La Communauté Inavouable
Sammanfattning
- Se också: Studiecirkel på The unavowable community.
Bokens första del är i huvudsak en kommentar på Nancys essä och Batailles många olika engagemang med gemenskapsproblematiken. Gemenskap, så som det varit ett ideal för den kommunistiska strävan, har otvivelaktligen varit ett historiskt misslyckande, och har varit det mycket pågrund av jämlikhetstankens nivellering av individer till ett kollektiv av subjekt som är "Samma" (vilket Nancy kallar immanentism). I kontrast till detta gemenskapsideal sätter Blanchot, i Batailles följd, en gemenskap som släpper in den Andre. Blanchot skriver:
- "[...] then completely different relationship imposes itself and imposes another form of society which one would hardly dare call a 'community'. Or else one accepts the idea of naming it thus, while asking oneself what is at stake in the concept of a community and wether the community, no matter if it has existed or not, does not in the end always posit the absence of community." (s. 3)
Gemenskapen hotas emellertid alltid av att uppgå i en kommunion eller fusion där den Andre återigen exkluderas. Därför är det viktigt att gemenskapen så att säga bärs upp av ett dödens ethos. Att ta på sig en annans död (ta ansvar för den t o m), att vara närvarande i den Andres absoluta frånvaro, är enligt Blanchot/Bataille det enda som möjliggör ett verkligt åsidosättande av självet och öppnandet av en gemenskap.
Det hemliga sällskapet Acéphale upptar en central plats i Blanchots resonemang. Idén bakom sällskapet tycks centrera kring två huvudsakliga temata: hemligheten och offret. Likheten med tidigare gemenskaper centrerade kring myter är uppenbar, men dessa aspekter blir hos Acéphale så att säga inverterade. Hemligheten, eller avgränsningen mot yttervärlden, fungerar på ett paradoxalt sätt som en öppning mot det universella; genom att utgöra en extremt liten och begränsad grupp, utgör medlemmarna en helhet på samma sätt som hela mänskligheten utgör en helhet. Blanchot skriver:
- "Each member of the community is not only the whole community, but the violent, disparate, exploded, powerless incarnation of the totality of beings who, tending to exist integrally, have as corollary the nothingness they have already, and in advance, fallen into. [...] each member of the group was no longer only responsible for the group but for the total existence of humanity."
Offret i Acéphale var tänkt att vara ett offer som samtidigt dödar både offret och den som offrar. Detta offrande blir därför snarare ett förslösande då offret är ett uppgivande som går bortom den balansakt som utbytet innebär (som är centralt för offrandet i exempelvis religösa och andra mytologiska sammanhang). Den som offrar utan utbyte ger upp sig själv, träder ur sin givna funktion, utan att samtidigt skapa eller tilldelas en ny funktion.
Acéphales gemenskap är inte ett byte utan ett undandragande och en ständigt förestående död. Undandragandet är dock inte en medveten eller suverän akt, utan föregår sig självt - det förutsätter att det inte finns något att undandra (därav avsaknaden av huvud, a-cephalus). Uppgivandet av självet kan inte ske utan den andres delaktighet och den sammes passivitet, och vice versa; offret måste vara ett samspel, innebära en död både för den som offrar och för den som offras.
Bokens andra del är i huvudsak en kommentar till Marguerite Duras Dödssjukdomen, men här resoneras det också kring maj ’68, Lévinas, etik och kärlek bland annat. Händelserna som ägde rum i Paris maj 1968 menar Blanchot var ett exempel på när explosiv kommunikation ”affirmerade sig själv bortom affirmationens vanliga former”. Det var en gemenskap ”utan projekt” vilket visades till exempel av att de otaliga kommittéer som upprättades inte uträttade något, att ingen formell makt övertogs, osv. Händelserna manifesterade en potentiell gemenskap där en sorts kommunism ”never before experienced” ägde rum. Kommunikation i alla möjliga former – spontan, passionerad, etc. – där kommunicerandet i sig var viktigare än innehållet.
Den gemenskap som var närvarande utgjordes enligt Blanchot av vänner. Den sorts vänskap som här åsyftas är av en särskild typ: ”camaraderie without preliminaries”. (Möjligtvis kan man göra en parallell med affinitetsgruppen.) Det var inte ”Folket” med stort f som tog gatan utan folket utan stat (jmf: multituden).
I Duras Dödssjukdomen får vi läsa om en man och en kvinna som har slutit ett kontrakt att vara hos mannen för några nätter. Mannen lider av ”dödssjukdomen”. Mannen vill men är oförmögen att älska. Kvinnan förhåller sig passiv och sover mestadels. Blanchot menar att kvinnans sårbarhet och svaghet samtidigt gör henne svårnådd, upprättar en slags distans som gör henne absolut annan. Dissymmetrin mellan mannen och kvinnan, och den mellan självet och den Andre, markerar också det irreciprokra etiska förhållandet att ”den andre står alltid närmare Gud än mig” (Blanchot citerar Lévinas). Kärleken, och det etiska ansvaret inför den andre, kan inte vara en viljehandling. Duras: ”Du undrar hur känslan av att älska skulle kunna uppstå. Hon svarar dig: Kanske en plötslig rämna i universums logik. Hon säger: Till exempel genom ett misstag. Hon säger: Aldrig av att vilja.” (Dödssjukdomen, s. 27)
Kärlek, vänskap eller gemenskap är aldrig en viljehandling eller i alla fall inte bara en viljehandling eftersom det innebär affirmering av detSamma. Hetrogenitet uppstår först vid det plötsliga och oväntade intrånget av annanhet. Därav vikten av sårbarhet och svaghet för att gemenskapen inte ska upprepa immanentismen.
- ”An ethics is possible only when – with onthology (which always reduces the Other to the Same) taking the backseat – an anterior relation can affirm itself, a relation such that the self is not content with recognizing the Other, with recognizing itself in it, but feels that the Other always puts it into question to the point of being able to respond to it only through a responsibility that cannot limit itself and that exceeds itself without exhausting itself. A responsibility or obligation towards the Other that does not come from the Law but from which the latter would derive in what makes it irreducible to all forms of legality through which one necessarily tries to regulate it, while at the same time pronouncing it the exception or the extra-ordinary which cannot be enounced in any already formulated language.” (s. 43)
”Språnget” som kärleken affirmerar är övergången till den etiska och ”religiösa nivån” (Blanchot citerar Kierkegaard). Blanchot vill emellertid värja sig från att sudda ut skillnaden mellan etik och passion men framhåller det måttlösa: ”Therefore excess is its only measure while violence and nocturnal death cannot be excluded from the exigency to love.” (s. 45)
Innehållsförteckning
Station Hill utgåvan:
Translator's Preface xi
I -- The Negative Community
- Communism, Community 1
- The Exigency of Community: Georges Bataille 3
- Why "Community"? 5
- The Principle of Incompleteness 5
- Communion? 7
- Someone Else's Death 9
- The Dying Person's Fellow Creature 9
- Community and the Unworking 10
- Community and Writing 12
- The Acéphale Community 13
- Sacrifice and Abandonment 15
- The Inner Experience 16
- The Sharing of the Secret 19
- The Literary Community 21
- The Heart or the Law 24
II -- The Community of Lovers
- May '68 29
- Presence of the People 31
- The World of Lovers 33
- The Malady of Death 34
- Ethics and Love 40
- Tristan and Isolde 42
- The Lethal Leap 44
- Traditional Community, Elective Community 46
- The Destruction of Society, Apathy 48
- The Absolutely Feminine 50
- The Unavowable Community 53
Utgåvor
Fil:Blanchot unavowable.jpgThe Unavowable Community. Station Hill Press, 1988. ISBN: 1-58177-104-5
