Skillnad mellan versioner av "Maurice Blanchot"

Versionen från 18 april 2009 kl. 15.58

Maurice Blanchot (September 22, 1907 – Februari 20, 2003) var en fransk författare, filosof och litteraturkritiker.

Den fråga Blanchot engagerade sig mest i var den om litteraturen och erfarenheterna av läsandet och skrivandet. Han formulerade aldrig någon enhetlig, koherent "teori", utan utgick ofta från paradoxer och omöjligheter. Hans influens framför andra - i alla fall i frågan om litteraturen - är poeten Stéphane Mallarmé, som utvecklade sin förståelse av litteraturen som en i grunden anti-realistisk och från vardagslivet skild erfarenhet. Blanchot menade att litteraturen ställer oss inför språket som exterioritet.

Blanchots livsverk spänner över fem decennier och överskrider ofta gränserna mellan olika genrer. Han skrev en mängd artiklar och essäer om litteratur, filosofi och konst, tre romaner, tio eller fler noveller eller korta berättelser (”récits”), en betydande del politisk journalism och en mängd fragmentariska texter som trotsar kategorisering. Detta trotsande av kategorisering utmärker Blanchot som tänkare och belyser den centrala ansatsen i hans tänkande: att pressa litteraturens och filosofins gränser, och med det dekonstruera och transformera sättet vi tänker. I denna ansats kan man inte underskatta det ömsesidiga inflytandet mellan Blanchot och de båda nära vännerna Georges Bataille och Emmanuel Lévinas. Batailles erfarenheter och tankar om exempelvis gemenskap, erotism och döden, samt Lévinas tankar kring etik och ansvaret inför den Andre ingår i en ständig dialog genom hela Blanchots livsverk. Samtidigt påverkade Blanchots livsverk Lévinas och Batailles tankar kring hur vår uppfattning av omvärlden påverkas av orden och språket bland annat.

Blanchots inflytande på senare generationer franska tänkare har varit omfattande, om än ofta indirekt. Hans speciella stil och stundtals abstrakta resonemang, liksom den anonymitet han behöll livet ut (han skydde offentligheten och lät sig varken intervjuas eller fotograferas) gör att hans verk förblir en diskret, men likväl ständigt närvarande, fond till det sena 1900-talets kontinentala tänkande.

Blanchots närvaro

Maurice Blanchot är i Sverige relativt okänd och utanför Frankrike betraktas han ofta som en bakgrundsfigur, en föregångare till exempelvis Jacques Derrida och Jean-Luc Nancy. Men utan Blanchots banbrytande tänkande hade mycket av det vi har i dag varit otänkbart. Jacques Derrida, Paul de Man, Michel Foucault, Roland Barthes, och Gilles Deleuze, för att bara nämna några framstående teoretiker, är djupt influerade av Blanchot. Blanchot intar trots sin relativa okändhet platsen som en av de absolut viktigaste figurerna inom 1900-talets tänkande. Särskilt betydande har han varit för att lyfta upp litteraturen som ett seriöst filosofiskt problem. Snarare än att ha varit en kritiker som bedömt litterära verks kvalitet har Blanchot genom hela sitt liv på olika sätt närmat sig litteraturens möjligheter och på vilket sätt litteraturen utmanar tänkandet.

Revolt och undandragande

Förhållandevis lite är känt om Blanchots liv. Under mer eller mindre hela sitt liv höll han sig med en slags diskretionens etik som innebar att han steg tillbaka för att låta litteraturen stå för sig och inte hamna i skuggan av personkult. Det finns bara några få fotografier, inga egentliga biografier och lite i hans verk som är av självbiografisk natur.

Han föddes 1907 i Quain i Frankrike i en välbärgad familj, och började 1925 studera filosofi vid universitetet i Strasbourg. På universitetet träffade han Emmanuel Lévinas. De blev tidigt nära vänner och slöt en pakt att förbli vänner livet ut (en pakt de höll). Blanchot som av allt att döma då var rojalist och nationalist introducerade Lévinas till fransk litteratur, Lévinas, som var lettisk invandrad jude, å sin sida hjälpte Blanchot förstå Husserls och Heideggers filosofi, i synnerhet Sein und Zeit (1927). Blanchot beskrev det sextio år senare som en veritabel intellektuell shock. Blanchot och Lévinas lämnade universitetet ungefär samtidigt.

Politisk journalist på högerkanten

Under 30-talet försörjde Blanchot sig som politisk journalist i en rad tidskrifter på högerkanten. Från 1932 till 1940 arbetade han som redaktör för den konservativa dagstidningen Journal des débats. Hans första artiklar publicerades året innan, så han avancerade fort till redaktörsplatsen. Som redaktör var han framför allt ansvarig för att skriva ledare och se till att tidningen skickades till tryckeriet i tid och liknande arbetsuppgifter. Samtidigt bidrog han, ömsom öppet och ömsom anonymt, till andra tidskrifter med mer radikal och fascistisk inriktning. 1933 bidrog han som redaktör för den våldsamt anti-tyska dagstidningen Le rempart och i den anti-nazistiska veckotidningen Aux écutes. 1936-37 skrev han för Combat och L’Insurge. Dessa var öppet profascistiska och publicerade ofta antisemitiskt innehåll. Blanchot, som var påtaglig besvärad av antisemitismen, bidrog till att få L’Insurge nedlagd. Blanchot själv författade inga antisemitiska artiklar utan attackerade antisemitismen flertalet gånger. Det råder emellertid inga som helst tvivel om att Blanchot hyste sympatier för fascismen, om han inte rent av identifierade sig själv som fascist. Till det tog han dessutom ställning för behovet av våldsamt uppror för att rädda Frankrike från hotet från nazisterna och kommunisterna. Samtidigt drog han sig inte för att angripa regeringen i en rad polemiska artiklar.

30-talet var en turbulent tid i Frankrike med ekonomisk kris, en instabil regering, mycket korruption, ökad militans från både höger och vänster och det tyska hotet hängandes över allas medvetanden. En central fråga i den offentliga politiska debatten var hur Frankrike skulle förhålla sig till Nationernas förbund och Versaillesfreden. Avtalet omförhandlades flera gånger och bland de starkaste kritikerna till några som helst eftergifter fanns Journal des débats.

I detta sammanhang var det relationen mellan lag och kraft som intresserade Blanchot mest. Politik var för honom oskiljaktig från kraft, ytterst militär sådan. Politiken måste emellertid grunda sig i någon form av legitimitet förankrad i folket. Han vände sig därför emot Nationernas förbund som han ansåg bara försökte förankra freden i juridik och bortsåg från behovet av verklig kraft, det vill säga militär makt om så var nödvändigt. Så när nazityskland först utträdde från Nationernas förbund och sedan återockuperade Rhenlandet tog Blanchot och kretsen kring de tidskrifter han var verksam i det som en bekräftelse av behovet av våldsamt uppror för att försvara den nationella gemenskapen. Vid sidan om den mer moderata konservativa linjen som fördes i Journal des débats deltog Blanchot i en allt mer radikal diskurs i en rad kortlivade extremistiska tidskrifter som La Revue francaise, Réaction, La Revue universelle och La Revue du siècle. Denna strömning på den yttersta högerkanten kom att kallas Jeune Droite och var en disparat och löst definierad ideologisk rörelse som till större delen bestod av unga medlemmar av Action francaise. Gemensamma kännetecken var nationalism, förakt för den parlamentariska demokratin, hat mot marxismen, men framför allt uppfattningen om att Frankrike hade sjunkigt ner i andlig och ideologisk kris som bara kunde räddas av ett omedelbart och våldsamt nationellt uppror. Dessa parallella diskurser var inte i något väsentligt varandra motsatta. Den antiparlamentaristiska hållningen i Jeune Droite motsvarade i inrikespolitiken den kritik som i Journal des débats riktades mot den franska regeringens utrikespolitik. Kärnan i kritiken var att den juridiska och kontraktuella ordningen var för bräcklig och hade lett nationen ner i kris och det enda som kunde rädda nationens anda och upprätta lagens legitimitet var verklig kraft. När Blanchot talade om hur denna kraft skulle manifesteras drog han sig inte för att förespråka revolutionär terror. Men han, liksom de flesta i Jeune Droite, förespråkade emellertid inte något diktatoriskt maktövertagande eller någon totalitär ordning. Det viktiga var nationens andliga uppvaknande. Jämfört med andra fascister i Europa måste därför Jeune Droite-kretsen sägas vara något excentriska fascister. De har bland annat kallats för ”andliga fascister”.

Trots att Blanchot kontinuerligt hade intensifierat sin retorik under nästan hela 30-talet och med tiden blivit ett mer framträdande namn i Jeune Droite-rörelsen överger han 1938 den nationalrevolutionära diskursen helt. Anledningarna var antagligen flera, men inte obetydligt måste ha varit det faktum att inte bara Frankrike utan även andra västmakter helt misslyckats möta hotet från Hitler. Han fortsätter dock som redaktör för både Journal des débats och Aux écutes. Blanchot fortsatte arbeta och skriva för tidningarna fram till Tyskland invaderade Frankrike. Journal des débats fortsatte publiceras men med finansiellt stöd av Vichy-regeringen och inte av den tidigare finansiären, Francois de Wendel, som drog sig ur. Både de Wendel och Blanchot ville att tidningen skulle läggas ner, men så blev inte fallet. Blanchot fick sina artiklar både censurerade och refuserade och bestämde sig för att sluta skriva politisk journalism helt och hållet.

Under ockupation

I december 1940 träffar han Georges Bataille, som fram till 1936 hade stått på motsatt sida i det politiska landskapet. Vid den här tiden hade de båda dragit sig tillbaka från politiken, och båda sökte efter andra perspektiv. Bataille beskrev vänskapen som direkt och Blanchot som en vän han ”omedelbart kommer att beundra och hålla med.” Tvivelsutan lär Batailles politiska bakgrund ha påverkat Blanchot betydligt. De har ett nära intellektuellt utbyte som gav båda skjuts i gemensam riktning. Bataille skriver i L’Expérience intérieure (1943) att Blanchot var en, kanske den viktigaste, parten i de samtal som boken var en produkt av, och nämner även Blanchots Thomas l’Obscur som ett exempel på ”inre erfarenhet”. Blanchot å sin sida tog upp tråden i en recension och utvecklar Batailles tankar i en rad texter.

Under ockupationen av Paris hjälper Blanchot Lévinas fru och dotter genom att gömma dem i ett kloster. Lévinas själv hade blivit beordrad att tjänstegöra i militären och blev krigsfånge och sattes i ett fångläger i Hannover i Tyskland. Med stor personlig risk såg Blanchot till så att Lévinas kunde hålla brevkontakt med familjen. Det är oklart om Blanchot var involverade med den franska motståndsrörelse, men i juni 1944 blev han skenavrättad av en tysk exekutionspluton.

Från 1941 till 1944 bidrar Blanchot enbart med bokrecensioner till Journal des débats. (Dessa bokrecensioner, som inte kan klassas som recensioner i konventionell mening, blev senare samlade i Faux pas.)

Framträdande intellektuell i efterkrigstidens Frankrike

Efter kriget etableras Blanchot snart som en av de mest distinkta rösterna i fransk litteraturkritik. Han publicerade i flera tidskrifter så som Albert Camus och André Gides L’Arche, Sartres Les Temps modernes och Batailles Critique.

1947 lämnar han Paris och flyttar till den lilla byn Èze i sydfrankrike. Där kom han att stanna i ett decennium. Under denna period skrevs och publicerades en rad inflytelserika verk, inte minst L’Espace littéraire (1955).

1957 återvänder han till Paris. Denna gång återigen engagerad politiskt, men nu med vänner på vänsterkanten, så som Dionys Mascolo, Jean Schuster, Marguerite Duras, Robert Antelme, och Jean-Paul Sartre, bland andra. Med Mascolo och Schuster grundar de tidningen Le 14 Juillet för att koordinera intellektuella till motstånd mot de Gaulle. De oroades för att de Gaulles okonstitutionella kupp var ett led i ett fascistiskt maktövertagande. Blanchot skrev i ett brev till Mascolo: ”Jag vill berätta för dig att jag håller med [er] fullständigt. Jag förkastar allt förflutet och accepterar inget av det nuvarande.” Om inte tillbakadragandet runt 1940 är tillräckligt markerar detta Blanchots definitiva brytning med sitt tidigare samröre med fascismen. I två texter - "Le Refuse" och "La Perversion Essentielle" - utvecklar han sin ståndpunkt. I de Gaulle såg han ett av fascismens utmärkande karaktärsdrag, nämligen idoliserandet och personifierandet av den nationella andan, något som enligt Blanchot var ofrånkomligt med all nationalism. de Gaulle representerade en kvasi-religiös politik, en mytisk politik. Inför denna utveckling var, enligt Blanchot, den enda möjliga politiska hållningen en absolut, kategorisk vägran. Det nyvunna politiska engagemanget kom till sin höjdpunkt när filosofen och journalisten Francis Jeanson tillsammans med tjugotre andra ställdes inför rätta för att ha stött den algeriska befrielserörelsen. Gruppen kring Blanchot skrev 1960 en deklaration som kom att kallas Manifeste des 121 där de skrev att ”det algeriska folkets sak, att bidra till det koloniala systemets ruin, är alla fria människors sak”. De gjorde gemensam sak med alla de som kämpade för Algeriets befrielse och krävde rätten att vägra värnplikt. Trots att deklarationen endast kunde spridas på gräsrotsnivå och att de som signerade riskerade fängelsestraff var det en lyckad ansträngning. Den var helt avgörande i mobiliseringen av intellektuella mot kriget.

Revue Internationale och 1968

För Blanchot var inte deklarationen en isolerad händelse. Redan i slutet av 1960 skriver han till Sartre om en fortsättning på liknande breda intellektuella initiativ i form av en tidskrift för ”total kritik”. Idén, påstod han senare, kom från Italo Calvino. Tanken var att kombinera litteratur och kritik med politiska och vetenskapliga diskussioner. Det var också av vikt att den skulle vara en internationell, kollektiv ansats. Det redationella arbetet skulle tillstås av tre nationella kommitéer - en fransk, en tysk och en italiensk. Det viktigaste var att utveckla en ny form av skrivande, en form som var öppen för det gengreöverskridande men utan att förlora måttet på en enhetlig, total kritik, eller det pluralistiska perspektivet och kollektivt utbyte och diskussion. Blanchot menade att endast fragmentets form kunde leva upp till detta. Blanchot fick med sig Mascolo, Calvino, och Hans-Magnus Enzensberger, Günter Grass, Ingeborg Bachmann och Uwe Johnson. Projektet misslyckades dock. Det dök bara upp ett nummer av tidskriften, som de kallade Revue Internationale, i april 1964, som ett supplement till den italienska tidningen Il Menabò.

När maj-juniupproret bröt ut 1968 deltog Blanchot i den antiauktoritära student och författargruppen Comité d’action étudiants-écrivains. Gruppen publicerade tidningen Comité i vilken, enligt Mascolo, Blanchot anonymt skrev över hälften av materialet. Blanchot lämnade dock gruppen och engagemanget i den radikala vänstern efter att stora delar av den tog ställning för det palestinska folket och mot Israel. Även om han inte såg utvecklingen som antisemitisk så oroades han för den, och det var tillräckligt för att återigen dra sig undan från politiken.

Bibliografi

Utgivet på svenska:

• Essäer. Propexus, 1990. ISBN: 91-87952-02-5
• Döden väntar. Berättelse. Umbra Solis, 1990. ISBN: 91-88236-00-5
• Dagens vanvett. 1992. ISBN: 91-88236-02-1
• Katastrofens skrift. Daidalos, 2008. ISBN: 978-91-7173-231-6

Extern länk

Espace Maurice Blanchot (på franska)