Théorie Communiste

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök
Senaste numret, från 2016.
Théorie communiste (TC) är en fransk Marseillebaserad grupp och tidskrift som sedan 1975 har utvecklat ett teoretiskt arbete mycket kretsande kring kommunisering. Gruppen har sin bakgrund i den miljö av nya ultravänsterns grupper och tidningar som florerade i slutet av 1960-talet och 1970-talet. Första numret kom ut 1977, och sedan dess har förutom ett antal böcker och andra publikationer 24 nummer utkommit.

I En introduktion för några unga lyonesare (översatt i riff-raff 8; sidhänvisningarna nedan är dit) menar TC att för all kommunistisk teoriproduktion är det "fundamentala problemet":

"hur kan proletariatet genom att agera strikt som en klass i det kapitalistiska produktionssättet i motsättningen med kapitalet inom detta produktionssätt avskaffa kapitalet, alla klasser och därmed sig självt; det vill säga, hur kan proletariatet producera kommunism?" (60)

Detta "fundamentala problem" formuleras utifrån ett perspektiv där kommunismen inte är blott arbetarnas maktövertagande eller omorganisering av produktionen. Det kan inte heller vara ett nytt produktionssätt och "inte ens ett samhälle...". Perspektivet eller "arvet" är från den tysk-holländska vänstern. Helt uppenbart stämmer inte TC:s med hela den tysk-holländska vänstern, men poängen är inte ståndpunkterna, utan den "dynamik" som finns i arvet. "Det som betyder något är det teoretiska systemet, problematiken." (61)

Ultravänstern uttryckte, enligt TC, vad som "åstadkommits under en lång cykel av tidigare kamper", organisatoriskt, taktiskt, etc, samt "sammanbrottet för denna cykel." De stod så att säga i en av historiens brytpunkter, en position från vilken de på det mest utvecklade sättet kunde förstå föregående cykel och öppna upp en "ny period, en ny praktisk och teoretisk klasskampsstruktur." (62) Den föregående cykeln, som pågick fram till den tyska revolutionen 1918-1923, kännetecknades av klassens affirmation, dvs att revolutionen förstods som proletariatets höjning till härskarklass och generaliseringen av dess villkor. Att det var så berodde inte på något teoretiskt eller praktiskt misstag utan "på det sätt som klassmotsättningen strukturerar sig i denna historiska fas av det kapitalistiska produktionssättet." Under denna fas, som TC betecknas som den formella subsumtionen av arbetet under kapitalet, är kapitalet en yttre begränsning som proletariatet försöker att befria sig från. Det betyder också att en kommunistisk revolution under denna fas var omöjlig. "Inte på grund av att den eviga revolutionen inte finns att skåda där, utan för att revolutionen existerar så som den praktiskt är i klasskampen, klassens affirmation, och på grund av den process som klasskampen nödvändiggör inom kapitalismen." (62-63)

Med övergången till den reella subsumtionen, som TC daterar till mellan slutet av 1800-talet och första världskriget, så träder arbetarklassen in i en motsättning med sin egen "klättring mot makten." Klassens affirmation har nämligen under den reella subsumtionen blivit "själva kapitalets reproduktiva rörelse." (63)

"Klassens makt som klass inom detta kapitalistiska produktionssätt är i själva verket kapitalets makt under vilken denna proletära makt alltid är underordnad, för kapitalet gör den verkligen till sin makt per definition, som sin verkliga rörelse." (63)

Socialdemokratin i allmänhet är ett uttryck för denna dynamik, och blir därmed "kontrarevolutionens akuta form." Den tysk-holländska vänstern uttryckte, enligt TC, delvis kampen mot integreringen genom kritiken av de förmedlingar som binder arbetarklassen till det kapitalistiska samhället, till exempel "fackförening, massparti, enhetsfront, parlamentarism." (64) Samtidigt "uppenbarade sig proletariatets vara för vänstern som den produktiva klassen" vilket innebar att förmedlingarna inte kunde förstås som något externt i förhållande till klassen. Motsättningen tycktes alltså förneka "kommunismen som en uppenbarelse och som befrielse av klassens vara." (66) Den tysk-holländska vänstern "löste" detta dilemma genom att stipulera att proletariatet "bär kommunismen i ett motsägelsefullt vara". Om det i sin tur kan tyckas vara en återvändsgränd föreslår TC att vi skiljer på existens och essens. Ultravänstern föreslog att "Proletariatet var tvunget att negera sig självt som kapitalets klass (uppnå sin autonomi) för att realisera sin verkliga natur" (68), men "verkligheten visade tjurskalligt att dess verkliga natur var just det som tillät dessa förmedlingar att existera". Problemet blev nu, "efter den revolutionära förnyelsen vid slutet av 1960-talet och början av 1970-talet", hur vi egentligen ska förstå proletariatets självnegation.

För att undvika att "falla ner i en teori om mänskligheten och/eller individen" och komma vidare företar sig TC projektet att omdefiniera motsättningen. Det är fortfarande så att proletariatet "bär med sig" kommunismen samtidigt som det är ömsesidigt inblandat i kapitalets reproduktiva dynamik. Men det är inte så att "klassnaturen" förändras godtyckligt; det är en historisk process. Motsättningen är exploateringen, skriver TC. Exploateringen är "det kapitalistiska produktionssättets historiska förverklingsprocess." "Den definierar kvalitativt kapitalets ackumulationsprocess som arbetets avessentialisering, som 'processerande motsättning'." (71) "Vi har historiserat motsättningen och därför revolutionen och kommunismen och inte bara deras omständigheter. Revolutionen och kommunismen produceras historiskt genom de kampcykler som präglar tiden under motsättningens marsch mot sin upplösning." (72-73)

TC vill poängtera att kapaciteten att producera kommunism "endast uppnås som en intern rörelse i det som den avskaffar." (73)

Sedan slutet av 1970-talet har vi enligt TC inträtt i en ny kampcykel. Den föregående cykeln kännetecknades å ena sidan av en allt mer socialiserad arbetskraft och å andra sidan påtagliga begränsningar för kapitalet att tillägna sig denna arbetskraft. En specifik form av arbetarklassidentitet växte fram. Sedan omstruktureringen och den nya kampcykeln har alla den föregåendes "karakteristika (...) undertryckts och körts över." (77) Med den nuvarande omstruktureringen och kampcykeln situeras "motsättningen mellan klasserna (...) på nivån av reproduktionen av dem som klasser." (77) Proletariatet ställs mot sin egen existens som klass, men det är inte (längre) en intern motsättning. Klasstillhörigheten är nu en yttre begränsning. Proletariatet har nu kapaciteten att "på egen hand gå bortom de vardagliga partiella kamperna på basis av dessa kamper själva" (78); dvs att producera överskridande, kommunism.

Länkar