Människans revolt

Vi accepterar det inte. Vi kan inte acceptera det. Vid just det ögonblick vi tar beslutet att leva, i trots mot världens våld och meningslöshet, revolterar vi. Det är en kategorisk vägran till att acceptera orättvisan; det är vad det innebär att leva i denna absurda värld. Här har vi utgångspunkten för Albert Camus livsetik. Att leva är att leva i revolt. Allt annat är suicid, kroppsligt eller mentalt suicid. Han vill säga att det inte går att leva på annat sätt än i revolt, från det ögonblick vi blir medvetna om det meningslösa i vår tillvaro. Camus är på sitt sätt en arvtagare till Nietzsche; utgångspunkten är Guds död, nihilismen, eller som Camus kallar det: det absurda. Denna medvetenhet tar sin början med den västerländska civilisationens uppkomst. Han skriver att ”revoltens historia i den västerländska världen är oskiljbar från kristendomens. Först i det antika tänkandets sista ögonblick, hos tänkarna från övergångstiden, börjar man höra revoltens språk — klarast hos Epikuros och Lukretius.” Vad som då sker är mytens söndervittrande. Myten, som gav människorna sina bestämda platser och förklarade allt innan de hunnit fråga, hade utmanats. Monoteismens löfte gav förutsättningarna för människans frihet. ”Revoltens historia, sådan vi idag upplever den, är snarare historien om Kains ättlingar än om Prometeus lärjungar. Följaktligen är det framför allt Gamla testamentets Gud som har väckt revoltens krafter till liv.”

Vad är det som gör att friheten dröjer? Vad är det som gör att varje revolution föder ny tyranni, fortsatt orättvisa? Camus imponerades inte av någon historiefilosofi. Och på goda grunder också. Marxisterna i hans omgivning omhuldade den ”rena” historiens dialektiska spel. För dem var historien den tomma tidens historia, den homogena tiden — effektivitetens tid. Han skrev: ”Väljer man historien och bara historien, så väljer man också nihilismen i strid med de lärdomar som framgår av revolten själv.” Men revolten är historisk, den sker i och genom historien. Det är Camus bara halvt medveten om. Kravet från det förflutna, från våra undertryckta förfäder, de som världens härskare försöker radera från minnet, deras rop anas mellan raderna men Camus har inte öra för dem. Kravet är detsamma, och Camus känner det: ”Den feberaktiga iver som fyller henne vid anblicken av en splittrad värld, som hon dock inte kan lösgöra sig från, är längtan efter enhet. Den utmynnar inte i en billig flykt utan i ett envetet krav. Varje mänsklig strävan, religiös eller brottslig, är i sista hand underkastad denna oförnuftiga önskan och föreger sig tilldela livet en form som det inte äger.” Men av någon anledning vill han inte minnas. Är det erfarenheterna från Kriget, traumat efter Shoah, eller något annat som gör att han vill glömma? Just då när alla ropar Glöm inte! Är det marxisterna, som förödmjukade och förvisade honom? Camus flyr in i litteraturen, det rena skapandet. Räddningen tror han sig finna i konsten. Hågkomsten har ingen plats där, inte för Camus. Det är hos romanhjältarna han finner den. Inte för att deras universum skulle vara vackrare eller mer uppbyggligt än vårat. ”Men de löper för sin del ödets lina ut, och de mest skakande hjältarna är de som går ända till sin lidelses yttersta gräns”. Konsten hjälper oss att närma oss enhet. Det gäller inte bara skönhet, det är skapande på intets grund — en ny form och ett nytt liv. Bara på intets grund, i det rena skapandet, kan Människans värde resas obefläckat. Det tycks vara Camus slutgiltiga ståndpunkt.

”Även längtan efter lugn och fred måste avvisas; den innebär att man accepterar orättvisan. … Hyllad vare i stället denna tid där eländet ropar högt och hindrar de mätta från att sova. … I varje ord, i varje handling, även de kriminella, ligger djupt nere löftet om ett värde som måste letas fram och lyftas upp i ljuset.”

Den enskildes lidande ropar inte högt om det inte bakom henne ekar av det förflutnas krav. Det finns också i litteraturen och i konsten, men bara om man lyssnar, lyssnar mer intensivt än Camus gjorde. Detta rop var Camus döv för, kanske därför att han skrev i fel tid. Kanske grävde han bara på fel plats eller inte tillräckligt djupt. Camus kom bara så långt, men det är ingen dålig början.

/iammany, juli 2011