Meltdown

Paul Masons Meltdown: The end of the age of greed är mer journalism än teori. De första tre kapitlen beskriver kronologiskt händelseförloppet från Lehmans kollaps till nationaliseringen av bankerna. Resten är en något djupare genomgång av vad Mason ser som krisens orsaker, en kritik av nyliberalismen, och slutligen ett längre perspektiv på kapitalismens historia och framtid. Mason skriver utifrån ett vänsterperspektiv men är långt ifrån någon radikal. Men som journalistiskt arbete är beskrivningarna av händelseförloppet gediget och förklaringarna av diverse finansiella mekanismer relativt lättfattliga. I den här sammanfattningen skippar vi första delen och går direkt på Masons bakgrund till krisen.

Från avreglering till kreditkris

Det började med avreglering. Bill Clinton skrev i november 1999 under Gramm-Leach-Bliley Act som tog bort den lag som separerade investeringsbankerna från vanligt folks besparingar, och den gjorde det också lagligt för banker att fungera som försäkringsbolag. Ett år senare godkändes Commodity Futures Modernisation Act som gjorde det olagligt att reglera derivatmarknaden. Avregleringar har skett gradvis tidigare också och på flera områden har banker kunnat kringgå reglera. Nu blev de emellertid effektivt avskaffade. Tillsammans med informationsteknikens framväxt och den massiva våg av privatiseringar som drog fram på 1990-talet, fick nu investeringsbanker en allt mer växande maktställning i finansvärlden, och i den nu globala ekonomin.

Den globala ekonomin är djupt obalanserad. Globaliseringen, menar Mason, har varit en process baserad på "strukturell disharmoni" i fyra viktiga områden: besparingar, investeringar, handel och statsskuld. Den mest uppenbara är handeln: Asien producerar och väst konsumerar. Från 1980 fram till 1997 låg USAs byteshandel på ca 100 miljarder dollar, däromkring steg den drastiskt för att 2006 nå 856 miljarder. När det gäller besparingar har de asiatiska befolkningarna i hög grad sparat medan USAs sparande sjunkt till noll. Investeringar har mer eller mindre upphört. Istället för att investera i fabriker och dylikt har i hög grad asiatiskt kapital (både bankers, företags och befolkningens besparingar) flödat till väst för att där finansiera kreditdriven konsumtion. "Even if you factor in the $250 billion annual flow of foreign direct investment from the West to the East -- to set up factories for the big Western companies in places like Shanghai and New Delhi -- the overall flow is massively from East to West." (68-69) Slutligen, statsskulderna har efter 1997 växt massivt för G7-länderna medan flera asiatiska och vissa oljerika länder i mellanöstern istället samlat på sig enorma överskott som de placerat i amerikanska statspapper. Allt sammantaget betyder det här i huvudsak att en stor del av världskapitalet inte kan investeras produktivt i produktionen. Istället för att investeras i den så kallade "reella ekonomin" placeras pengarna i det finansiella systemet.

Efter 11 september 2001, då den redan svaga amerikanska ekonomin tog en hård smäll, sänktes styrräntan under inflationsnivån, vilket betyder att pengar kunde lånas mer eller mindre gratis. Samtidigt fanns obalansen när det gäller besparingar, en obalans som fortsatte växa. Tillsammans skulle de här två faktorerna driva på bostadsbubblan i USA. De tekniska bitarna i hjärtat av den här processen är inte helt enkla att begripa. Den finansiella produkt bankerna (närmare bestäm JP Morgan) uppfann beskriver Mason så här:

"It took a bundle of loans worth $10 billion, set up an arm's-lenght company, and then swapped the risk on these loans, valued at $700 million, with that company. This is called a 'credit default swap'. Then it sold off the arm's-lenght company chunk by chunk to investors. The official name for such a product is a 'collateralised debt obligation', or CDO.

There were two innovative features to this deal: first, the $10 billion was not actual debt. Some of it was debt that might be incurred in the future, making this effectively a derivative, not a straight Sherman McCoy-era bond. Second, the swap contract itself was complex: nobody was quite sure what the risk of default was. ... That left massive scope for one side of the deal to make money. In racing terms, it's like one bookmaker giving odds of 50/1 while another gives you 100/1: somebody on the course is going to make a lot of money." (85-86)

Det är högrisklån som gör de här produkterna profitabla, och de fann man i så kallade "subprime"-lån i bostadsmarknaden. Subprime marknadsfördes mycket aggressivt, och i flera fall rent illegalt (uppenbara bedrägerier). 2005 var 20% av alla bostadslån subprime. Värdet på CDOs gick från noll till $58 biljoner (trillion), innan bubblan sprack.

Våren 2007 började inställda lånebetalningar nå så pass hög nivå att kreditvärderingsinstituten sänkte deras betyg. Under sommaren fick flera banker, också utanför USA, problem. Värden rasade, räntor sköt i höjden, krediter frös inne. 9 augusti drabbades bankvärlden av "the credit crunch". Tre processer tog här vid: 1) "credit freeze", 2) en råvarububbla och 3) "the increasing disorientation of policy-makers."

Den första processen bottnade i att bankerna inte kunde värdera sina "giftiga" tillgångar. Om de i alla banker har samma problem, och alla känner till det, vill de inte låna ut till varandra. Kan de inte låna måste de använda sina egna tillgångar. Tar de slut kollapsar de, om de inte räddas av staten. Den andra processen byggde vidare på en bubbla som sedan tidigare utvecklats. Men mellan augusti 2007 och september 2008 rusade kapital in i råvarumarknaden. "As the housing market crash gathered pace, those who could move their money out of structured finance did. In 2003 there were just twenty-eight hedge funds in the world making money out of commodity speculation. By 2007 this number had swelled to 310, and to 450 by 2008." (107) Också här spelade avregleringarna in. En lag från 1936 begränsade bankernas "speculative position", men den hade avskaffats 1991. Nu steg matpriser drastiskt, och med det kom kravaller och strejker (en noterbar var industriarbetarnas i Mahalla, Egypten). Den tredje processen, politikernas och andra "policymakers" desorientering, visade sig främst i att de på båda sidor av Atlanten gjorde... ingenting. Enligt läroboken bör man inför recession och när det är svårare att få krediter sänka räntor, men inför stigande inflation bör de höjas. Råvarububblan drev på både inflationen och recessionen på global skala. De ansvariga visste inte vad de skulle göra och saknade koordination. Bristen på regleringar och transparens gjorde det inte lättare.

"And in the crucial thirteen months after August 2007 this lack of transparency would make it impossible for the usual anti-crisis mechanisms to work. All the billions of central banking dollars pumped into the system overnight were as effective as blood transfusions on a patient with unstanched arterial bleedind. And as fast as new capital was poured in from Asia and the Middle East, it would shrink in value, taking the crisis global." (113)

9 september börjar investmentbanken Lehman brothers få allvarliga problem. Här avslutar Mason sin bakgrund (de första journalistiska kapitlen börjar från och med Lehmankollapsen).

Mikrochip och långa vågor

Information har blivit den primära faktorn i produktionsprocessen. Det här har varit en lång process, pågående de senaste trettio åren. Nyliberalismen har spelat sin roll i utvecklingen; fria marknader, globalisering och finanssektorns dominerade roll i ekonomin. Men viktigast är informationsteknologin. Halva världens befolkning har nu mobiltelefoner, skriver Mason. "Together, the internet and mobile telephony have altered the pattern of human life, even patterns of human thought." (145) Mer eller mindre allt har påverkats, inte minst ekonomin och hur ekonomin bör förstås. Mason påstår sig inte ha någon väl utvecklad teori om de här förändringarna men vill ändå lägga fram en hypotes. Från det tidigare fordistiska samhället med massproduktion och masskonsumtion, utbyggd välfärd, livslånga anställningar, stater som centrala ekonomiska aktörer, fasta valutakurser, hierarkiska institutioner, industrialisten som hjälte, osv, osv; till dagens mer och mer decentraliserade produktionsnätverk, tillfälliga och flexibla anställningar, växande andel tjänste- och serviceyrken, högutbildad arbetskraft, globala marknader (för varor och arbetskraft), nedmonterad välfärd, finansmarknadens dominans över ekonomin, flytande valutakurser, och entreprenören som den nya hjälten. "It is too crude to say the silicon chip 'causes' the rise of the free market, globalisation and finance capitalism. But the silicon chip and the internet protocol were surely key to their rapid rise to dominance." (147) Denna förändring är enligt Mason av samma magnitud som de mellan sexton- och sjuttonhundratalens handelskapitalism, artonhundratalets industrikapitalism, och nittonhundratalets massproducerande monopolkapitalism. Enligt samma grova mått är vi nu i informationsåldern. Eller snarare, vi är på allvar på väg in i. Krisen är, enligt Mason, ett tecken på övergången.

Mason tar upp den sovjetiska ekonomen Nikolai Kondratievs teori om "långa cykler", ofta felöversatt som "långa vågor", av ekonomisk tillväxt som följs av stagnation. Cyklerna, enligt teorin, är grovt räknat femtioåriga. Tillväxtperioden sammanfaller med utbrett användande av nyckelteknologier (som ångmaskinen, järnvägen, etc.) som når en höjdpunkt varefter cykeln vänder neråt, med stagnation, kriser och depression som följd.

"Kondratiev's theory proved more influential with capitalists than with Marxists. Even Marxists like Trotsky, who did not want to shoot him, accused him of seeking economic causes for events that were essentially shaped by external factors, like war, new inventions, the conquest of new colonies, or the expansion of the gold supply. Kondratiev replied that these factors -- above all the roll-out of new technology -- were not external, but intrinsic to each wave. To use a technical term that economists love, they were endogenous. This is the word that turned Kondratiev's prison sentence into a death sentence. It implies that capitalism always finds new ways to reinvent itself, and that the route to a socially just society does not lie through some kind of 'final crisis'." (149)

Teorin stämmer, enligt Mason, ganska bra mot verkligheten. Senaste uppåtfasen började 1949 och når sin höjdpunkt 1973 då det, som teorin säger, genereras en skarp recession och inleder nedåtfasen. Här upptäcks och uppfinns nya teknologier som dock på allvar kommer tillämpas (samhällsekonomiskt) först under nästa uppåtfas. Mikrochip, persondatorer, kommunikationsteknologier, etc, representerar detta senaste teknologiska paradigm. Recessionen håller i sig under 1970-talet, 80-talet och tidiga 90-talet. Enligt teorin skulle en ny cykel någon gång här ha tagit vid. Det hände inte riktigt. Inte heller slutade nedåtfasen i finanskris, som teorin förutsäger.

"The theory fits precisely the Long Depression of 1873-86 and the Great Depression of 1929-39. But it does not fit the 1990s. There was some bad stuff in the 1990s: they started with a recession and ended with the Asian crisis of 1997, the Long Term Capital Management scare, a Russian stock-market collapse, and then the dotcom crash of 2000. All this was bad, but there was no global depression. Even if you move the start of the downswing to the year 2000, you still get eight years of uninterrupted growth in the developed world and spectacular progress in Asia." (151)

Kinas intåg på den globala marknaden, och finanskrisen 2008 passar överhuvudtaget inte in i mönstret. Vad som har hänt, enligt Mason, är "a pretty substantial overlap between two cycles." Mason menar att Kondratievs teori i själva verket hjälper oss att konstatera att något fundamentalt nytt har inträffat. Det är inte kapitalismens normala kriscykler vi står inför nu. Det finns i huvudsak två orsaker. För det första upplösningen av guldstandarden 1971, och för det andra den dramatiskt ökade tillgången på arbetskraft efter Sovjetunionens fall och Kinas ekonomiska liberalisering. Nya arbetare, nya marknader och obegränsad tillgång till pengar (fiatpengar) "was like discovering gold all over again, right at the point where the downturn should have started." (153) Här tar utvecklingen Mason beskriver i föregående kapitel (se ovan) vid. För att hjälpa oss förstå denna nya situation vänder sig Mason till en annan speciell ekonom: Hyman Minsky. Enligt Mason förklarar Minsky varför Kondratievs cykelmönster bröts på 1970-talet: tillgången till pengar gjorde att depression förvandlades till inflation. Problemet nu är att det inte uppstått någon ny tillväxtmodell, dvs tillväxt som inte är driven av skuld utan verklig värdetillväxt. I Meltdown tror Mason fortfarande att "info-capitalism has created the possibilities for limitless growth", något han senare har övergett.

Krishantering

Den globala efterfrågan störtdök första kvartalet 2009. Produktionen sjönk dramatiskt och massiva varselvågor svepte över stora delar av världen. Det fanns vid det här läget en överhängande risk för en så kallad "skuld-deflationsspiral". För att göra något åt situationen behövdes massiva stimulanser för att få igång ekonomierna igen, och för detta fanns endast två verktyg: den ena, så kallade "finanspolitiska stimulanser" (fiscal stimulus), består i ökade offentliga utgifter och skattereduceringar; den andra var en ny och okonventionell metod kallad kvantitativa lättnader.

"It would involve pumping hundreds of billions of pounds and dollars into economic demand by 'printing money'. In the modern world this is easier than it used to be, since a printer isn't required. Instead, central banks start a new line in their spreadsheets and 'create' money there, using it to buy up not just the bad debts that have been troubling the system but also safe debt, and above all government debt." (177)

Detta fungerade, efterfrågan vände och fullständig kollaps undveks. Både USA och Kina satsade mycket på fiscal stimulus. Annorlunda blev det i Europa. Med Sarkozy och Merkel i spetsen hade inte bara fiscal stimulus förkastats, ECB vägrade också kvantitativa lättnader.