Small towns, austere times
Steve Hansons Small towns, austere times är inte så bra och borde ha redigerats ner till en artikel istället, inte ges ut som bok. Men det fanns ändå något där som förtjänar en kommentar. Hanson menar att den bitterhet efter avindustrialisering som i mångt och mycket underbygger samtida rasismer egentligen bara är en sida av en fantasi om ett lokalt utopia. Lokalism behöver inte vara rasistiskt och provinsialistiskt, som vissa liberaler har visat med allsköns “gröna” projekt som betonar just det lokala, lantliga, organiska, etc. Liksom rasisterna fetischerar de det lantliga och nostalgiska, lika djupt motsägelsefullt och också som en slags reaktion i kapitalets försvar. Detta behövs hanteras “dialektiskt” enligt Hanson, och han försöker göra det via begreppet spår.
Spår är ett bra begrepp att använda när det kommer till undersökning av det lokala (utgångspunkten för Hanson är sk “community research”). Det handlar inte om gammal historia utan om något fortfarande aktivt. Spåren “sätter dialektiken i arbete”, och visar på hur vi är globalt ihoptrasslade. Fastna inte i platsen (i meningen “site”) utan följ spåren. Personens spår (från plats till plats, yrke till yrke, osv), tingens spår, ordens spår. Det hamnar mycket nära Cronins mikrospektion.
Återvändande till “jorden” (det organiska, ekologiska, etc) eller det lokala kan alltså förutom av nationalismer användas av marknader till förtingligande. Vi känner till det när exempelvis stadsodling och liknande tas upp i gentrifieringsprocesser. Hanson noterar, med utgångspunkt i exemplet IET (boken är till största delen fokuserad på just staden Todmorden där IET är verksamma), hur en kvasi-naturalistisk marknadsliberalism växer fram med en tydligt moralistisk framtoning. Denna utveckling är samtidigt, genom prekariseringen, en utveckling mot mer diffusa skillnader mellan arbete och ickearbete, mellan vita och svarta jobb. Inte att det bara är parallella processer: det är samma processer. I fallet IET är de helt beroende av legala gråzoner (gällande mark t ex), tvångsarbete (“arbetslöshetsåtgärder”) och gratisarbete, den outtalade möjligheten för individer att skifta mellan vita och svarta jobb, etc.
Gränser förstärks ideologiskt för att skapa någon slags känsla av grund. Att rasisterna gör det vet vi, men också de andra “lokalismerna” gör det, inte minst moralistiskt. Det är inte simpelt hyckleri, även om det såklart finns där också. Med risk för psykologisering hävdar Hanson att “lokalismerna” är ett sätt att försöka hantera “traumat” av avindustrialiseringen. Det är försök att rota sig, grunda sig. De är i grunden falska, i själva verket “upprivna” (deracinated) lokalismer. Men kritik duger inte. Hanson vet det och låtsas inte om att ha några svar, förutom att kritiken behöver bli mer “dialektisk”.
Men det är ju såklart bra med mer grönt, med resiliens, att kunskaperna om att odla jorden och sköta djuren sprids, osv. Så hur bör vi förhålla sig? Kritiken och undersökandet kan ändå vara en början. Visa att det lokala aldrig bara är lokalt. Lyft fram nätverken (av information, människor, teknik, etc).
