten att suspendera lagen på obegränsad tid).
Agamben anknyter därmed till Carl Schmitts definition av suveränitet som den som har makten att införa undantagstillstånd (eller justitium), där lagen suspenderas utan att upphävas.
Agamben noterar att lagen alltid har haft makten att definiera vad som är "naket liv" (zoe, i motsats till bios: kvalificerat liv) samtidigt som den får makt över det genom att underkasta det politisk kontroll. Lagens makt är att aktivt separera "politiska" varelser (medborgare) från "naket liv" (kroppar) och har varit sådan från antiken fram till moderniteten - bokstavligen från Aristotelse till Auschwitz.
Undantagstillståndet (2003)
- Se även: Stato di Eccezione
Agambens kanske mest kända bok Stato di Eccezione (Undantagstillståndet, övers. Sven-Olov Wallenstein) utgör band 2.1 (band 2.2 har ännu inte publicerats) av serien Homo Sacer. I denna bok fördjupar sig Agamben i undantagstillståndet. Han spårar konceptets genealogi tillbaka till den romerska lagens justitium och auctoritas. Detta får honom att svara på Carl Schmitts definition av suveränitet som makten att förklara undantagstillstånd.
Agamben undersöker de ökade maktstrukturer som regeringar använder sig av under krisperioder. Under dessa kriser kan medborgerliga och individuella rättigheter förminskas eller suspenderas av en regering som försöker behålla makten. Agamben undersöker effekterna undantagstillståndet får för individer genom att titta på bios och zoe.
