Glöm kapitalismens guldålder

[Detta är ett work-in-progress av Forget the ‘golden age’ of capitalism: there’s no return, and our future can be better.]

Med anmärkningsvärt skarpsinne refererade nyligen ett skrivarkollektiv till den globala finanskrisen som ett slags "trög explosion". Policymakarnas liksom de akademiska ekonomernas tolkningsverktyg är helt enkelt inte längre användbara i detta vakuum, vars intellektuella miljö endast kan beskrivas som ett trögt framskridande. Följaktligen har vi sett en inte oväntad ortodoxa utbudslösningar och ytterligare nyliberalism nämligen att reducera underskott genom att minska statliga utgifter, sänka bolagsskatt för att attrahera utländska investeringar, utöka arbetsmarknaden för utbildning av arbetskraft samt genom att systematiskt försöka att pressa ned arbetskostnader.

För att förstå hur missriktade sådana lösningar kan vara behöver man bara se på Herbert Hoovers missriktade försök att balansera budgeten under lågkonjunkturen 1930-1931 eller de dussintals misslyckade ”åtstramningsprogram” i den utvecklade delen av världen sedan mitten av 1970-talet. Där de tillfälligtvis har lyckats, som i efterverkningarna av 1997 års asiatiska finanskris, var det tack vare en stark efterfrågan på andra håll inom den globala ekonomin. Så är inte fallet, och kommer heller inte att bli, för OECD:s zombieekonomier anno 2012. Enkelt formulerat, hela världen kan inte ha en exportorienterad tillväxt.

I takt med att policyexperter kommer att inse att sådana lösningar inte fungerar kan man förutspå en upprepning av den debatt som initierades 2008 men som sedermera rann ut i sanden. Nämligen den om hur ”kapitalismen kan räddas”, så som den såg ut i diskussionen mellan Keynes och Hayek. Här ser vi skillnaderna gällande den för patienten lämpliga medicinen: lösningar genom ökad efterfrågan eller tillgång; mer eller mindre aktivt statliga ingrepp i ekonomin.

Helt kort kan ’keynesianer’ förstås som ’underkonsumptionister’ genom deras analyser av den innevarande krisen. Deras lösning skulle vara att öka den finala/totala efterfrågan genom att höja löner och hushållsinkomster som en del av nationalprodukten, genom att öka lönerna i synnerhet för låginkomsttagare (eftersom de mest troligt kommer att spendera dem). Detta skulle ske genom att öka inkomsterna, garantera full sysselsättning och höja statliga förmåner såsom pensioner.

Som Andrew Kliman påpekar är det märkligt att ’antikapitalister’ förespråkar sådana ’trickle-up’-teorier om ekonomisk tillväxt (se denna recension av Klimans bok ’The Failure of Capitalist Production’). Att göra så är att erkänna att arbete och kapital inte står i motsättning till varandra (vilket till och med Ricardo och Hayek skulle acceptera). Man hör inte bara detta från medlemmar i Labourpartiet, utan också från de gröna, oberoende aktivister och revolutionära socialister. Kort sagt, sådana försvarare av underkonsumtionismen tror verkligen att städaren med lägsta lön väsentligen har samma intresse som företagen inom FTSE 250-indexet. Vi har verkligen hamnat i en märklig situation: liberaldemokrater förespråkar Friedman och delar av den radikala vänstern kan ibland vara svåra att skilja från Paul Krugman.

Kliman bekymrar sig för att vänstern över tid kommer att ansluta sig till en underkonsumtionistisk hållning. För de som bryr sig om ekologisk hållbarhet och inte bara vill reducera människor till enheter kapabla till ekonomisk maximering är detta oerhört allvarligt.

Höga tillväxtnivåer är inte bara ett icke önskvärt mål eller ett helt otillräckligt mått för att bedöma det ’gemensamma välståndet’, det är helt enkelt inte heller möjligt att återvända till den gyllene efterkrigstidens BNP-tillväxt. Den fulla sysselsättningens och höga tillväxtens idyll hos de utvecklade länderna (om de så är Tysklands ekonomiska under, Frankrikes gyllene tre decennier, rekordåren i Sverige eller det japanska miraklet) var historiska undantag som endast kan jämföras med den ’stora dubblering’ vi nyss såg i utvecklingsländerna.

Med en årlig global tillväxt på 2,9 % hade världsekonomin en långt högre tillväxt under perioden 1950-1973 än vad den hade haft före och efter. Under perioden 1973-2008 föll det genomsnittet till 1,8 % - och detta trots Kinas och Indiens succé samt den stora dubbleringen. Under denna före-kraschen-period som i allt högre grad präglades av Chicagoskolans doktriner var tillväxten bara 62 % av vad den var under den omedelbart föregående period som i stort var keynesiansk till sin utformning.

Det verkar som om en ny period med ännu lägre tillväxt har inletts globalt efter 2008. De europeiska tillväxtnivåerna liknar Japans under det tidigare 1990-talet. Och så snart man bortser från finans- och bostadsbubblorna i USA och Storbritannien efter millenniumskiftet kan den årliga tillväxtens medelnivå mycket riktigt jämställas med Japans under dess ’förlorade decennium’. Det är följaktligen felaktigt att tala om vårt eget överhängande ’förlorade decennium’, försåvitt vi redan haft ett, även om har ytterligare ett framför oss. Från 2001 till 2002 var till exempel bostadsbelåningen så hög i USA att det hindrade landet från att falla ned i en recession genom att det UNDERLÄTTADE/UNDERSTÖDDE/UNDERBYGGDE konsumtionsutgifterna. Bostadsbelåningen spelade en lika avgörande roll i Storbritannien under samma period: detta är belysande för den roll som kredit, bostadsförvärv och finanssektorn spelade för den illusoriska tillväxten inom OECD-länderna efter det tidiga 00-talets dot.com-krasch.

Tillväxten under perioden 1950-1973 var också mycket högre än den någonsin varit tidigare. Den högsta årliga inkomsten för ett land som uppmättes mellan 1913 och 1950 var 2.1 % varje år i Schweiz och Norge. Under den perioden var den europeiska och nordamerikanska tillväxten långt under efterkrigstidens; likaså var fallet för perioden alldeles innan, mellan 1870 och 1913.

Varför kan vi då inte återvända till den gyllene efterkrigstidens ekonomiska expansion? Nedan listas fem anledningar, hämtade från en långt längre lista, som förklarar varför den tillväxtnivå vi såg mellan 1945 och 1973 inte kan återskapas inom dagens OECD-länder.

1. Höga skuldnivåer

Utvecklade länder har nu mycket höga nivåer av både offentlig och privat skuld. Genomsnittet i eurozonen är 87.7% av BNP och USA har ett skuld-till-BNP-förhållande (?) som precis har passerat 100%. Det är inte bara stater som är mycket skuldsatta utan också privata hushåll. Det brittiska överskottet är bland de allra sämsta i världen med en total utlandsskuld på 492% av BNP enligt en McKinsey-rapport - samtidigt hävdar Morgan Stanley att det är närmare 950% av BNP när man inkluderar alla skulder från den finansiella sektorn.

Följaktligen kan Kina, Indien och andra länder med stora budgetöverskott köra så stora kontracykliska program som är nödvändigt (som Kina också har gjort de senaste tre åren), vilket många av de skuldsatta länderna i OECD helt enkelt inte kan göra i den skala som krävs utan att fondmarknaderna blir oroliga och därmed höjer kostnaden för att låna för dessa skuldländer till oöverkomliga nivåer.

Som James MacDonald skriver, “...marknaderna har visat på en fundamental brist i Keynes idéer: han antog att regeringar alltid skulle kunna låna. Om de inte kan det, så är keynesiansk ekonomi död i vattnet (?).” Detta betyder att en skulddriven, kontracyklisk lösning framstår som en omöjlighet, “…det stora skuldexperimentet har lämnat västvärlden med ett problem som inte har någon enkel lösning. Konsekvenserna är svåra att förutsäga, men i slutändan är det sannolikt att en minskning av både privata och offentliga skulder till nivåer som marknaderna anser vara hållbart kommer vara en del av lösningen, antingen genom skuldavskrivningar eller genom inflation. En sak tycks vara klar: för första gången på decennier kommer lån inte att vara en del av lösningen.”

2. Urbanisering: du får det bara en gång

Urbanisering är det fenomen som är enskilt viktigast för ekonomisk tillväxt, vilket har kunnat observeras främst i västeuropa och Japan efter 1945, och nu tydligast i utvecklingsländerna.

Inom hela OECD var detta en engångsföreteelse för en särskild produktionsfaktor, arbete, som var beroende av en befolkningsförflyttning från jordbruk till industri och från landsbygd till stad. Detta gäller också "Great Doubling" och den massiva och fortgående urbaniseringen inte bara i Kina och Indien utan också i Pakistan, Nigeria, Indonesien, Iran, Turkiet, Brasilien och resten av utvecklingsländerna. En sådan förflyttning är ett potent vapen för tillväxt då det ger billig arbetskraft för industrialisering. Problemet är att det bara kan göras en gång. 1950 var 23% av den tyska arbetskraften sysselsatt inom jordbruket, i Frankrike 31%, i Italien 44% och i Japan 49% - vid 2000 var det mindre än 5% i samtliga. Detta var en mycket bidragande faktor till tillväxten under den perioden, särskilt i Japan och Italien (två av de främsta globala ekonomiska aktörerna under de tre årtiondena (?)) och kan av uppenbara skäl inte upprepas.

3. Även under "guldåldern" var USAs tillväxt beroende av "billiga krediter" i den inhemska bostadsmarknaden

Antagandet att det bara var under Thatcher/Reagan-komplexet (?) som tillväxten var beroende av "billiga krediter" och ett särskilt förhållande till fastighetsspekulation är fundamentalt felaktigt. Det fenomenet måste istället förstås som ett centralt fundament för efterkrigstidens ekonomiska expansion i USA, och därefter i hela den globala ekonomin.

Som Maya Gonzalez påpekar i Endnotes 2 var det "the GI bill" 1945 som initierade fenomenet med en massbostadsmarknad i USA som en grundsten för den ekonomiska tillväxten. De selektiva kreditinitiativet som var essentiella för denna nya bostadsmarknad att fungera var Federal Housing Association (FHA) bolåneförsäkringar etablerade av National Housing Act 1934, och Veterans Administration "mortgage guarantee programs", etablerade 1944. Genom att försäkra privata långivare mot förluster, och göra långtidsamortering mer populärt, återupplivade och utökade FHA och VA marknaderna för bostadsrenovering och privatägda hem, för att så småningom göra dessa marknader till grundvalen för efterkrigstidens konsumtionsekonomi (?). Därför återupplivade staten inte existerande marknader utan skapade de facto nytt utbud OCH ny efterfrågan. De här programmen uppgick till ungefär 120 miljarder dollar i bostadslån och stod för nära hälften av alla nya enfamiljshemköp [?] från 1947 till 1964, en häpnadsväckande siffra. Dessa krediter underlättade inte bara för köp av 12 miljoner förortsbostäder utan hjälpte också att säkra lånefinansieringen för miljarder dollar inom hemrenovering. Dessutom, mindre än 2% av dessa fodringar gavs till icke-vita och den explicit rasistiska regleringen kring lån från FHA och VA förvärrade den redan existerande ekonomiska klyftan mellan det vita och det svarta amerika.

4. Nya teknologier: tidigare en booster för tillväxten i den utvecklade världen, nu en värdeförstörare

En stor del av efterkrigstidens tillväxt genererades på ekonomins utbudssida genom teknologisk "catch-up". Enligt Moses Abramowitz, "var de industrialiserade västländerna kapabla att föra in "a large backlog" av oexploaterad teknologi i produktionen … den huvudsakliga delen av denna "backlog" … bestod av produktionsmetoder och av kommersiell och industriell organisering som redan användes i Förenta staterna." Detta var fallet för Italien, Frankrike och Japan och är nu uppenbart för BRICs-länderna (utom Ryssland) och "the tailing" "Next 11".

Möjligheterna till teknologisk catch up gav kapital(et) hög marginalproduktivitet, vilket ledde till höga nivåer av "private-investment demand". Förutom detta fanns det såklart nya teknologier som blev tillgängliga för en ny masskonsumtionsmarknad, bilen och kylskåpet, båda existerande sedan 1920-talet men inte på allvar populära före 1950-talet och framåt, är de främsta exemplen.

Sådant "private-investment demand" in "catch-up" teknologier var, återigen, mest märkbart i Italien och Japan - två av de länder med högst registrerad ekonomisk tillväxt i världen mellan 1950-73. Mer nyligen verkar det dock som att privata investeringar i fasta (fixed) kapitaltillgångar i högre grad underminerar profiter, inte katalyserar dem. Den viktigaste variabeln är var Marx kallade moraliskt slitage,

"…maskinen [är] emellertid också föremål för vad man kunde kalla moraliskt slitage. Den förlorar bytesvärde, i samma utsträckning som samma slags maskiner kan produceras billigare än förut, eller bättre maskiner konstrueras, som konkurrerar med de äldre."

Mellan 1990 och 2009 var den genomsnittliga kostnaden of moraliskt slitage 27% av nettoprofiten i USA, en ökning från mindre än 5% 1961 och 10% i mitten av 1970-talet. Detta betyder att stora delar av mervärdet inte har realiserats som profit på grund av förluster från moraliskt slitage de senaste tre decennierna. Detta är en ökande trend för företag i avancerade ekonomier som inte verkar avta nångång snart.

Medan många ser IT-revolutionen som både en produkt av och en katalysator för kapitalismen och efterkrigstidens tillväxt finns det bevis för att IT och dess snabba inkuranstakt (?) bidrar till värdeförstörelsen (och därmed av profiterna) genom moraliskt slitage. Ett paper publicerad 2003 av Tevlin och Whelan argumenterar för att IT-revolutionen is konstant värdeförlust av fasta tillgångar genom hastigheten av de teknologiska innovationerna. Detta hjälper inte profiterna för någon annan än företagen i IT-industrin och en klick riskkapitalister. Till skillnad från perioden 1950-73 kommer kostnaderna för private investment demand i nya teknologier i allt högre grad förstöra och inte katalysera profiter.

5. Petrolium…

"Catch-up" teknologierna i tillverkningsprocessen liksom de som präglade den nya konsumtionsmarknaden efter 1945 baserades på kolvätebränslen som var billiga och fanns i överflöd. Den fordistiska produktionsanläggningen, kontaineriseringen och bilen - alla på olika sätt i hjärtat av den nya ekonomin - var beroende av en energikälla som var en historisk engångsföreteelse: petrolium.

Oexploaterad, billig och överflödig energi var centralt för tillväxten mellan 1950-73. Som med urbanisering verkar detta vara en engångsföreteelse när det gäller som stimulans till tillväxt. Medan vi kan upptäcka alternativt bränsle eller nya oljekällor tycks det med säkerhet kunna sägas att kostnaden och tillgängligheten till petrolium för de västeuropeiska och nordamerikanska ekonomierna mellan 1945-73 med största sannolikhet inte kan upprepas. Inte heller kommer den amerikanska militären, som krävs för att säkra och maximera sådana produktionsnivåer, främst på den arabiska halvön[?] och persiska gulfen, finnas till i all evighet. Oljeproduktionen har möjligen redan nått sin topp, och efterfrågan kommer stiga enormt de närmsta decennierna och dessutom har säkerhetsarrangemanget som övervakar den globala försörjningskedjan aldrig varit så osäker.

Slutsats

Ovan är bara några få av de anledningar till varför kravet på en keynesiansk "återgång" till före Thatcher och Reagan inte är försvarbart. Från nuvarande skuldnivåer, till variabler som urbanisering, energibrist och bostadsförhållanden (?), är världen idag väldigt annorlunda från 1929. De som likt Paul Krugman och Robert Skidelsky återvänder till Keynes eftersom han är den enda ekonom (förutom Marx) som tycks ha något vettigt att säga om den nuvarande krisen. What is more, teknokratiskt sinnad keynesianism, med sitt fokus på makroekonomi, provides eliterna med bekväma lösningar till låter dem stanna var vid makten.

Men ett sådant val skulle leda till fortsatt degradering av socialt liv, planeten och reduktionen av det "goda livet" till ett av konsumtion och arbete, en pastel-shaded Stakhanovism.

Vi lever i förhållanden med oöverträffat globalt materiellt överflöd: en följd av mekanisering och automatisering av det som tidigare var mänsklig arbetskraft, enorma förbättringar inom jordbruket och JIT-distributionssystem och naturligtvis förekomsten av nya icke-marknads och icke-statliga aktörer som möjliggör delande av information och kultur och mycket annat. I detta sammanhang är vi fullt kapabla att tillhandahålla bostäder, utbildning och sjukvård för alla medan vi bara arbetar 21 timmar i veckan (tid på toppen av detta kan naturligtvis fördelas som individer personligen tycker passar).

Ändå verkar det alltmer som att statens roll är att försvara påtvingad knapphet och därmed värde. Detta är sant när det gäller förändringar i immateriella rättigheter, kriminalisering av husockupationer trots nästan en miljon tomma bostäder och "truculence" av regeringen genom att inte acceptera det oundvikliga i att dela digitalt innehåll inom det nya paradigmet. Istället distribueras arbete och kapital till de områden där det kan få avkastning såsom industri-reklam komplex (för att tala om för oss att vi behöver saker som vi inte behöver), inbyggd inkurans av konsumentvaror och affektiv arbetskraft. All denna "tillväxt" bygger på avfall, inte effektivitet. Ett sådant omänskligt system kommer alltmer varken tillåta individer eller kultur att blomstra.

Faktum är Keynes själv inte "proscribed" sin egen 'underkonsumtionsmodell' som en lösning för vår samtida sjukdom. Som han skrev år 1930:

"Jag drar slutsatsen att, förutsatt att inga viktiga krig och ingen viktig förhöjning i befolkningen, kan det ekonomiska problemet lösas, eller åtminstone inom synhåll lösas, inom hundra år. Detta innebär att det ekonomiska problemet inte är - om vi ser in i framtiden - den permanenta problem av den mänskliga rasen ... (istället blir det) hur man använder sin frihet från att trycka ekonomiska bekymmer, hur man ... lever klokt och behagligt och väl. Den ansträngande målmedveten pengar beslutsfattare kan göra oss alla tillsammans med dem i knät på den ekonomiska överflöd. Men det kommer att vara de folk, som kan hålla vid liv, och kultivera till en fylligare perfektion, konsten att livet självt och inte sälja sig för hjälp i livet, som kommer att kunna njuta av överflödet när det gäller."

Även om det kan vara frestande för vänstern att kämpa för en Krugman-liknande keynesianism och "gå för tillväxt", med tanke på samtida nivåer av överflöd, i kombination med oöverträffade utbildning, tekniskt kunnande och nya former av icke-statlig icke-marknadsproduktion, bör vi inte titta på perioden 1945-1973 som en idyll att upprepas. Det är inte möjligt, och inte heller är det - skulle jag vilja påstå - önskvärt.

Så vad är alternativet?

Lösningen på den nuvarande krisen kan inte vara en återgång till en statligt dominerad kapitalism. Istället måste en lösning bygga på nya former för gemensam produktion, förvaltning, lokal produktion och tillverkning och social reproduktion utanför arbetet. Det måste vara om att göra mekaniseringen av arbetet främjar mänsklig blomstrande, i motsats till enskilda.

Arbeta mindre skulle vara ett första steg mot detta mål. Förslaget om 21-timmarsvecka från New Economics Foundation hålls samman med min egen övertygelse att ett sådant förslag skulle göra mycket för att ta itu med arbetslöshet, social och familjesplittring och utanförskap mer generellt. Faran för full sysselsättning utopier historiskt gynnas av den vänstra är att vi minskar människors behov för dem som avser att arbeta, snarare än de behov som deras liv. Andre Gorz hävdade att 10-20 timmarsarbetsvecka skulle räcka för social reproduktion och produktion av nödvändigheter för alla - som skydd, mat, datorer och kläder. Hans förhoppning var att när tekniken utvecklats, skulle effektivitetsvinsterna innebära mindre arbete, inte högre vinster.

Detta hålls samman med hållning av Luddites, som inte motsätter sig tekniken i sig, utan snarare motsatt teknik som berövat människor "enhetlighet", söker i stället för att utnyttja det på ett sätt som gynnar det gemensamma intresset. Detta skulle kräva en socialisering av vissa branscher, och även den aktiva underlättande av nya former av ägande och en utmaning till begreppet immateriella rättigheter. Det måste också finnas en massiv omfördelning av mark och resurser och alla republikanska rörelsen i Förenade kungariket med nödvändighet också måste vara ett land rörelse.

Att föreslå någon konkret alternativ ekonomisk modell i detta skede skulle smälla av hybris. Just nu har ingen svaren och det är just vad som kännetecknar en kris. Men en sak är säker: genom att omfamna underkonsumtionsteorin och de keynesianska lösningar föreslagna av sådana som Skidelsky, Baran och Krugman, kommer vi inte bara att underlåta att tänka utanför boxen, vi kommer att sträcka oss efter en gren som helt enkelt inte finns där längre.

Det blir ingen andra akt för Roosevelts New Deal. Istället måste vi besvara frågan som Keynes ställde i sin essä från 1930: hur, efter tillväxt, kan vi leva klokt, angenämt och väl?