Undersökningen som metod: en översikt

Från Krigsmaskinen
Hoppa till: navigering, sök

Correspondence

När Correspondence genomförde sina undersökningar var utgångspunkten den personliga erfarenheten. Beskriv vardagen, arbetsdagen, hur arbetet utförs, relationerna med arbetare och ledning, attityder och sociala koder, sätt ord på känslor och upplevelser, och inte minst det motstånd som uppstod underifrån. Det är både väldigt nära -- de faktiska handlingar och gester och språk, etc som används -- och något distansierat då undersökaren tar ett steg tillbaka, sammanfattar och sätter ord på allt. I Correspondence fall valde de också att låta arbetarna och de intellektuella samarbeta. De skrev ihop. Arbetaren skrev ner "rådatan" så att säga, som kommenterades och förbättrades av den intellektuelle. Det var något motsägelsefullt för samtidigt hävdade Correspondence att det var arbetarnas självständighet och direkta erfarenheter som var viktigt. The American Worker är kanske den kändaste undersökningen, en femtiosidig pamflett av Paul Romano (och Ria Stone). Namnen var förresten pseudonymer (Phil Singer och Grace Lee Boggs).

Men Correspondence brydde sig inte bara om arbetarna i fabrikerna, det var arbetarklassen de talade om när de talade om arbetarna. Indignant Heart: A black worker's journal var en boklång undersökning som beskrev hur unga svarta arbetare flyttade från bomullsfälten till bilfabrikerna, deras radikalisering och organisering. Den populäraste pamfletten var A woman's place, av Marie Brant och Ellen Santori (Selma James och Filomena D'Addario) som undersökte hemmafruarnas situation, hushållsarbetet och de organisationsformer som kvinnor självständigt uppfann.

Förutom pamflett och bokform publicerade de också i sin nyhetstidning, med samma namn (Correspondence). Också den var menad att skrivas, redigeras och ges ut av arbetarklassen själv. Men de intellektuella, och militanterna, var såklart drivande. De hade dock ganska stort inflytande. Correspondencegruppen i sig blev aldrig så stor (och var infiltrerad av mängder av hemliga agenter, 75 stycken) men andra grupper blev influerade och nya samarbeten uppstod.

Poängen med Correspondences undersökningar, som de förövrigt inte kallade undersökningar utan berättelser (worker narratives eller self narratives), var att lyfta det personliga och visa att och hur det i själva verket också var socialt. Alltså att göra arbetarklassen medveten om sin gemensamma situation, kort och gott att öka klassmedvetenheten.

Correspondence undersökningar var subjektiva berättelser (narrativ). Det gjorde det möjligt för den enskilde att uttrycka sig efter eget huvud, själv bestämma form och innehåll, avgöra vad som var viktigt osv. En baksida med berättelsen/självundersökningen är att den inte ger en "exakt och positiv kunskap" om arbetarklassen, utan riskerar att överdriva och övergeneralisera. Det är också en form som inte passar alla.


Paul Romano & Ria Stone: The American worker (1947)

Philippe Guillaume: Introduction to L'ouvrier américain (1949)

Danilo Montaldi: Introduction to L'operaio americano (1954)

Matthew Ward (Charles Denby): Indignant heart - A black worker's journal (1952/1978)

Selma James: A woman's place (1953)

Raya Dunayevskaya: Where to begin? Theory and practice in a new relationship (PDF) (1956)

C.L.R. James: The destruction of a worker's paper (1962)

James Boggs: The American revolution: pages from a negro workers notebook (1963)

Nicola Pizzolato: The American worker and the forze nuove: Turin and Detroit at the twilight of fordism

Paul Buhle: 'Johnsonism' Winds Down, utdrag från C.L.R. James. The artist as revolutionary.


Socialisme ou Barbarie, Tribune Ouvrière, Pouvoir Ouvrier

Socialisme ou Barbarie tog mer eller mindre över samma narrativa form för undersökningen. Den första var Georges Viviers La vie en usine (Livet i fabriken) 1952. De kändaste blev dock Daniel Mothés (Jacques Gautrat) dagböcker. De gavs senare ut som böcker, men publicerades först i Socialisme ou Barbaries tidning. Dagboken är en delvis annan form men fortfarande inom det narrativa ramverket. En viktig skillnad gentemot Correspondence var dock att de intellektuella inte var direkt involverade i själva arbetet. De tryckte än hårdare på att undersökningarna skulle vara "rena" uttryck för proletär erfarenhet.

Socialisme ou Barbarie kopierade inte bara formen för undersökningen utan också distributionssättet, eller sättet att presentera undersökningen: arbetartidningen. En teoretiskt skillnad mellan Correspondence och Socialisme ou Barbarie låg i hur de såg på socialismen och hur den nås. För Correspondence låg det framtida samhället vilande i arbetarklassen, som "bara" behövdes göras medvetna om denna möjlighet. Socialisme ou Barbarie var skeptiska mot detta och ansåg att medvetenhet inte räckte, det måste också finnas ett element av skapande. Skillnaden kom att spela roll i hur de såg på arbetartidningen. För Correspondence var de intellektuellas roll ambivalent och motsägelsefull. De fanns där och var onekligen drivande, men samtidigt skulle tidningen uttrycka arbetarklassens "genuina" och egna medvetenhet. För Socialisme ou Barbarie var detta ett mycket knepigare problem.

Samtidigt som det här diskuterades inom gruppen dök det upp en arbetartidning i Frankrike. Det var i maj 1954, på bilfabriken Renault-Billancourt som en liten grupp satte ihop och spred Tribune Ouvrière. Gruppen bakom var en heterogen samling arbetare, några "obundna", några trotskister, en och annan anarkist, och en medlem från Socialisme ou Barbarie, nämligen Daniel Mothé. Kopplingar fanns alltså till politiska grupper, men tidningen i sig var självständig, den skrevs, redigerades och spreds av arbetare på fabriken, och den var "underjordisk". Gruppen bakom var alltså inte öppna med sin verksamhet och spridningen skedde från hand till hand. Både företagsledningen och det stalinistiska facket ogillade självständiga initiativ.

Tribune Ouvrière var precis vad Socialisme ou Barbarie efterfrågade, och de var snabba att stödja projektet på olika sätt; finansiellt, distributionen (det var lättare för folk utifrån att dela ut till arbetarna vid fabriksporten) och genom att promota projektet i Socialisme ou Barbaries egna tidning. Det dröjde dock inte länge innan de stötte på problem. Gruppen/redaktionskollektivet bakom växte aldrig mer än till ca 15 personer, spridningen var begränsad, delvis på grund av att de tvingades förbli "underjordiska" men delvis också därför att arbetarna helt enkelt inte var särskilt intresserade. Och den finansiella biten var ett ständigt problem. Tribune Ouvrière överlevde dock ända fram till 1962-63 (då den centrala gruppen lämnade Renault för andra jobb).

Tribune Ouvrière var en månadstidning (men om den verkligen gavs ut regelbundet är osäkert) och publicerade mer än bara berättelser. I själva verket tog de mindre och mindre plats med tiden och större delen av innehållet bestod av analyser av produktionsprocessen, ledningens och fackets agerande, etc. Tidningen kombinerade alltså berättelserna med mer "tekniska" undersökningar. Det var en innovation. Men troligen en innovation som kom ur en nödvändighet; de upptäckte nämligen att inte särskilt många är intresserade av eller kan skriva självundersökningen/berättelsen. Man kan dessutom fråga sig hur gångbart det är i en och samma fabrik, år efter år... Det visar också på en regression: Correspondence ville att hela arbetarklassen, inte bara fabriksarbetarna, skulle ta plats. Ska alla ta plats är såklart den platsspecifika tidningen extremt begränsande.

Socialisme ou Barbarie såg begränsningarna som Tribune Ouvrière demonstrerade och satsade så småningom på en landsomfattande arbetartidning, Pouvoir Ouvrier. Till skillnad från Tribune Ouvrière, och för den delen också Correspondence, skulle i Pouvoir Ouvrier de intellektuella ta tydligare plats och producera teori, att så att säga "ge tillbaka" den revolutionära förståelsen till arbetarklassen. Den här utvecklingen var inte utan sina kritiker. I takt med att undersökningarna sinade och fick mer av en symbolisk plats, snarare än grund för verklig teoretisk analys, och tidningen blev mer och mer "politiskt" splittrades Socialisme ou Barbarie och de som fortsatte blev snart oskiljaktiga från resten av vänsterns "avantgarde". Formellt sett fortsatte Socialisme ou Barbarie existera fram till 1965, men i praktiken dog det ut 1962 då Castoriadis lämnade.

Socialisme ou Barbaries undersökningar var som sagt i hög utsträckning både till form och innehåll lika de Correspondence utförde. Några mindre innovationer uppstod i den franska miljön, som dagbokformatet, den (genuint) självständiga och underjordiska arbetartidningen och de "tekniska" (icke-subjektiva, icke-narrativa) undersökningarna av produktionsprocessen. En annan nämnvärd skillnad som Socialisme ou Barbarie åtminstone efterfrågade (men möjligen inte fick besvarad) var undersökningen av vad arbetarna är kapabla till. Lönearbete är alienerande och nedbrytande, men det finns också en mindre proletär autonomi, särskilt när de är involverade i kamp, som ger upphov till proletär kreativitet. Att bli medveten om och ta tillvara på detta är minst lika viktigt som motståndet. För Socialisme ou Barbarie måste verklig socialism innebära arbetarklassens självförvaltning av arbetet och arbetets resultat, varför det blev viktigt att lyfta fram arbetarklassens självständiga förmåga. Undersökningen blir då inte bara en undersökning av det som är, utan också av det som kan bli.

Claude Lefort: Proletarian experience (1952)

Daniel Mothé: The problem of the workers' paper (1955)

Daniel Mothé: Journal d'un ouvrier (1956-1958) (1959)

Renault workers fight sackings (Daniel Mothé & Pierre Laforgue & Tribune ouvriere)

Guy Debord: To the participants in the national conference of Pouvoir Ouvrier (1961)

Henri Simon: Workers' inquiry in Socialisme ou Barbarie


Montaldi, Alquati, Quaderni Rossi

Om undersökningen sakta dog ut i USA och Frankrike under 1960-talet, så var det då det på allvar tog fart i Italien. Danilo Montaldi hade under 50-talet börjat importera idéerna, översatte texter, inledde egna undersökningar, och utvecklade nya metoder. Förutom den narrativa formen plockade han upp metoder från sociologin. Montaldi startade också upp gruppen Gruppo di Unità Proletaria i Cremona i norra Italien. De i huvudsak unga aktivister, något utanför de etablerade arbetarorganisationerna, och flera av dem var utbildade sociologer, eller sociologistudenter. Någon mer ingående information av Gruppo saknas. Montaldi publicerade dock några inflytelserika undersökningar, Autobiografie della leggera, om immigranterna från syd som levde i Milano, och Militanti politici di base.

Från Montaldis grupp kom dock en ung sociolog som skulle komma att få stort inflytande: Romano Alquati. Alquati och flera av kamraterna i den miljön som kom att grunda tidskriften Quaderni Rossi, var inte okritiska av sociologin. Det pågick under en tid vad som kunde approprieras från sociologin osv, slutligen ledde skillnaderna till splittring. Exakt vilka faktiska metoder sociologin medförde är inte helt klart, men det verkar i huvudsak handla om frågeformulär och intervjuer. Det var inte helt nya metoder, frågeformuläret (som ju Marx använde) kände både Correspondence och Socialisme ou Barbarie till, och intervjuer ingick delvis i Correspondence skrivandeprocess. Men Alquati utvecklade undersökningen till en form av deltagande undersökning (conricerca). Ett visst "förarbete", som att gräva fram statistik, historia, och liknande, kring en bransch, ett område eller en fabrik, lade grunden för att som grupp inleda en undersökning. Alquati, med kamrater, både innanför och utanför fabriken, diskuterade gemensamt både vilket angreppssätt som var mest lämpligt för situationen och sedan resultaten från datainsamlingen. Så förutom att en mängd nya verktyg användes blev undersökningen här ett kollektivt projekt i direkt betydelse. Undersökningen sammanställdes slutligen i en slags rapport, skriven av Alquati, som inte var rädd att dra politiska slutsatser.

Min uppfattning är att den (italienska) militanta undersökningen som metod fullkomligt exploderar under den här tiden, 1960-talet. Alquati och hans grupp var långt ifrån de enda. Men det är faktiskt ganska svårt att hitta några andra än just Alquatis. Har bara hittat ett par andra titlar. Förklaringen är troligen att de flesta undersökningar inte resulterade i skrivna "rapporter" så som Alquatis. Ranzieri Panzieri, en annan i Quaderni Rossi-redaktionen (som var på "andra sidan" splittringen mot Alquati), talade om "heta undersökning" (inchiesta calda), undersökningar som skedde i stundens hetta, på plats med de inblandade. Panzieri påpekade att "arbetarna har vissa värderingar vid normala omständigheter som de inte håller fast vid när det uppstår klasskonflikter, och vice versa." Verklig antagonism och solidaritet undersöks bäst med "heta undersökningar". Men vilken roll får undersökarna och undersökningen här? Väldigt svårt att hitta beskrivningar av hur det verkligen såg ut, vad som verkligen gjordes osv. Det ligger nära till hands att tänka att skillnaderna mellan arbetarmilitanterna och de intellektuella inte helt upplösts. I litteraturen stöter man ofta på bilden av Alquati eller Negri på sin cykel, på väg till fabriksporten på morgonen, som förmedlar beskrivningar, nyheter, "undersökningar" och hur de samtalar och agiterar.

Om operaisternas undersökningar blev en utbredd och kraftig metod berodde det förmodligen mycket på att den italienska arbetarklassen under den här tiden var inne i ett intensivt kampuppsving. Att de kunde göra gemensamma, "deltagande" och på riktigt militanta undersökningar ska förstås i relation till dessa förutsättningar. Det gällde inte på samma sätt Correspondence och Socialisme ou barbarie. Alquati fortsatte med sina undersökningar, bland annat inom skolväsendet, men utöver det verkar operaisternas undersökningar dött ut med att klasskampen svalnade.

Romano Alquati: Organic composition of capital and labor-power at Olivetti (1961)

Romano Alquati: Struggle at FIAT (1964)

Romano Alquati: Outline of a pamphlett on FIAT (1967)

Mario Tronti: Our operaismo


Enquête, Cahiers de Mai, Libération

I Frankrike tog maoisterna upp undersökningen igen 1967, dock så vitt jag vet utan någon direkt koppling till Socialisme ou Barbarie. (Det är dock inte helt otroligt att indirekt inflytande från Pouvoir Ouvrier kan ha bidragit.) De kallade det för enquête och gick ut på att "gå till folket", gå från dörr till dörr, till affärerna, till tunnelbanestationerna, i arbetarområdena, ute i arbetarorterna, osv. Att tala med folket, helt enkelt fråga dem om deras vardag, att lära sig av dem. Det tycks i mångt och mycket ha kommit ur en önskan att lämna vänsterns oändliga teoretiska diskussioner och grunda sin praktik i konkreta erfarenheter. Maos "utan undersökning, ingen rätt att tala" och uppmaning att "stiga ner från hästen för att plocka blommor" tilltalade många. Undersökningen syftade till att så att säga locka fram latenta radikala attityder, uppmuntra dem, och på något sätt ge tillbaka i form av politiska förslag. De som kom i kontakt med dessa undersökande franska maoister beskrev mötena olika; vissa ignorerade dem likt andra vänsterister (gauchiste), såg dem som mer eller mindre samma, medan andra som en Gerard hade en mer positiv syn:

"Trotskisterna kom också. Men de var annorlunda än maoisterna eftersom trotskisterna kom med traktat: "Arbetarna är exploaterade därför att..", med citat från Marx, sidnummer, Das Kapital, etc.--det var väldigt teoretiskt, vi förstod inte ett ord! Men maoisterna, å andra sidan, tog sin utgångspunkt från vad vi berättade för dem. De kom inte hit med färdigskrivna idéer eller traktat. De lyssnade på vad vi sa och skrev sen utifrån det. Vi slogs verkligen av det." (Citerat i Kristin Ross May 68 and its afterlives)

Undersökningen som metod och upproret som kom inte så långt senare, gav upphov till tidskriften Cahiers de Mai. Trettio nummer publicerades mellan 1968 och 1973. Cahiers de Mai tog fasta på undersökningen som kommunikation, en direkt kommunikation inom arbetarklassen, i opposition till fackens, partiernas och statens "vertikala" kommunikation. Undersökningen, som maoisterna och särskilt Cahiers de Mai såg det, är ett kollektivt projekt där alla inblandade gemensamt går igenom texten rad för rad, diskuterar den, och i processen formar sig som en grupp, förstärker gruppens medvetenhet om sig själv som grupp. Till skillnad från Tribune Ouvrière var Cahiers de Mai inte instängd i fabriken. Tidningen sålde mellan 17000 och 20000 exemplar.

Maoisterna var inte särskilt nöjda med det första försöket till undersökning och ansåg att det behövdes "långvarig fördjupning" i den miljö som undersöktes. Deras besvikelse kan förmodligen förklaras av att de motiverades av en viss brådska, och att det för dem självklara målet var att forma ett parti. Enquêtes blev till établissement. De första undersökningarna fungerade som ett slags förarbete för var maoisterna försökte "plantera" sig. Efter detta verkar inte längre undersökningen vara något centralt. Strategin för maoisterna var att "underjordiskt" utmana det dominerande facket (kontrollerat av stalinisterna) och radikalisera arbetarna. Deras roll under majrevolten och senare strejker ska inte negligeras, men när det kommer till undersökning verkar det ha dött ut. Det är värt att citera följande betraktelse av Robert Linhart, en av de ledande bland maoisterna:

"In France, I saw, just before or after 1968, young intellectuals “settle down” among the workers and enter the factory with the religious fervor of men to whom the absolute truth was going finally to be revealed; then, after a difficult experience or after failures, these same men abandoned this “settling down” by declaring that the workers had become irremediably bourgeois – indeed, were corrupt or fascist."

Personerna bakom Cahiers de Mai gick 1973 över till den då nystartade dagstidningen Libération, som då hade ambitionen att fungera som en "röst åt folket" och en plattform för radikala idéer.

Cahiers de mai #1, #2, #3 (1968)

UJCml: On Établissement (1968)

Jason E. Smith: From Établissement to Lip: On the turns taken by french maoism

Robert Linhart: Året på bilfabriken (1978)


Intolérable

Michel Foucault var också involverad i Libération där han ville experimentera med "krönikor av arbetarnas minne", och hade också kopplingar till maoisterna (partnern Daniel Defert var aktiv i Gauche prolétarienne). 1971 bildade några ex-maoister och en handfull intellektuella, däribland Foucault och Gilles Deleuze, Groupe d'information sur les prisons (GIP). GIP inledde en rad undersökningar av fängelsesystemet. I skriftserien Intolérable (fem nummer mellan 1971 och 1973) presenterades undersökningarna. De använde sig av frågeformulär, intervjuer, rapporter från fängelsepsykiatriker, brev och texter från fångar, etc. I första numret deklarerar gruppen att syftet inte är så mycket att göra folk medvetna om förtrycket eller skaffa kunskap om fienden, vilket är uppenbart, utan att fungera som ett medel att motarbeta alla försök att tysta subjekten (främst fångarna, men inte bara). Alltså, att tala, uttrycka sig. Det är i sig en politisk kamp. Till viss del var undersökandet "underjordiskt" då fångarna till exempel inte fick svara på de första frågeformulären (som då fick smugglas in med hjälp av olika kontakter, främst familjemedlemmar).

Michel Foucault: Manifesto of the Groupe d'Information sur les prisons (1971)
Alberto Toscano: The intolerable-inquiry: The documents of the Groupe d'information sur les prisons


Medvetandehöjande kvinnogrupper

En praktik som i olika former existerat sedan tidigare men som 1967 i USA namngavs var medvetandehöjande (consciousness-raising) kvinnogrupper. Det var Kathie Sarachild från New York Radical Women som gjorde detta. Parallellen med självundersökningarna är uppenbar: syftet var att "väcka det latenta medvetandet" och utifrån de personliga och gemensamma erfarenheterna uppmuntra självorganisering. Det är från den här miljön slagordet "det personliga är politiskt" kommer. Kunskap och organisering, teori och praktik, vävdes samman i ett. Det handlade alltså inte om att först inleda en analytisk fas, undersökandet, som sedan skulle övergå i organisering och handling. Sarachild: "Det var ett medel för organisatörerna själva att göra en analys av situationen och också ett medel som användes av folk som de organiserade och som i sin tur organiserade ännu fler personer."

Undersökandet riktadet inte bara inåt gruppen utan sattes i relation till den feministiska rörelsens historia och kvinnokampens historia i stort. Det fanns inte, vad jag vet, något mål med att presentera något resultat, i skriftlig eller annan form.

Praktiken spreds snabbt. 1973 lär runt 10000 varit delaktiga i medvetandehöjande kvinnogrupper, i USA. Det spreds också till andra länder. Med tiden anammades det också bland vissa organisationer som tidigare kritiserade praktiken (som större institutionaliserade kvinnoorganisationer). Det ledde såsmåningom till en formalisering och avradikalisering av metoden. Det formulerades abstrakta metodologiska regler, det uppstod (professionella) "experter", och det fanns en stark tendens till att upphöja det (individuellt) terpeutiska på bekostnad av det (kollektiva) medvetandehöjande.

Kathie Sarachild: Consciousness-Raising: A radical weapon

Carol Hanisch: The personal is political (1969)

Carol Hanisch: Women's liberation consciousness-raising: then and now


S.L.O.N., ISKRA, cinétracts

1967 startade filmskaparen Chris Marker filmkooperativet S.L.O.N. (Société pour le lancement des oeuvres nouvelles) med målsättningen att spela in filmer med arbetare och uppmuntra arbetare att själva göra film. Kooperativets första film var À bientôt, j'espère som dokumenterade en strejk på en textilfabrik i Besançon, i februari-mars 1967. Filmen består till större delen av samtal med arbetarna och deras familjer. Filmen sändes på nationell tv i februari 1968, och kooperativet visade den också för många lokala filmklubbar och studenter vid Nanterre. För många fungerade det som en ögonöppnare, både gällande de faktiska villkoren för många arbetare men också att det fanns arbetare som faktiskt kämpade.

S.L.O.N. och andra (t ex Jean-Luc Godard), spelade in många korta intervjuer och betraktelser som de kallade för cinétracts. I regel fanns det ett tydligt vänsterperspektiv, och ämnet kunde vara i stort sett vad som helst. I en mening låg cinétracten nära maoisternas enquête i det att de intervjuade med ett tydligt perspektiv och sedan i olika grad redigerade samman de olika cinétracten i filmer för att förstärka och, som maoisterna, så att säga "ge tillbaka" politiska traktat. Men S.L.O.N. uppmuntrade som sagt också arbetare själva att filma. Också spridandet, filmvisningarna, var i mångt och mycket en gräsrotsrörelse och fungerade som en medvetandehöjande praktik.

Chris Marker / S.L.O.N.: A bientot j'espère (1968)

Cinétracts (1968)