Jag är icke längre tiggare, jag har varit det

"Mot västerlandets undergång står inte den överlevande kulturen, utan den utopi som ordlöst frågande ligger innesluten i bilden av den kultur som går under."

- Theodor W. Adorno, "Spengler efter undergången - Till Oswald Spenglers sjuttioårsdag", Subaltern #1 2010, s. 109.

Det här är en kommentar till andra och tredje cirkeln i Det stundande upproret, som också diskuteras på andra ställen som här, här och här.

”En skrattsalva är den enda passande reaktionen på alla de allvarliga 'frågor' media och tyckare tar upp”, jag kommer att tänka på denna mening i Det stundande upprorets andra cirkel när jag läser Nyamko Sabunis och Carin Jämtins debatt om "utanförskapet".

Vad Jämtin och Sabuni oroar sig för är att en allt större del av befolkningen i vårt land cementeras i ett permanent utanförskap. Ett utanförskap visavi ekonomin vill säga. Att vara utanför är att sakna arbete, att sakna möjligheten att konsumera som sig bör, ja, mer än så: att sakna sysselsättning är att stå utanför samhällets värdegemenskap. Det som saknas är nämligen, menar Sabuni, "ett kitt som håller oss samman." Samhället måste tillbaka! Tiqqun deklarerade redan i Den cybernetiska hypotesen behovet av en antisocial konflikt, man förordade en världsbeskrivning som liknade mystikern Simone Weils syn på samhället som ett socialt odjur, en totaliserande enhet, som gav upphov till den ensamma individ som hädiskt tror sig vara identisk med sig själv. Denna blasfemi är dock grunden till att samhällsintresset potentiellt sett kan omvandlas till ett antagonistiskt ointresse, för individens uppkomst implicerar den ensamhet som gör att människan anno 2010 inte ens kan uppgå i arbetets gemenskap. De osynliga delar Max Stirners synsätt i Den ende och hans egendom: arbetets gemenskap kan enbart upprätthållas om proletären anser "att det väsentliga i 'honom' är arbetaren", emedan han då "underkastar sig ett arbetaresamhälles överhöghet, liksom borgaren hängiven hänger fast vid konkurrens-staten. Den vackra drömmen om social plikt fortsättes." (Den ende och hans egendom, s. 160). Men det gäller att vakna upp från den vackra drömmen om social plikt och drömma samhällets mardröm, drömmen om förbrytaren Mesrine, menar de osynliga. Mot Sabunis hopp om att samhället kan mobiliseras till en enhet ställer de osynliga en armé av desertörer och avhoppare: "Den frihetsaura som består kring den legendariske förbrytaren Mesrine (1936-1979) har mindre att göra med uppriktighet och mod än med faktumet att han tagit på sig uppgiften att hämnas på det vi alla borde hämnas. Eller rättare sagt vad vi borde hämnas direkt, när vi istället fortsätter tveka och skjuta upp i all evighet."

Carin Jämtin, som tillhör det parti som länge fungerat som samhällslivets klister, håller givetvis med Sabuni men anklagar henne för att vara en hycklare: "Sällan har jag blivit så provocerad som när jag läser Nyamko Sabunis artikel på DN Debatt 11/7. Sabuni oroas över situationen och skriver om behovet av uppoffringar. Faktum är att de senaste fyra åren har klyftorna och fattigdomen ökat i Stockholm i en takt som saknar motstycke i svensk historia." Jämtin erkänner att hennes eget parti bäddat för Sabunis politik, men lovar förbättring och förändring. Hon ljuger inte men oavsett valutgång kommer hon inte att kunna infria sina löften. Som Tiqqun skulle ha sagt, politiken kan inte lösa metafysiska problem.

Problemet är djupare än att klyftorna mellan klasserna har ökat globalt sett de senaste fyra åren, varken socialdemokratiska eller konservativa och liberala regeringar runtom i Europa har undkommit strukturanpassning och sparpaket. Detta beror inte på någon nyliberal politisk konspiration skapad av spinndoktorer och korruption. Förvisso hade Ernst Jünger rätt när han i Der Waldgang konstaterade att vår tids egenart uttrycker sig i att alla ledare och stora män liknar "gestalter man i otaliga mängder finner på caféer i Genève och Wien, på provinsiella officersmässar eller i obskyra karavanserajer" och att "ringa storhet" är förknippad med "oerhörd funktionell makt." Men de mäktigas vulgära manér förtar inte deras romantiska vilja att förändra samhället till vad de ser som något bättre. Både Sabuni och Jämtin må vara obegåvade men deras indignation och hat mot allt vad de uppfattar som orätt och förfall, deras politiska vilja till förändring, är genuin. Det är också det som gör dem så farliga.

Politikerna av idag saknar inte på något sätt förändringsvilja, handlingsutrymme eller ambitioner, de vill administrera vår värld. Det postpolitiska tillståndet beror inte på att ideologiernas död vilar på idéernas död och metafysikens skingring, utan på att politiken och ekonomin under kapitalismen är fastlåst vid en arbetsprincip som underminerar det samhälle som arbetet en gång bar upp. Det är denna metafysiska omgestalning av världen som Tiqqun och nu den osynliga kommittén vittnar om. De skildrar hur Ernst Jüngers profetia om moderniteten som en arbetets värld inte längre är ett ekonomiskt factum brutum utan tvärtom en politisk realitet som ständigt måste förkunnas och reproduceras med politiska medel och som därför håller på att ersättas med något annat. Postpolitiken uppstår i och med den pågående metafysiska omgestaltning av vår tillvaro som den osynliga kommittén omfamnar och fördjupar. När den moderna politikens grund rasar samman och vi träder utanför dess hägn, ställs vi inför uppkomsten av en ny metafysisk princip.

Med andra ord, när konflikten mellan kapital och arbete träder in på reproduktionens nivå, när klasskampen handlar om proletariatets möjlighet att reproduceras som ett proletariat, måste politiken bli förvaltning och administration så länge den vill fungera realpolitiskt. Det finns inte längre ett utrymme för en arbetarrörelse av den gamla sorten när allt färre arbetare är nödvändiga för kapitalet. I ett sådant skede förändras också politikens möjlighet att på ett gynnsamt sätt stimulera tillväxt och motverka arbetslöshet, den blir postpolitisk. Samhället ska inte revolutioneras utan på sin höjd demokratiseras. Väldiga fackföreningar växer fram, som i Indien, som inte kämpar för bättre löner för sina medlemmar utan för att medlemmarnas arbete överhuvudtaget ska erkännas som legitim och nödvändig arbetskraft. Författarna till Det stundande upproret uttrycker det kärnfullt i tredje cirkeln av sin bok: "Vår tids paradox: arbetet har fullständigt segrat över alla andra sätt att existera, samtidigt som arbetarna blivit överflödiga”. Arbetarrörelsens makt försvinner i samma stund som världsbefolkningen blivit ett proletariat, men ett proletariat vars arbetskraft tenderar att bli meningslös. Enligt tidskriften Endnotes är vi mitt inne i en absolut och global avindustrialisering. Det finns enligt Endnotes inga undantag till tendensen att allt mindre arbete är nödvändigt för kapitalet. Trots att vi sett en faktisk industrialisering av stora delar av Asien så är detta ändå en del i en absolut avindustrialisering av världen som sådan:

A common objection to the account we have so far provided would be to point to China as an obvious exception to this picture of global stagnation, particularly in so far as it relates to otherwise global trends of deindustrialisation and under-employment. Of course, over these years China became a global industrial powerhouse, but it did so not through opening new markets or innovating new productive techniques, but rather by massively building out its manufacturing capacity at the expense of other countries.41 Everyone assumes that this expansion must have brought about a historic increase in the size of the Chinese industrial working class, but that is flatly false. The latest statistics show that, on balance, China did not create any new jobs in manufacturing between 1993 and 2006, with the total number of such workers hovering around 110 million people. (Misery and debt, Endnotes #2)

Det är kanske talande att man inte varnar för socialism utan för korporatism i senaste numret av The Economist och att lösningen på Europas problem enbart är mer av det samma. Nyliberalismen är här för att stanna, dess politiska kraft är fortfarande vital. När vänstern därför menar att den nuvarande krisen kan jämställas med tidigare kriser (oavsett om det handlar om krisen 1929 eller krisen 1873 - 1878) så är det alltför få av dem intelligenta som inser att vi inte längre står inför en kommande "industrialisering" eller socialisering av produktionen och ekonomin som kan tvinga fram socialistiska organisationsformer och arbetarrörelser. Tvärtom står vi inför ett kommande förfall av om inte kapitalismen, så åtminstone av den unilaterala ordningen och den västerländska civilisationen. Ett förfall som omvandlar den politiska antagonismens natur, den blir negativ. Även om vi ser desperata försök från arbetarklassens sida att bli erkända som arbetare och konsumenter, så ser vi, om vi vågar tro på de osynliga, än fler försök att tränga ut ur den här världen och det är denna långa marsch som Det stundande upproret handlar om.

Arbetet var vår världs nödvändiga ordning, men är det inte längre. Det är denna världs undergång som såväl Jämtin och Sabuni som skribenterna i The economist försöker motverka och som den osynliga kommittén välkomnar: "Egentligen så är de sociala formernas sönderfall en välsignelse. Det är för oss den ideala situationen för ett vilt massivt experimenterade med nya sammansättningar, nya troheter." Theodor W. Adorno skrev förhoppningsfullt i Minima moralia om uppkomsten av en barbarisk askes, en puritansk levnadsform som trött på excess reser sig ur ledan över "oavbrutet pornografiskt uppfinnande". En sådan askes blir barbarisk, rentav militant och kanske till och med militär, genom asketernas accepterande av det historiska faktum att arbetarvärldens totala mobilisering inte längre är verksam och nödvändig som något annat än en politisk kontrollmekanism. Arbetaren lever vidare men är inte längre nödvändig för produktionen av varor.

"Hos den humana liberalismen fullbordas eländet. Vi måste först förfalla på det uslaste och fattigaste sätt, om vi vilja komma till egenhet, till oss själva, ty vi måste befria oss från allt främmat. Men ingenting förefaller vara fattigare än den nakna - människan. Det är emellertid mer än fattigdom, när jag också kastar bort människan, emedan jag känner att även hon är mig främmande och att jag ingenting kan bygga på henne. Det är icke längre blott fattigdom, det är något mer: när även den sista trasan fallit av, kvarstår den verkliga nakenheten, befrielsen från allt främmat. Tiggaren har även avkastat tiggeriet och därmed upphört att vara vad han var, en tiggare. Jag är icke längre tiggare, jag har varit det." (Max Stirner, Den ende och hans egendom)