Kasinolandet

Journalisten Per Björklunds Kasinolandet. Bostadsbubblan och den nya svenska modellen (2017) är ett mycket välkommet inlägg i debatten om de svenska hushållens extrema skuldsättning, som till större delen består av just bostadslån, och den allt mer spektakulära bostadsmarknaden. Jag hade rätt höga förväntningar då Björklund skrivit initierat och kritiskt i ämnet i Fria Tidningen under en längre tid. Björklund är, enligt min mening, en av de vettigaste medierösterna i debatten om hushållens extraordinära belåning och bostadsmarknadens skrämmande tillväxt.

Bokens huvudsakliga syfte är att visa hur bostadsmarknaden inte bara är en marknad bland andra, utan är helt central för landets finansiella system och hela samhällsekonomin. Björklund konstaterar exempelvis att: ”Kärnan i de svenska storbankernas verksamhet är bostadslån”. De svenska bankernas samlade tillgångar motsvarar vidare drygt 400 procent av landets BNP. Problemet är, enligt Björklund, att bolånemarknaden utgör ett överhängande hot mot både samhällsekonomin och den sociala och politiska utvecklingen i landet efter en eventuell krasch.

Den framväxande bolånemarknaden har blivit ett självändamål och ett värde i sig för de politiska och ekonomiska makthavarna. Det är en tillväxt- och framtidssektor med högt förädlingsvärde i en epok som sedan tidigt 1970-tal formats av penningens självständiggörande från produktionen. Angående framväxten av dagens kreditmarknad mot hushållen framhåller Björklund hur en lägre avkastning i varuproduktionen, långsamma löneökningar, växande inkomstklyftor och sänkta eller helt borttagna skatter har gjort att det ”funnits ett överflöd av kapital som sökt avkastning”. Det finansiella överflödet är således en lika viktig förutsättning som bankernas långivning för den nuvarande situationen. Utvecklingen har dessutom förstärkts av att Riksbankens negativa styrränta kortsiktigt gör det nästan gratis att låna pengar, vilket ytterligare har drivit på bostadspriserna och hushållens skuldsättning.

Bostaden har de senaste två decennierna blivit en investering och ett sparkapital som kan användas som säkerhet och belånas för konsumtion eller ytterligare investeringar i exempelvis aktier. Bostaden har därmed blivit något av en guldgruva för stora delar av landets medelklass.

Om man lägger ihop de senaste årens skattesänkningar med stigande bostadspriser har stora delar av befolkningen upplevt en välståndsökning som vida överstiger den faktiska ekonomiska tillväxten eller löneutvecklingen. Särskilt under den borgerliga Alliansens period vid makten bidrog skattesänkningar till att våra plånböcker blev tjockare, trots att BNP per capita mellan år 2007 och 2014 nästan inte ökade alls till följd av finanskrisen och den långsamma återhämtningen efteråt. Men det är svårt att överskatta den växande bostadsförmögenhetens betydelse för den svenska medelklassens upplevda levnadsstandard och sociala position. Enligt Boverket kan två tredjedelar av ökningen av den privata konsumtionen under 2000-talets första årtionde tillskrivas den så kallade ”förmögenhetseffekten” av stigande bostadspriser, det vill säga att hushållen konsumerar mer för att de känner sig rikare.

Vid ett kraftigt boprisfall och en eventuell finansiell kollaps skulle därför en stor del av landets befolkning uppleva en sänkt levnadsstandard och social deklassering. Sådana omständigheter hör till det stoff som fascism närs av. Begäret efter mycket av det som en samtida fascism kan erbjuda vilar såtillvida latent i de skuldtyngda villaområdena och kanske än mer i de skuldtyngda bostadsrättsföreningarna. Det är bland de sistnämnda som merparten av hushållen med små ekonomiska marginaler och låg kreditvärdighet återfinns. Illusionen om att de stigande bostadspriserna bara kommer att fortsätta och fortsätta är därför ytterst farlig.

Men det finns en gräns för hur länge utvecklingen kan fortsätta. Förutsättningen är att det hela tiden finns nya förstagångsköpare som är villiga att ta allt större lån för att ta sig in på marknaden, och därmed knuffa upp någon annan till nästa pinnhål i bostadskarriären. Men i takt med att priserna går upp blir det svårare och svårare för nya köpare att hänga med. Enligt en undersökning som SBAB gjorde sommaren 2016 fick nästan hälften av bostadsköparna hjälp av en anhörig eller bekant, antingen genom att de ställde upp med pengar till kontantinsatsen eller som medlåntagare. Bland köpare i åldern 20-29 år var det hela 60 procent som behövde hjälp.

En uppgång som i viss mån är självförstärkande kan snabbt övergå i sin motsats. För de som köpt en bostad strax innan priserna planat ut eller på den efterföljande platån av relativt stabila priser kommer drömmen om en bostadskarriär snabbt att gå i kras. När nya köpare inte längre blir ”rika på att bo” så försvagas en av de krafter som skapat efterfrågan på marknaden. Pyramidspelet kollapsar.

När risken för ett kraftigt prisfall debatteras i Sverige kretsar diskussionen ofta om risker som inte har med bostadsmarknaden i sig att göra: räntehöjningar, försvagad konjunktur och kriser i omvärlden pekas ut som faktorer som skulle kunna få bostadsmarknaden att vända nedåt. Men under en bubbla drivs uppgången till slut mer av de förväntningar och drömmar om snabba klipp som den kraftiga uppgången i sig genererar. Detta innebär också att bubblan kan spricka utan någon tydlig extern orsak som ”förklarar” varför priserna plötsligt faller. De faller helt enkelt därför att de inte längre kan fortsätta öka.

Vi lever redan i en samtid präglad av politiskt reaktionära krafter. Ett kraftigt fall i bostadspriserna behöver, som Björklund poängterar, visserligen inte omedelbart hota landets finansiella system, men hundratusentals eller miljontals hushåll som drastiskt minskar sin konsumtion kommer ofrånkomligen att få omfattande konsekvenser för ekonomin. Vid en finansiell kollaps kommer enorma nedskärningar i de offentliga investeringarna och utgifterna tvingas genomföras. Förmodligen kommer ökad statlig repression mot och exkludering av ”de andra” att följa. Antydningar om ungefär vilka som kan tänkas inkluderas bland dessa, för samhällsordningen, farliga element återfinns redan nu i främst de konservativa samhällsdebattörernas problemformuleringar.

Att politikerna inte försöker att motverka utvecklingen, utan tvärtom driver på den, beror på skuldsättningens och den sammanhörande konsumtionens avgörande betydelse för tillväxten. Regeringsdugliga politiker görs av dem som säkrar och bevarar den rådande ekonomiska ordningen och tillväxten, hur kortsiktig och destruktiv den än må vara, och inte av politiker som ifrågasätter och på något sätt osäkrar densamma.

Svenska politiker är naturligtvis väl medvetna om att de senaste årens höga svenska tillväxt till stora delar drivits fram av låga räntor, växande skuldsättning och snabbt ökande bostadsförmögenheter. Medan det övriga näringslivets investeringar ökade mycket långsamt under 2014 och 2015, så ökade bostadsinvesteringarna och den privata konsumtionen kraftigt. Att hushållens skuldsättning är bra för tillväxten är också som vi sett ett uttalat argument bland dem som vill tona ner riskerna med utvecklingen. Konsultfirman Evidens beskriver till exempel åtgärder mot skuldsättningen som ”tveksam konjunkturpolitik när tillväxten … är beroende av hushållens konsumtion och bostadsinvesteringar.”

Sådana argument biter på politiker som i stor utsträckning bedöms utifrån hur hög tillväxt de lyckas ”skapa”, oavsett hur hållbar den är på sikt. Till skillnad från underskott i statsbudgeten är politikerna inte heller direkt ansvariga för hushållens skulder, utan kan lägga över en stor del av ansvaret på den oberoende Riksbanken eller privata banker. Att miljontals svenskar de senaste åren blivit rejält mycket rikare – åtminstone på pappret – utan att behöva lyfta ett finger gör det också lätt att avfärda kritiska röster som alarmister.

Björklund avslutar Kasinolandet med att ge några förslag på hur riskerna i den svenska ekonomin kan reduceras:

• Pensionssystemet bör reformeras genom att tvångssparandet på börsen ersätts med amorteringskrav.
• Inga banker ska tillåtas bli så stora att staten måste rekapitalisera dem när deras spekulation och vårdslösa utlåning leder till likviditetsproblem.
• Skyddet för låntagare ska stärkas; dels genom att bankerna tar ansvar för en större del av risken och den eventuella förlusten, dels genom att skuldlättnader eller skuldavskrivningar görs för hushållen.
• Bankerna ska ta konsekvenserna för sitt agerande – sin kortsiktiga vinstjakt och spekulation – genom att staten får ta över ägandet av banker som måste rekapitaliseras med skattepengar.

Det är som synes en rad ganska konventionella vänsterreformistiska förslag som föreslås. Välvilligt och principiellt sett är det nog helt rimliga reformförslag. Realistiskt sett, utifrån den inhemska ekonomiska politiken och den globala politiska ekonomin, så är det emellertid mer eller mindre utopiska idéer.

Kasinolandet lever upp till mina förväntningar då det är en utmärkt argumenterad debattbok. Visst kan jag emellanåt sakna ett utförligare resonemang och någon enstaka referens. Men ett mer akademiskt präglat upplägg med en mer utförlig problematisering av och diskussion om förhållanden, siffror och procentsatser, skulle förmodligen också ha gjort boken omständligare, utan att nödvändigtvis göra den mer övertygande.