A - J
- Affinitet: nära förbindelse, frändskap. Se affinitetsgrupp.
- Agape: kärlek; betecknar den speciella kristna kärleksuppfattningen, Guds kärlek till människan, fritt given kärlek (nåd).
- Alienation: främlingsskap, främlingskänsla. Se alienation.
- Alteritet: avvikelse från normen, det förväntade eller lagenliga. Se alteritet.
- Amor fati: kärlek till ödet.
- Anarki: frånvaro av herradöme eller auktoritet (från an-, inte, och arkhe, regering). Se anarkism.
- andra, Det: det skilda; det som sätter eller utgör en skillnad (differens). Se alteritet.
- andre, Den: Det andra, främmande jaget; den andra personen eller duet som jaget står emot i ett samtal eller möte. Se Den andre.
- Antinomi: några lagar, maximer, principer eller regler som strider mot varandra (av anti-, mot, och nomos, lag).
- Antropologi: läran om människan
- Apoteos: "Förgudligande", upphöjande till gudomlig status.
- Aufhebung: upphäva/det upphävda.
- Axiom: en grundsats som accepteras utan bevis, som antas vara självklart sann.
- Bios: liv (grekiska. Se biopolitik.
- Conatus: strävan. Hos Spinoza: strävan efter att upprätthålla (bevara) sitt vara; existenskraft; självbevarelsedrift.
- Dasein: tillvaro. Term använd av Martin Heidegger i den bokstavliga tolkningen ”Där-vara”, som beteckning på den mänskliga existensen; att alltid vara ”där”, i en omgivning, i en situation, i en värld, genom att alltid på ett komplext sätt förhålla sig till omgivande varanden och till sig själv. Se Martin Heidegger.
- Dialektik: Begrepp som ursprungligen kommer ur en filosofisk metod nära retoriken. Menas ofta en utveckling där motsatser stöts.
- Dikotomi: (grek. dichotomi'a tudelning, av dicho'tomos skuren i två delar) betecknar en variabel uppdelad i två varandra ömsesidigt uteslutande kategorier. Variabler konstrueras i regel som dikotomier för att underlätta bearbetning/analys. Ett välkänt exempel är indelning av variabeln människa i kategorierna kropp och själ. Termen har ett brett användningsområde och förekommer, med likvärdig betydelse, i allt från logik och matematik till sociologi.
- Eidos: ide.
- Eklektisk: blandning av olika, ofta motstridiga, osammanhängande idéer eller metoder
- Emanera: utströmma, utstråla, utgå (ifrån), härröra.
- Epistemologi: kunskapsteori; förståelsen av hur kunskap produceras och distribueras.
- Eskatologi: lära om de sista, yttersta tingen (händelserna) (från eschatos, ytterst, sist, och logos, lära om). Se eskatologi.
- Estetik: läran om förnimmandet; läran om det sköna som förnimmes (åskådas), närmare bestämt läran om det sköna i konsten. Se estetik.
- Etymologi: vetenskapen om ords härledning; läran om ords ursprung.
- Explicit: uttryckligt, tydligt nämnt, direkt sagt.
- Exterioritet: utsida, det utanförliggande. Se utsida.
- Hermeneutik: tolkningskonst, föståelselära
- Immanens: inre, inneboende
- Implicit: underförstått utan att vara uttryckligt sagt; indirekt sagt.
- Intelligibel: det som kan begripas av förståndet eller förnuftet.
|
K – T
- Kabbala: Esoterisk judisk tolkningstradition och mystik. Kabbalan utvecklar dels en spekulativ lära om världens skapelse genom emanation från Gud, dels utformar den en praktisk lära om vinnandet av kunskap om och gemenskap med Gud.
- Kausal: orsaksmässig; det sammanhang som finns mellan orsak och verkan.
- Koherens: Motsägelsefrihet, förenlighet.
- Kommensurabel: som kan mätas med samma mätenhet; jämförbar, förenlig. Motsats: inkommensurabel.
- Konjunktion: och-förbindelse mellan två eller flera satser.
- Konstitution: grundande, grund, grundval; nödvändig(a) betingelse(r) för något annat.
- Kontingent: tillfällig, motsats till nödvändig. I modern logik sägs satser som varken är logiskt sanna eller logiskt falska vara kontingenta. I traditionell filosofi sägs de egenskaper hos ett ting som inte tillhör dess ”väsen” vara kontingenta.
- Konvergens: ihopgående, närmande. Att konvergera: att närma sig varandra, vara riktade mot samma punkt.
- langue: beteckning (enligt Saussure) på språket som ett system. Motsats till parole.
- Mediera: förmedla
- Metanoia: ånger; genomgripande förändring av en individs uppfattning av sig själv. Uppnåendet av en ny livssyn.
- Mimesis: framställning, efterbildning. Se estetik.
- Modus: Det sätt något är på, eller det tillstånd som något befinner sig i; bestämning eller egenskap hos något.
- Myt (mythos): Till sin form är myter berättelser som använder symboler och metaforer vars överförda mening inte utan vidare kan översättas till en bokstavlig. Se mythos.
- Objekt: språkv. satsdel som uttrycker föremål för handling, fil. uppfattat ting/väsen i motsats till subjekt.
- Ontologi: läran om varandets väsen.
- parole: beteckning (enligt Saussure) på det faktiska bruket av språket.
- Parousia: närvaro. Hos Platon beteckning på idéernas ”närvaro” i de förnimbara fenomenen.
- qua: i egenskap av; för så vitt som; med avseende på; såsom; betraktad som.
- Reifikation: Förtingligande, varufierad. Sociala relationer framträder som utbyten mellan varor och ting.
- Scientism: att tillskriva (natur)vetenskapen stor betydelse; övervärdering av vetenskapen (särskilt naturvetenskapen); fackvetenskaplig självtillräcklighet.
- Semiologi: generell vetenskap om teckensystem.
- Signifikant: betydelsefull, anmärkningsvärd, betecknande.
- Soliditet: fasthet.
- Subjekt: språkv. satsdel varom något utsägs, fil. uppfattande ting/väsen i motsats till objekt.
- Subsumtion: Inbegripande, underordnande
- Tautologi: Utsaga vari det som betyder samma sak säges flera gånger med olika ord men med samma betydelse. Intetsägande utsaga.
- techne: det grekiska ord som är ursprunget till vårt ”teknik”. I filosofiskt språkbruk har techne dock en mycket vidare betydelse, som harmonierar med både den gängse antika grekiska betydelsen och användandet hos Platon och Aristoteles, nämligen hantverksmässigt-konstnärligt kunnande. Se teknik.
- Tecken: Något som står för något annat; ett fysiskt objekt, som visar mot något annat, uttrycker något, betyder något. Det lingvistiska tecknet, enligt den strukturella lingvistiken (Saussure) är tecken i det talade språket kännetecknat av ett komplext, sammanvävt förhållande mellan det som betecknar (signifikant) och det som betecknas (signifié).
- Teleologi: att uppfatta något som bestämt av mål eller ändamål.
- Telos: mål, ändamål, ändamålsorsak (jmf teleologi).
- Teologi: lära om Gud, om förhållandet mellan människa och Gud. Oftast lära om Gud i metafysisk betydelse.
- Totalitet: helhet. Se totalitet.
- Transcendent: översinnlig; (gräns)överskridande
- Typologi: lära om indelning av ett undersökningsmaterial efter bestämda typer.
|
U – Ö
- Upplåtenhet: Heideggers beteckning på att människan (eller mer generellt: tillvaron) befinner sig i situationer där hon kännetecknas av en förståelse av sitt eget vara (existens), världen och varat i allmänhet. Upplåtenhet är därför lika med vara-förståelse.
- Utilitarism: etisk teori enligt vilken den etiskt sett riktiga handlingen är den som jämfört med andra möjligheter frambringar den största mängden av positiva (icke-etiska) värden. Dvs. handlingens etiska värde beror på dess förmåga att öka mängden positiva värden av icke-etisk art, t.ex. lycka, rikedom, god hälsa, skönhet, insikt osv.
- Vara (ontologi): det som är, det varande, dvs. ting, egenskaper, relationer, värden, ideala storheter, sakförhållanden och annat.
- Vara (ekonomi): Ett materiellt eller immateriellt ting som säljs på en marknad. Enligt Karl Marx består varan av ett bruksvärde och ett bytesvärde och är en bärare av värde. Bruksvärdet är varans kvalitativa aspekt, den faktiska bruksegenskapen. Bytesvärdet är varans kvantitativa aspekt, uttrycket för måttet av varans värde. Värdet är varans substans; abstrakt arbete.
- Vitalism: ursprungligen biologisk teori enligt vilken allt organiskt liv beror på en unik livskraft vars beskaffenhet inte kan förklaras utifrån fysisk-kemiska lagar. Motsats till mekanism. I början av 1900-talet framförde bland andra Henri Bergson en form av filosofisk nyvitalism, uppföljd av bland andra Gilles Deleuze och Manuel de Landa.
- Voluntarism: lära som betonar viljan, särskilt framför förnuftet.
- Väsen: ett varandes väsen är de egenskaper som detta varande inte kan mista utan att upphöra vara sig självt.
|
