Om förkapitalistiska produktionssätt

"Formen" hänvisar till "Formen, die der kapitalistischen Produktion vorhergehen", som är ett avsnitt i Karl Marx förarbete till Kapitalet, också känt som Grundrisse. Avsnittet finns översatt, tillsammans med lite relaterad korrespondens, till svenska som Om förkapitalistiska produktionssätt.

Samfund

"En förutsättning för lönarbete och en av kapitalets historiska betingelser utgörs av fritt arbete och utbyte av detta fria arbete mot pengar". Så inleder Marx Formen, och fortsätter med den andra förutsättningen, "att det fria arbetet avskiljs från de objektiva betingelserna för sitt förverkligande — från arbetsmedel och arbetsmaterial." I grunden betyder det att det mänskliga samfundet bryts sönder, att "arbetaren lösgörs från jorden i dess egenskap av hans naturliga arbetsplats". I samfundet förhåller sig individen "som herre över förutsättningarna för sin verkliga existens" och till de övriga medlemmarna som "självständiga medägare vid hans sida". I samfundet existerar inte "arbetare" eftersom syftet med arbetet inte är att "skapa värde"; arbetare är en "historisk produkt".

Är då samfundet “historiskt”, utgår Marx här ifrån en föreställning om “urkommunismen”? “Vi kan antaga”, skriver Marx, “att boskapsskötseln och nomadismen överhuvudtaget är den äldsta livsformen”, och att ur denna framträder “stamgemenskapen” som ett naturligt samfund. En mängd yttre faktorer (“klimatologiska, geografiska, fysiska, o.s.v.”) “modifierar” emellertid deras “stamkaraktär.” Så samfundet Marx talar om här är inte så mycket samfundet som samhälle utan som “objektiva livsbetingelser” och den verksamhet “genom vilken deras liv reproduceras och objektiveras.” Det är jorden som ger samfundet arbetsmedel och material, och utgör därmed dess materiella bas. Jorden är “samfundets egendom”. Samfunden kan förverkligas på “mycket skiftande sätt”, från despotiska till mer demokratiska. Även om en del av samfundets merarbete tillhör despoten förblir det “självförsörjande och innehåller inom sig alla betingelser för reproduktion och merproduktion.”

En annan form av naturligt samfund (den första är “stamgemenskapen”) är det som har staden som bas och för vilket “[k]riget är … den stora kollektiva uppgiften”. Åkerjorden blir stadens territorium och fungerar fortfarande som människornas objektiva livsbetingelse. Kriget blir en av samfundets betingelser då det krävs för “att beskydda och föreviga innehavet” av livsbetingelserna. Den enskildes egendom är inte i denna formen av samfund “omedelbar samfundsgemenskap” som i stamgemenskaperna, utan framträder mer och mer som privat egendom med samfundets historiska rörelse och folkvandringar, “alltså inträder i väsentligen nya arbetsbetingelser, varvid den enskildes energi vidareutvecklas”. Dock förblir en förutsättning för den enskilde att den är en medlem av samfundet:

En förutsättning för tillägnelsen av markområdet förblir här att man är medlem av samfundet, men som samfundsmedlem är den enskilde samtidigt privatägare. För honom är hans privategendom ett markområde, men innebär samtidigt hans tillvaro som samfundsmedlem, och hans fortvaro som sådan innebär i lika hög grad samfundets fortbestånd, som omvänt o.s.v. Fastän samfundet här redan är en historisk produkt, inte endast i praktiken utan också i samfundsmedlemmarnas medvetande, och därför är något som har blivit till, är samfundet i detta fall förutsättningen för egendomen över ett markområde, d.v.s. det arbetande subjektets förhållande till arbetets naturliga förutsättningar som hörande till honom; därför är detta tillhörande förmedlat genom dennes tillvaro som statsmedlem, genom statens tillvaro, och sålunda genom en förutsättning, som betraktas som gudomlig o.s.v.

Om en variant av dessa “krigiska samfund” kan betecknas som “romerskt” så är en annan det “germanska”. Samfundsmedlemmarna är självförsörjande enskilda egendomsinnehavare, likt de romerska, men det “germanska samfundet koncentreras inte i staden” utan i landsbygden. Detta samfunds förbindelse kommer ur

härstamning, språk, gemensamt förflutet och gemensam historia o.s.v. Samfundet framträder alltså som förenande [Vereinigung], inte som förening [Verein], som enande, vars självständiga subjekt utgörs av jordägarna, inte som enhet.

Istället för staden och dess landområde som en sammanhängande ekonomisk helhet blir i den germanska världen den enskilda boplatsen ett “självständigt produktionscentrum”, som “punkter” i ett landområde utan koncentration.

I alla dessa samfund (stamgemenskaperna och de krigiska) där jorden (jordegendomen och jordbruket) är grundvalen, är produktionen inriktad mot bruksvärden och arbetet därför reproduktivt. Den enskilde framträder inte som “arbetande individ i abstrakt mening, utan har en objektiv existens i ägandet av jorden”, det vill säga arbetets (gemensamma) resultat är lika mycket en förutsättning för reproduktionen av samfundet som den biologiska reproduktionen är en förutsättning för livsprocessen. “Individen kan här aldrig uppträda isolerad, d.v.s. som enbart fri arbetare. Om hans arbetes objektiva betingelser är förutsatta som hörande till honom, så är han själv subjektivt förutsatt som medlem av ett samfund, genom vilket hans förhållande till marken förmedlas.”

I samfunden framträder inte rikedomen som mål eller syfte, förutom bland de “fåtaliga handelsfolken”. Rikedomen är här också ting, eller förverkligad i ting, i materiella produkter. Den framträder i form av föremål. Detta är en markant skillnad gentemot “synsättet i den moderna världen” då förhållandet är omvänt: från att människan varit produktionens ändamål blir produktionen människans ändamål.

I den borgerliga ekonomin - och i den produktionsepok som motsvarar denna - framträder detta fullständiga utarbetande av människans inre som fullständig uttömning, och denna universella objektivering framträder som total alienation, och nedrivandet av varje bestämt ensidigt ändamål framträder som uppoffrande av självändamålet under ett helt utanförliggande ändamål.

Upplösning

Som subjekt är människan inte bara den organiska kroppen “utan också denna oorganiska natur” (jorden). Samfundets verksamhet “framträder som subjektets tillägnelse av objektet” samt “undertryckandet av objektet för ett subjektivt ändamål”. Enheten mellan subjekt och objekt behöver ingen förklaring, enligt Marx, den är naturligt given. Det är åtskillnaden som måste förklaras. Den är alltså inte naturligt given utan historiskt.

“Egendomen innebär”, historiskt, att “tillhöra en stam (samfund)”, och när enskilda eller hela stammar erövras av andra blir de egendomslösa. “Slaveri och livegenskap är därför endast vidareutvecklingar av den på stamväsendet vilande egendomen.” För om samfundets reproduktion (inklusive befolkningstillväxt) nödvändiggör territoriell expansion och erövringskrig, då “innesluter bibehållandet av det gamla samfundet förstörandet av de betingelser på vilka detta vilar, och slår om i dess motsats.” Som slav blir den enskilde en av de oorganiska betingelserna för slavägarens reproduktion. Slaven blir ett objekt, egendomslös och samfundslös. Och i egenskap av objektiv produktivkraft omvandlas också produktionsbetingelserna. Produktionssätt(et) där själva samfundet är den främsta produktivkraften och samma produktivkrafter, i både “subjektiv” som “objektiv” mening, är satta i utveckling (exempelvis genom erövring), leder nödvändigtvis till omvälvning av de objektiva omständigheterna. “Till en viss punkt reproduktion, som sedan slår om i upplösning.”

Människan individualiseras först genom den historiska processen. Han framträder ursprungligen som ett artväsen, stamväsen, hjorddjur - om också på intet sätt som ett ‘zôon politikón’ i politisk mening. Utbytet är självt ett av huvudmedlen för individualiseringen. Det gör hjordväsendet överflödigt och upplöser det. Så snart saken tagit den vändningen, att han som enskild endast står i relation till sig själv, har emellertid medlen att konstituera sig som enskild blivit det, varigenom han gör sig allmän och gemen.

De historiska betingelserna för att “arbetaren skall uppträda som fri arbetare, som objektivlös, ren subjektiv arbetsförmåga” är:

1) Upplösning av förhållandet till jorden; alltså de naturligt givna produktions- och konsumtionsmedel till vilka människorna förhåller sig “som till sin egen oorganiska tillvaro, som till sina krafters laboratorium och sin viljas domän.” Detta är detsamma som upplösningen av samfundet.

2) “Upplösning av de förhållanden i vilka individen framträder som ägare av arbetsmedlet.” Det betyder upplösning, separering, av människan och dennes arbete. Ännu i hantverksarbetet, t ex, “uppträder så ärftlighet av arbetssätt med arbetsorganisationen och arbetsmedlen”, “[a]rbetet är ännu individens eget”.

3) Att människan inte har tillgång till konsumtionsfonden innan produktionen avslutats.

4) Upplösning av de förhållanden där den enskilde tillhör de objektiva produktionsbetingelserna (alltså som slavar eller livegna). “För kapitalet är inte arbetaren, utan endast arbetet, en produktionsbetingelse. Kan kapitalet låta utföra arbetet genom maskiner, eller rent av genom vatten, luft, så mycket bättre. Och det tillägnar sig inte arbetaren utan hans arbete - inte omedelbart utan genom utbytet.”

Övergång

Å ena sidan de upplösningsprocesser som ger “fria arbetare”, å andra sidan de processer som förvandlar “fria fonder” — det vill säga “markområde, råmaterial, livsmedel, arbetsmedel, pengar eller allt detta”, som i “tidigare bundenhet” till samfundet framträdde som omedelbart tillgängliga objektiva betingelser — till värden, som existerande isolerade, som “kapital i motsatsställning till de fria arbetarna.”

Tidigare penningförmögenheter kan endast, enligt Marx, ha vunnits genom ocker och “rörlig förmögenhet samlad genom köpmansvinster”. Penningen har som sådan ännu inte förvandlats till kapital i egentlig mening, “industriellt kapital.” Detta är möjligt först då “betingelserna för att köpa fritt arbete” och “möjligheten att köpa dessa betingelser själva” har uppstått, det vill säga då både fria arbetare och fria värden existerar.

Den historiska processen är inte kapitalets resultat utan dess förutsättning. Genom den inträder sedan också kapitalisten som (historisk) mellanhand mellan jordegendom eller egendom ö.h.t. och arbete. Historien vet ingenting om de gemytliga inbillningar enligt vilka kapitalisten och arbetaren sluter ett förbund o.s.v., och man finner inte heller något spår av detta i kapitalets begreppsutveckling.

De “fria fonder” som “godsägarna tidigare förtärde tillsammans med sina ‘retainers’” förvandlades till bytesvärden, och på så sätt hjälpte penningförmögenheterna till att påskynda upplösningsprocesserna ytterligare och till att förvandla penningförmögenheterna till kapital som kunde “placera sig som medlare mellan de på detta sätt frigjorda livsbetingelserna och de frigjorda, men också lösa och lediga, levande arbetskrafterna, och köpa den ena med den andra.” För bildandet av penningförmögenheterna spelade “[o]cker, handel, stadsväsen och därmed uppkommande beskattning” huvudroller. För bildandet av kapital spelade “den på bytesvärdet baserade produktionen” huvudrollen.

De sätt på vilket penningen förvandlar sig till kapital, visar sig ofta historiskt helt enkelt handgripligen på så sätt, att köpmannen låter flera vävare och spinnare, som dittills bedrivit vävning och spånad som lantlig bisyssla, arbeta för sig och gör deras bisyssla till huvudsyssla, varefter han dock är säker på dem och har fått dem i sin makt som lönarbetare. Att sedan locka bort dem från deras hemorter och sammanföra dem i ett arbetshus, är att gå ett steg längre. Det är klart att han vid denna enkla process varken förberett råmaterial eller arbetsmedel eller livsmedel för vävarna och spinnarna. Allt han gjort är att undan för undan låta dem begränsa sig till en sorts arbete, varvid de blir beroende av försäljningen, av köparen, av köpmannen, och slutligen producerar de endast för och genom honom. Ursprungligen köpte denne deras arbete endast genom att köpa deras produkt; så snart de begränsar sig till produktion av detta bytesvärde och alltså måste producera omedelbart bytesvärde, måste byta sitt arbete helt mot pengar för att kunna överleva, råkar de i hans makt, och slutligen försvinner också skenet av att de säljer sina produkter till honom. Han köper deras arbete och tar ifrån dem egendomen först över produkten, snart också över arbetsmedlet, eller lämnar det åt dem som skenegendom för att minska sina egna produktionskostnader.

Kapital gör bytesvärdet till produktionens mål, och därmed produktionen själv till produktionens mål, i kontrast till tidigare samfund då produktionen var “underordnad en på förhand given konsumtion”. Då skedde expansionen av produktionen (och konsumtionen) endast långsamt medan den kapitalistiska expanderar våldsamt.

Korrespondens

Två brev författade av Marx under hans sista år, varav endast det andra skickades iväg, är viktiga för att korrigera eventuella missuppfattningar om Marx “historiefilosofi”. En tredje text som behandlar samma fråga är förordet till andra upplagan av den ryska översättningen av Kommunistiska manifestet. Marx tillbakavisar tolkningen att hans “historiska skiss” skulle implicera en “historisk ödesbestämdhet”, och för fram tesen att bykommunen skulle kunna fungera som ett direkt led till att upprätta ett genuint samfund, utan att så att säga gå via det kapitalistiska steget. Marx hävdar att den utveckling som tecknats endast med nödvändighet måste genomgås i Västeuropa, inte överallt. Som replik till en rysk kritiker som framfört just denna tolkning skriver Marx (i det osända brevet):

Han måste förvandla min historiska skiss av kapitalismens utveckling i Västeuropa till en historiefilosofisk teori för den allmänna utvecklingsgång, som ödesmässigt föreskriven alla folk, vilka historiska omständigheter de än må befinna sig i, för att slutligen nå fram till den ekonomiska formation, som genom det största uppsving av det samhälleliga arbetets produktivkrafter säkrar den mest allsidiga utveckling för människan. Men jag betackar mig. (Det är att samtidigt visa mig en för stor ära och en för stor skymf.)

I det andra (sända) brevet lägger Marx till en utvikning om den ryska kommunens utvecklingsmöjligheter:

Enastående i Europa utgör den ännu den organiska form som dominerar lantlivet i ett jättelikt imperium. Den gemensamma jordegendomen ger den naturliga grundvalen för den kollektiva tillägnelsen, och dess historiska miljö, samtidigheten med den kapitalistiska produktionen, erbjuder den i färdig form de materiella förutsättningarna för det kooperativa arbetet organiserat i stor skala. Den kan alltså i sig uppta de positiva framsteg som utarbetats av det kapitalistiska samhället utan att passera genom dess Kaudinska pass. Den kan gradvis ersätta småbruket med ett kombinerat jordbruk som utnyttjar maskiner, till vars bruk den ryska jordens fysiska beskaffenhet inbjuder. Efter att ha försatts i normalt tillstånd i sin nuvarande form, kan den bli den direkta utgångspunkten för det ekonomiska system till vilket det moderna samhället leder, och ömsa hud utan att börja med sitt eget självmord.

Det ska påpekas igen att detta blott var en potential som Marx såg. Alla “primitiva samfund är inte tillskurna enligt en och samma modell” så varje exempel måste naturligtvis analyseras utifrån de specifika betingelserna.

Jordbrukskommunen särskiljdes från de “mer arkaiska samfunden” på tre sätt som gjorde dem extra intressanta: 1) samfundet vilar inte på blodsband eller liknande utan bestod av fria människor, 2) de kombinerade individuellt nyttjande med gemensam egendom, t ex genom att huset och dess komplement tillhörde jordbrukaren personligen medan 3) åkerjorden, “den oförytterliga och gemensamma egendomen, fördelas periodiskt mellan jordbrukskommunens medlemmar”. Dessa faktorer gav samfundet enligt Marx ett “dynamiskt liv”:

Befriad från den naturliga släktskapens starka men trånga band garanterar den gemensamma jordegendomen och de sociala förhållanden som uppstår därur den en fast grundval, samtidigt som huset och gårdsplanen, den individuella familjens exklusiva egendom, småbruket och den privata tillägnelsen av dess avkastning ger individualiteten ett fritt lopp oförenligt med de mer primitiva samfundens organism.