Ordet "kommunism"

”Varför kallar vi oss kommunister?

Ju mer en term förändras, desto mer sannolikt är det att den kommer att sättas i hårt arbete av den härskande ordningen. Likt »frihet», »autonomi», »mänskligt» har ordet kommunism förvrängts, vänts upp och ned och är nu synonymt med livet under en totalitär stat. Endast en fri, självständig, mänsklig och kommunistisk resning kommer att kunna ge dessa ord sin ursprungliga betydelse igen.” (Gilles Dauvé, Den försvunna)

”Communism, community: such terms are indeed terms insofar as history, the grandiose miscalculations of history, reveals them to us against a background of disaster that goes much further than mere ruin. Dishonored or betrayed concepts do not exist, but concepts that are not ”appropriate” without their proper-improper abandonment (which is not simple negation) -- these do not permit us to calmly refuse or refute them. No matter what we want, we are linked to them precisely because of their defection.” (Maurice Blanchot, The negative community)

Kommunism, kommunist - vad ligger i dessa ord? Å ena sidan tycks orden ständigt befästas med ett ideal, och å andra sidan tycks de ständigt undfly oss. Maurice Blanchot: "one does not belong to communism, and communism does not let itself be designated by what it names." (Friendship, s. 295) Karl Marx: "Communism is for us not a state of affairs which is to be established, an ideal to which reality [will] have to adjust itself. We call communism the real movement which abolishes the present state of things. The conditions of this movement result from the premises now in existence."

Vad är kommunism? Kommunism, från franskans communisme, från commun (gemensam), från latinets communis (gemenskap). Om communis antinomi är immunis, vad är det för sorts gemenskap? Vi tänker oss communis som det vi har gemensamt, tillsammans, det som inte är mitt eget. Communis och immunis gemensamma rot, munus har tre betydelser: de första två - onus och officium - berör krav och tjänst, medan den tredje - donum - har att göra med gåvan. Inte vilken gåva som helst. Roberto Esposito har utifrån studier av Benveniste och Mauss visat på att denna gåva är av en särskild sort som kräver återböring. Communis betäcknar i denna mening gåvan som ständigt ges, och det munus som delas, som är gemensamt, varken är egendom eller ideal utan snarare skuld eller ansvar för gemenskapen.