Time, labor, and social domination

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Moishe Postones Time, labor, and social domination gavs ut först 1993.


Kritik av den traditionella marxismen

Kritik av Frankfurtskolan

Pollocks misstag

Pollock antog att den politiska sfären i och med statens ökade intervention i ekonomin nu kommit att dominera den ekonomiska. Den historiska vändpunkten som Pollock utgick ifrån var såklart den Stora depressionen. I en mening var depressionen inte något nytt fenomen; i grunden handlade det om en tilltagande motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, alltså en dynamik som springer ur kapitalismen själv. Nu hade motsättningen och produktivkrafterna emellertid uppnått en sådan nivå att en återgång till den tidigare laissez-faire kapitalism inte längre var möjligt. Möjligheten har uppstått för en centralt planerad ekonomi, som inte nödvändigtvis är socialistisk. Samtidigt noterade Pollock hur ägande och faktisk förvaltning tenderade att separeras. Den nya fasen kallar han statskapitalism. Det centrala kännetecknet för statskapitalismen är, enligt Pollock, statens intervention i ekonomin för att stabilisera produktion och distribution. Marknaden och prismekanismen och löner förblir i huvudsak som tidigare, men fungerar inte längre som primär regulator. Privat egendom existerar fortfarande formellt, men förlorar sin ekonomiska funktion då rätten att placera kapital inte ligger exklusivt hos ägaren. Kapitalisten blir en rentier. Staten drar upp en plan som marknaden tvingas uppfylla. Ekonomiska “lagar”, som exempelvis profitkvotens tendentiella fall, sätts ur spel. Inga ekonomiska “gränser” sätter hellre gränser för statens förmåga. Snarare än ekonomiska kriser är det politiska kriser, “legitimitetskriser”, som potentiellt hotar systemet.

Postone har flera invändningar mot Pollocks analys. För det första släpper Pollock den historiska dimensionen och analyserar statskapitalismen som ett statiskt tillstånd. Han gör försök att beskriva en möjlig konflikt men den är inte relaterad till någon immanent dynamik, och har alltså inget immanent negativt moment. Den här bristen, menar Postone, beror på Pollocks förståelse av det ekonomiska. Han förstod det som en marknadsmedierad koordination av behov och resurser. Under kapitalismens liberala fas riktade profiter och löner de ekonomiska processen, men när staten övertar marknadens roll förlorar de ekonomiska “lagarna” sin funktion, enligt Pollock. Också på en begreppslig nivå är marknaden bestämmande för Pollocks förståelse; en vara är endast en vara om den cirkuleras av marknaden, annars är det ett bruksvärde. “This approach, of course, implies an interpretation of the Marxian category of value—purportedly the fundamental category of the relations of production in capitalism—solely in terms of the market. In other words, Pollock understands the economic sphere and, implicitly, the Marxian categories only in terms of the mode of distribution.” (97) Motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden blir därmed för Pollock främst en motsättning mellan industriell produktion och marknad. Den ökade centraliseringen och organiska sammansättningen gör då det privata ägandet mer och mer dysfunktionellt och anakronistiskt. Statens interventioner i ekonomin upphäver, enligt Pollock, den ekonomiska sfären som sådan. Det är av denna anledningen som statskapitalismen, som Pollock förstår den, saknar en immanent dynamik. “An immanent dynamic implies a logic of development, above and beyond conscious control, which is based on a contradiction intrinsic to the system.” (97-98) Om det är marknaden, som Pollock menade, som konstituerar ekonomins “rörelselagar” kan det inte existera någon immanent dynamik när marknaden effektivt har upphävts. Statsplaneringen blir, enligt Pollock, en medveten kontroll av den historiska utvecklingen.

Pollock menade att statskapitalismen har ersatt varuproduktion med produktion av bruksvärden. Profit spelar då fortfarande en roll men underordnas den övergripande planen. Ändå skulle avskaffandet av profiten förstöra “the character of the entire system.” Enligt Postone misslyckas Pollock ge något klargörande gällande profitens till synes paradoxala roll i statskapitalismen. Pollock menade att profitmotivet inordnas i maktmotivet (the power motive) som en aspekt, med den viktiga skillnaden att maktmotivet binds till en härskande grupp medan profitmotivet endast är individuellt. Pollock har inte, menar Postone, något begrepp om kapital och kan i slutändan inte förklara den sociala antagonismens orsaker. Den traditionella marxistiska kopplingen mellan de ekonomiska strukturerna och den sociala organiseringen upphör i Pollocks behandling av statskapitalismen, enligt Postone. Den politiska sfären inte bara kontrollerar och bibehåller klassförhållandena, i Pollocks nya förståelse, den har också blivit dess orsak.

The result is a new set of theoretical problems and weaknesses which points to the need for a more radical reexamination of the traditional theory. If one maintains, as Pollock does, that the capitalist social formation possesses successively different sets of “relations of production,” one necessarily posits a core of that formation that is not fully grasped by any of those sets of relations. This separation of the essence of the formation from all determinate relations of production indicates, however, that the latter have been inadequately determined. Moreover, what in Pollock’s analysis remains the essence—"class" antagonism—is too historically indeterminate to be of use in specifying the capitalist social formation. Both weaknesses indicate the inadequacy and limits of Pollock’s point of departure, that is, locating the relations of production only in the sphere of distribution. (101)

Enligt Postone belyser Pollocks analys begränsningarna med den traditionella marxistiska kritiken, och visar att vad som i marxismen kallats motsättning (contradiction) inte är identiskt med den sociala antagonismen. “Whereas an antagonistic social form can be static, the notion of contradiction necessarily implies an intrinsic dynamic.” (103) Pollock, och de andra i Frankfurtskolan, behöll en ensidig betoning på distributionssättet som socialt strukturerande, likt den traditionella marxismen, men eftersom deras analys landade i teorin om statskapitalismen där ekonomin och med det den immanenta dynamiken upphävts, kom deras syn på “arbetet” (och arbetarklassen) att tvärtemot marxismen ses som impotent eller rent av en källa till ofrihet.

Horkheimers återvändsgränd

Pollocks analys accepterades i stora drag av de andra i Frankfurtskolan. Horkheimer försökte sig på att utveckla den kritiska teorin utifrån de nya förutsättningar Pollocks analys redogjorde. Utgångspunkten blev överskridandet av ekonomikritiken medels politik- och ideologikritik, samt kritiken av det instrumentella förnuftet.

Marx utvecklade inte sin ekonomikritik, enligt Postone, därför att han skulle ha trott “ekonomin” vara en mer central aspekt av det mänskliga livet, utan för att han såg arbetet i sin historiskt specifika form som det som grundlade den sociala form som karakteriserar kapitalismen. Den kritiska teorin implicerar att tänkandet är historiskt bestämt, och Horkheimer menade också att tänkandet måste behandlas som en teori konstituerad av social aktivitet, en social aktivitet som fylld av motsättningar. Motsättning är vad som gör kritisk teori möjlig. Den kritiska teorin accepterar inte det fragmentariska utan försöker greppa helheten, under framträdelserna. Kritiken visar att kapitalismen etablerar sig som en totalitet med en inre motsättning, med en immanent dynamik. Postone skriver att ett överskridande av Marx ekonomikritik endast kan vara ett verkligt överskridande om det kan redogöra för den historiska dynamik som gett upphov till överskridandet och samtidigt förklara kritikens grund i kategorier utan den immanenta dynamiken. Den postliberala statskapitalismen hade ju enligt Pollocks analys överskridit den inre motsättningen, vilket underminerar kritikens möjlighet. “That analysis not only resulted in a fundamentally pessimistic position, but it also undermined the possibility that Critical Theory could be consistently self-reflexive as an immanent critique.” (105) Horkheimer såg fortfarande i “arbetet” möjligheten till att överskrida motsättningen och uppnå frigörelse. Alltså var han, enligt Postone, egentligen bara en mer sofistikerad traditionell marxist.

Horkheimer menade att kapitalismens förändring kräver att den kritiska teorins element förändras, men fortsatte att insistera på att grunden för teorin är den samhälleliga motsättningen. Han menade då fortfarande att privategendom och profit spelar en avgörande roll, men förflyttade fokus till styrande och ideologi. Kritiken förblir i någon mening immanent men förändras, enligt Postone, i och med andra världskriget. Enligt Horkheimer är statskapitalismen fortfarande repressiv, exploaterande och antagonistisk. Likt Pollock trodde han inte att statskapitalismen skulle drabbas av ekonomisk kris, men olikt Pollock såg han tillståndet som övergående. De begränsningar som läggs på produktiviteten (i och med statens bestämmande av ekonomins riktning och hastighet) begränsar också tillfredsställandet av våra behov, vilket kommer leda till kris. Inte en ekonomisk kris utan en internationellt politisk kris knuten till hotet om krig. Motsättningen är inte heller hos Horkheimer längre en inre motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden. Rationaliseringen av produktionen, distributionen och administrationen hade gjort den existerande samhällsformen så anakronistisk och det politiska styret så irrationellt att bara ökad repression kunde upprätthålla ordningen. Likt Pollock likställer han produktivkrafterna med den industriella produktionen. Enligt Postone faller Horkheimer tillbaks till en rent deterministisk historiesyn där produktivkrafternas utveckling leder till statskapitalism, och att en teori som grundar sig på produktivkrafternas utveckling därmed också endast kan leda till underordning till den kapitalistiska civilisationen. “Arbete” leder inte till frigörelse utan endast underordning.

In conceiving of state capitalism as a form in which the contradictions of capitalism have been overcome, Horkheimer comes to realize the inadequacy of traditional Marxism as a historical theory of emancipation. Yet he remains too bound to its presuppositions to undertake a reconsideration of the Marxian critique of capitalism, which would allow for a more adequate historical theory. This dichotomous theoretical position is expressed by the antinomic opposition of emancipation and history, and by Horkheimer’s departure from his earlier, dialectically self-reflexive epistemology. If emancipation is no longer grounded in a determinate historical contradiction, a critical theory with emancipatory intent must also step outside of history. (113)

Från och med Upplysningens dialektik anser Horkheimer relationen mellan frigörelse och arbete vara strikt negativ. Teknologisk utveckling behandlas som herravälde över naturen. Han behandlar den sociala formen som en av maktrelationer. “Such a notion of social form can be related to technology only extrinsically, in terms of the use to which it is applied; it cannot, however, be related intrinsically to the form of production.” (117) Den kritiska teorin reduceras i den här analysen till att identifiera icke-instrumentella värden. Det är inte längre produktionen av varor som är grunden till det borgerliga förtingligade samhället, utan interaktionen mellan mänskligheten och naturen, i mänsklighetens historia som art.

Lacking a conception of the specific character of labor in capitalism, Critical Theory ascribed its consequences to labor per se. The frequently described shift of Critical Theory from the analysis of political economy to a critique of instrumental reason does not, then, signify that the theorists of the Frankfurt School simply abandoned the former in favor of the latter. Rather, that shift followed from, and was based upon, a particular analysis of political economy, more specifically, a traditional understanding of Marx’s critique of political economy. (119)

Den kritiska teorin så som den uttrycks i Upplysningens dialektik och Eclipse of reason är enligt Postone alltså inte bara en konsekvens av Frankfurtskolans erfarenheter och kontext. Den bottnar (också) i en oförmåga att åstadkomma en “fundamental reconstitution of the dialectical critique” (120) och speglar därför den traditionella marxismens tillkortakommande.

Habermas irrvägar

Jürgen Habermas teori grundas i hög grad på en kritik av Marx utifrån vissa antaganden som också präglade Pollock och Horkheimer. Habermas försöker överskrida deras begränsningar genom att ifrågasätta den centrala konstitutiva roll de ger ”arbete”. Trots vissa modifikationer sedan den tidiga kritiken, menar Postone, misslyckas Habermas med att förnya den kritiska teorin på ett adekvat sätt.

I Knowledge and Human Interest argumenterar Habermas för att Marx inte tillfredsställande lyckas med att metodologiskt skilja empirisk vetenskap från kritik. Det är viktigt för att underminera den positivistiska identifikationen av kunskap med vetenskap, som i sig är en bidragande faktor till den, som Habermas i Horkheimers efterföljd, såg som den tilltagande teknokratiska organiseringen av samhället. Habermas baserar sin kritik av Marx på Hegels kritik av Kant. Hegel möjliggjorde en radikal kunskapskritik baserad på självreflektion, och kritiserade utifrån detta Kants epistemologi för att bland annat ha en normativ förståelse av vetenskap och inte skilja på teoretiskt och praktiskt förstånd (reason). Hegel menade att epistemologi inte kan undgå förutsatta antaganden (presuppositions) utan baserar sig på en kritisk medvetenhet som ger en processartad självformation (self-formation). Hegel radikaliserade kritiken av kunskap, men mest bara abstrakt, och lyckades därför inte förändra den, enligt Habermas. Marx, däremot, lade grunden för en radikaliserad kritik men misslyckades. Han misslyckades, enligt Habermas, på grund av den roll han tillskrev arbetet. Arbetet, som både en materiell och epistemologisk kategori, både reglerar vårt utbyte med naturen och konstituerar en värld. I produktionsprocessen ställer sig (posits) den mänskliga arten som ett subjekt. Och det är den här uppfattningen om mänsklighetens självutveckling genom arbete som genomsyrar (undercut) Marx tänkande, menar Habermas. Men den kan leda till en instrumentalistisk teori om kunskap, eftersom självreflektionen inte grundas i den symboliska interaktionen utan i det materiella utbytet med naturen, alltså arbetet. Habermas hävdar att Marx visserligen förstod och tog hänsyn till den sociala dimensionen men att han på den begreppsliga nivån (categorial level) ändå reducerade ”the self-generative act of the human species” till arbetet. Den självreflekterande processen reduceras därmed till nivån av instrumentellt handlande, och möjligheten till en radikal kunskapskritik undermineras då naturvetenskapen inte (adekvat nog) skiljs från kritiken.

Vad som enligt Habermas behövs är en rekonstruktion av den mänskliga artens historia som förstår sin självkonstitution (självformation?) utifrån ett dubbelt perspektiv, från arbetet och interaktionen. Marx teori resulterar, enligt Habermas, i att kritikens möjlighet reduceras till arbetet roll och bortser från de institutionaliserade formerna av interaktion.

He maintains that synthesis through labor alone historically leads to the organization of society as an automaton, whereas synthesis through interaction can lead to an emacipated society, which he describes in terms of an organization of society on the basis of decisions made in discussions free from domination. The sphere of interaction, then, provides the basis for critique and for the possibility of emancipation. (230)

Habermas förståelse av ”arbete” baseras emellertid på konkret arbete per se, inte på arbetets dubbelnatur, alltså den historiskt specifika form arbetet tar i det kapitalistiska produktionssättet. Marx visar, menar Postone, att arbete inte kan ses som ett enkelt utbyte med naturen utan att det formas av abstrakt arbete, alltså av mervärdesskapandet. Till skillnad från vad Habermas hävdar baserar Marx inte sin analys på ett transhistoriskt ”arbetes” utbyte med naturen utan på en specifik social form. Habermas utgår från den traditionella marxismens endimensionella uppfattning av arbetet som han försöker komplementera med sin teori om kommunikativt handlande, men mystifierar (obscures) därmed bara specificiteten i det varubestämda arbetet och vad som därmed utmärker det kapitalistiska samhället.

Habermas förstår alltså inte Marx distinktion mellan värde och materiellt välstånd, och mellan de abstrakta och konkreta dimensionerna av det varuproducerande arbetet. Han läser Marx som de klassiska ekonomerna och drar slutsatsen att arbetsvärdeläran bara var adekvat för den utvecklingsnivå då materiellt välstånd också faktiskt berodde på arbetstid och arbetsmängd. Med det ökade inslaget av teknologisk och vetenskaplig inblandning i produktionsprocessen uppstår andra grunder för värdeskapande, i Habermas förståelse. Den här förståelsen av arbete i linje med den traditionella marxismen leder Habermas till det felaktiga likställandet av alienerat, abstrakt arbete med instrumentellt handlande.

To attribute instrumentality to labor in and of itself is to naturalize that which is socially constituted and to project transhistorically what is historically determinate. In Marxian language, it is to succumb to the appearance of the fetisch by attributing a quality of the abstract value dimension of the social forms of capitalism to their concrete, use value dimension, thereby rendering opaque their social and historical specificity. At issue is not only whether labor always and everywhere is instrumental action but, rather, whether instrumental reason and action themselves, regardless of how constituted, should be considered transhistorically rather than as expressions of a particular form of social life. (238)

Habermas felaktiga förståelse av Marx distinktion mellan värde och materiellt välstånd får också, menar Postone, konsekvenser för Habermas epistemologi. Marx teori varken grundar sig i eller leder till en som postulerar kapitalismens rörelselagar som ”naturligt” givna och bortom mänsklig kontroll. ”It reflects, rather, his analysis of the capitalist formation as governed by such laws because its fundamental social relations are alienated: they are objectified, have a ‘life of their own,’ and exert a sort of quasi-natural compulsion on the individuals.” (239) Marx position implicerar inte alls den relation mellan naturvetenskapen och samhället som Habermas vill göra gällande. ”Far from considering natural science to be the only model of knowledge, including knowledge of society, it implies a historical theory of all forms of knowledge, including natural science.” (239) Habermas kritik ger därför, enligt Postone, inte en teori om (historiskt) bestämda medvetandeformer (determinate forms of consciousness) och förblir ”underspecified socially.” (241) Vidare innehåller Habermas teori en grundläggande ambivalens; den klargör inte varför ”instrumentaliteten” har sträckt sig utanför sin ”adekvata” sfär (produktionen) och invaderat den samhälleliga sfären (vilket han hävdar) och att något självreflekterande och självbestämmande ändå fortfarande är möjligt.

För att undvika den återvändsgränd tidigare generationer i Frankfurtskolan hamnade försöker Habermas begränsa ”arbetets” betydelse och komplementera med interaktionen. Det är, i Habermas förståelse, interaktionen som är utgångspunkten och möjligheten till kritik och frigörelse.

Från subjekt-objekt till intersubjektivitet

Habermas frångår den tidigare kritiska teorins fokus på subjekt-objektrelationen, som han anser fundamentalt missriktad, med anledning av – enligt Habermas läsning – den kritiska teorins återvändsgränd. Istället utvecklar han sin teori om kommunikativt handlande.

Habermas förstår det moderna samhället som integrerat på ett kvasiobjektivt sätt som endast kan förstås på ett systematiskt vis. Georg Lukács och Frankfurtskolan försökte systematisera utifrån begreppet förtingligande – baserat på Marx teori om varufetischismen – som en opersonlig process (relaterad till kapitalackumulationen). Habermas tar inte itu med förtinglingsteorin direkt utan kritiseras Lukács hegelianska ”lösning”, det dogmatiska förgudligandet (deification) av proletariatet som historiens subjekt-objekt. Också Horkheimer och Adorno kritiserade denna aspekt hos Lukács, men enligt Habermas utan att utarbeta de (utifrån detta, nya) normativa grunderna för den kritiska teorin. De förblev bundna till subjekt-objektrelationen, eller med Habermas ord ”medvetandefilosofins paradigm”. Istället grundar Habermas sin teori om kommunikativt handlande i språkmedierad kommunikation som sådan och hävdar att denna har universell signifikans. Potentialen för kritik, menar Habermas, är så att säga inbyggd i det kommunikativa handlandet. ”Language, then, occupies a place in Habermas’s theory that is directly analogous to that occupied by 'labor’ in affirmative forms of traditional Marxism.” (249)

Habermas försöker sammanföra två fundamentalt endimensionella perspektiv (”arbete” och ”interaktion”) och gör en, enligt Postone, kvasiontologisk distinktion mellan arbete och interaktion som avslöjar att han fortfarande håller fast vid den traditionella marxismen arbetsbegrepp. Postone menar att Habermas gör en åtskillnad mellan historisk logik och empirisk dynamik som inte kan grundas i kapitalismens dynamik. ”Communicative action in such an approach is analogous to labor in traditional Marxism; as a result, the critique apprehends capitalism only as pathological and, therefor, must ground itself in a quasi-ontological manner, outside of the social and historical specificity of this form of social life.” (253) Kapitalism förstås, utifrån Habermas perspektiv, som en negativ kraft som förstör och deformerar den underliggande ”rationaliseringen av livsvärlden”. Alternativet till kapitalismen ligger inte bortom denna utan är en alternativ och mindre deformerad version av samma historiska form. Marx, å andra sidan, såg inte alls ”frigörelsen” av arbetet som nödvändigt för samhällets utveckling utan snarare avskaffandet av arbetet och privat kapital som förutsättning för mänsklighetens frigörelse.

The issue here is not simply whether Habermas has adequately interpreted Marx. Rather, it is whether the Marxian theory, as I have been reconstructing it, provides the possibility for a theoretical approach that could not only move beyond the weaknesses of traditional Marxism, and the pessimism of Critical Theory, but also avoid the problematic aspects of Habermas’s attempt to ground a critical theory adequate to contemporary society. Turning to a theory of the historical specificity of the form of mediation that constitutes capitalism can, as noted, provide the basis for a reinterpretation of capitalism’s contradictory character and for a critique of the form of production, of the economy, and, in general, of the form of interdependence in capitalism—in a way that a systems-theoretic approach cannot. Such a critical theory treats the analysis of capitalism as one of the underlying structures of modernity itself, and allows one to recover the idea of the possible transformation of production and the economy and, hence, of socialism as a historically different form of life. (257-258)

Postone kastar om den teoretiska ”rekonceptualiseringen” av den historiskt bestämda konstitutionen av arbetet (jämfört med Habermas). Han rör sig bort från den endimensionella förståelsen av ”arbete” till en teori om ”the social constitution and specificity of production and of forms of subjectivity in capitalism, and treats critical and oppositional consciousness as socially determinate possibilities constituted by the dialectical social forms themselves.” (260) Därmed grundar sig kritiken varken i ”arbetets frigörelse” eller in någon evolution av lingvistiskt medierad kommunikation; istället grundar den sig i ”the contradictory character of the structuring social forms of capitalist society in their historical development.” (260)

Mot en omformulering av Marx' kritiska teori

Varan

Kapital