Mattick om automation och cybernetik
Från Marx och Keynes - blandekonomins gränser, s. 161-172 (Teknologi och blandekonomin).
Det existerande och relativt sett stagnerande kapitalets lönsamhet kan inte desto mindre upprätthållas genom en accelererad ökning av arbetsproduktiviteten, det vill säga genom innovationer som ersätter arbetskraft och sparar kapital. Ju mer den statligt framkallade produktionen växer, desto mer trängande blir behovet av större produktivitet för att upprätthålla kapitalets lönsamhet. Den ständigt ökade produktionen och produktiviteten reproducerar likväl ett behov av en fortsatt kraftig höjning av produktiviteten på den privata kapitalproduktionens allt snävare bas. Även om kapitalbesparande innovationer uppväger den växande skillnaden mellan det kapital, som investerats i produktionsmedel, och det, som investerats i arbetskraft, och på så sätt håller tillbaka profitkvotens fall, kommer det oavbrutna ersättandet av arbete med arbetsbesparande medel att förstärka detta tendentiella fall. Men kapitalismen kan inte klara sig utan att ständigt tränga ut arbete, eftersom det är det enda effektiva sättet för den att möta det ökade tryck på profitkvoten, som uppkommer genom den växande mängden icke profit skapande produktion. Samtidigt som produktivitetsökning genom ersättande av arbete är en utväg för kapitalismen, slutar den inte desto mindre i en återvändsgränd.
[...]
Det spelar ingen roll vilken omfattning automationen och datatekniken har, produktionsmedlen kan ändå varken sköta eller reproducera sig själva. Om vi gör det i och för sig orimliga antagandet att ägarna av produktionsmedlen, kapitalisterna, själva deltar i produktionen, så skulle de inte längre vara kapitalister, det vill säga köpare av arbetskraft för utsugning. Om vi i stället gör det rimligare antagandet att de allt eftersom lyckas skära ner antalet produktiva arbetare, skulle de också reducera den obetalda arbetstiden i förhållande till det ackumulerade kapitalet. Då blir det allt svårare att driva ackumulationsprocessen vidare, en process som endast innebär ackumulation av obetald arbetstid, omvandlad till nya produktionsmedel, som avkastar profit.
[...]
En mycket kraftig produktivitetsökning gör det möjligt för den privata och statliga produktionen att växa sida vid sida. Men den härigenom uppnådda högkonjunkturen är bedräglig, ty den kreditmekanism, som främjar produktionsökningen, är baserad på framtida profiter, som kanske aldrig går att förverkliga. Denna pseudo-högkonjunktur fordrar därför en oavbruten och accelererande produktivitetsökning, och detta behov blir bara större allt eftersom "högkonjunkturen" fortsätter. Mindre produktiva produktionsmedel måste ständigt ersättas med sådana som möjliggör en högre produktivitet, och en del av de realiserbara profiterna måste för detta ändamål användas som tilläggskapital.
Med tanke på den nuvarande trenden mot ökad automation, inser man nu ganska allmänt att den växande skillnaden mellan arbete och kapital går mot en punkt, där en fortsatt progressiv kapitalexpansion genom utsugning av arbete blir omöjlig. Denna växande övertygelse innebär ett omedvetet godtagande av Marx ackumulationsteori, även om Marx teori är dold bakom en icke-marxistisk mask. I stället för att härleda kapitalismens slutliga sammanbrott ur den växande "arbetsproduktiviteten", som endast är ett annat uttryck för kapitalackumulationen, härleder de inverterade "marxisterna" det ur "kapitalets ökade produktivitet" och dess tendens att tränga ut arbetet. I båda fallen upphör systemet med kapitalproduktion genom utsugning av arbete. Då arbetets växande produktivitet implicerar en ökad produktivitet för kapitalet, är kapitalismens upphörande på grund av automation liktydigt med kapitalismens upphörande på grund av brist på mervärde.
Vad nu teorin än säger, så kan man ännu inte se något slut för kapitalismen. Det produceras fortfarande mervärde i tillräcklig omfattning för att säkra kapitalets lönsamhet inom ramen för de betingelser som gäller för en avtagande kapitalexpansion. Och betraktar man automationen i förhållande till världskapitalismen, är den ännu så länge inte mer än ett exotiskt undantag från en ganska stagnerande teknologi. Enligt Marx uppfattning begränsas den teknologiska utvecklingen av betingelserna för kapitalproduktionen. Det går inte att förverkliga alla dess möjligheter utan att bryta ner de kapitalistiska produktionsförhållandena. Vid en viss punkt i sin utveckling blir kapitalet ett hinder för en fortsatt utveckling av de samhälleliga produktivkrafterna, och på så sätt förändras det från att vara ett progressivt produktionssystem till att bli ett regressivt. Det är nu endast den revolutionära arbetarklassen som kan bryta ner hindren för en fortsatt utveckling. Genom att göra slut på det kapitalistiska systemet röjer den väg för samhälleliga och teknologiska framsteg, som med tiden kan avskaffa oönskat och besvärligt mänskligt arbete. Marx ansåg att klassförhållandena under kapitalismen, som var baserade på utsugning, gjorde den till ett i ekonomiskt avseende begränsat system och ett hinder för den teknologiska utvecklingen.
Det förefaller som om Marx tagit fel också i denna fråga, att döma av den så kallade andra industriella revolutionen, som karakteriseras av kärnkraft och automation. Denna nya seger över Marx dystra förutsägelser hälsas emellertid konstigt nog mycket sällan som en lösning på aktuella samhälleliga problem. Snarare ser man den som ett förebud om nya och kanske olösliga svårigheter. Misstanken att den nya teknologin kanske inte går att förena med de rådande socio-ekonomiska förhållandena löper tvärs igenom den växande litteraturen om automation. Samtidigt som de flesta svårigheterna inom det kapitalistiska systemet till synes har övervunnits, framstår problemet med en permanent och omfattande arbetslöshet som den sista och viktigaste av alla kapitalismens motsägelser.
[...]
Michael använder uttrycket "cybernisering" som ett begrepp för "automation" och "datateknik", vilka i regel förenas i tillämpningen av cybernetiken i produktionsprocessen.
[...]
Samtidigt som följderna av cyberniseringen kan äventyra det privatkapitalistiska systemet, så tvingar systemets fortsatta existens fram en ökad automation. Michael har insett dilemmat: framtidsutsikterna är ogynnsamma med cybernisering, men de är precis lika dåliga utan den. Större statlig kontroll och nationell planering kan, enligt hans uppfattning, endast delvis lösa problemen. Ideologi och målsättning måste förändras, och den erforderliga centraliseringen av makten "kräver en styrande elit och att folket accepterar denna". Om de beteendenormer, som utvecklats på den senaste tiden, inte passar in i den cyberniserade framtiden, kan besvikelsen och vilsenheten "mycket väl framkalla ett krig av desperation - till synes mot någon utomstående fiende, men egentligen är det ett krig, som syftar till att göra världen trygg för människan genom att förstöra merparten av samhällets alltmer förfinade teknologiska bas".[10] Men det är nog troligare att det skulle bli ett krig, i vilket den förfinade teknologin förintar nästan hela mänskligheten.
[...]
Om vi tar den tidigare utvecklingen i beaktande och gör en realistisk bedömning av de nuvarande betingelserna, verkar cyberniseringens framtid inte alls lovande, utom möjligen för enstaka industrier, och då i synnerhet de som sysslar med rustningsproduktion. Det har faktiskt sagts att "dessa fantastiska maskiner, i vilka cybernetiken kan utveckla alla sina resurser, tycks endast vara användbara som dödsredskap".
[...]
Den kapitalistiska "lösningen" på automationsproblemet går inte ut på högre löner och kortare arbetsvecka för den arbetande befolkningen utan på ökad lönsamhet och större kapital. Varje företagare eller bolag använder ett minimum av arbete i förhållande till det investerade kapitalet; och alla försöker de naturligtvis att öka detta minimum genom att i motsvarande grad öka investeringarna. De är, ekonomiskt sett, inte intresserade av en större eller mindre arbetsstyrka utan av den arbetsstyrka, som visar sig vara mest lönsam. De oroar sig inte, och kan inte heller göra det, för den nationella arbetsstyrkan. De arbetslösa är ett problem som staten har ansvaret för, även om det underhåll, som de får, är medel som tages från samhället i dess helhet.
[...]
