|
|
| (31 mellanliggande versioner av samma användare visas inte) |
| Rad 1: |
Rad 1: |
| − | [[Bild:Mini_tc_comm.jpg|left]] '''[[Självorganisering och kommunisering]]''' - Autonomin är idag ett hinder som måste övervinnas. Det var “praktiken, teorin och det revolutionära projektet under den ‘fordistiska’ fasen.” Den är en förutsättning, men så fort den är uppnådd måste den övervinnas, för att kommunisering ska kunna ta vid. | + | [[Bild:Mini_lastnight.jpg|left]]'''[[The last night]]''' – Det börjar egentligen med olydnad. Med nejet. Vägran. Det kan vara ren ilska, hat, som antingen har en väldigt tydlig mottagare (chefer, kontrollanter, auktoriteter av alla former) eller en miljö (fabriken, lagret, kontoret). Början är beslutet att vägra lyda. För all tid förnedrad, all tid undertryckt, all tid förlorad. Allt det som inte tilläts, kunde eller orkades prövas eller förverkligas. Allt det liv som förnekats. Ilska och hat som vänts inåt, “Ilska mot mig själv, för min oförlåtliga lydnad.” |
| | | | |
| | | | |
| | + | [[Bild:Mini_hope.jpg|left]]'''[[Hope against hope]]''' – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism. |
| | | | |
| − | [[Bild:Mini_DSU.jpg|left]] '''[[Marginalanteckningar till andra delen i Det stundande upproret|Det stundande upproret]]''' - När ''[[Det stundande upproret]]'' kom i svensk översättning var jag måttligt intresserad. Så småningom blev det dock en läsning och en (kort) kommentar, men bara till första delen (alltså de sju cirklarna). Andra delen tyckts bitvis vara rent av fånig. Det tycker jag fortfarande, men kan nu klart uppvärdera andra bitar. Det var mycket på grund av att boken ofta nämns och utpekas av stränga kommunisatörer som hemsk alternativism och otäck förvrängning av [[kommunisering]]sbegreppet som jag kände att jag var tvungen att ta en titt till.
| |
| | | | |
| − | | + | [[Bild:Mini clilevi.jpg|left]]'''[[Climate Leviathan]]''' – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras. |
| − | | + | |
| − | [[Bild:Mini_antimass.jpg|left]] '''[[Antimassmetoder för organisering av kollektiv]]''' - Antimassmetoder för organisering av kollektiv säger många viktiga saker om [[affinitetsgrupp]]ens inre liv. En svensk översättning publicerades i Dissident #2. Sidhänvisningarna är till den. Författarna kommer från en annan kontext, med andra begrepp och termer, så vad de kallar "kollektiv" är inte identiskt men närbesläktat med affinitetsgruppen. Kollektivet är något annat än massan, både till form och innehåll, och mer ändå. Också andra begrepp ges en något annan innebörd än den gängse. | + | |
| − | | + | |
| − | | + | |
| − | | + | |
| − | [[Bild:Mini_factory.jpg|left]] '''[[Factory of strategy]]''' - Först och främst: varför [[Lenin]]? Var inte Lenins projekt ett om inte från början reaktionärt försök så i alla fall i slutändan misslyckat? Lenins försök behövde inte av “nödvändighet” ha slutat illa, menar Negri. Det fanns en “ande”, ett projekt att förstöra och upplösa staten. Det är det centrala. Denna uppfattning om “leninismen” kommer från Gramsci. “Leninismen” förstås som en politisk form, och har både “extensiva” och “intensiva” dimensioner som vi kan rädda. Leninism är: projekt för organiserad förstörelse av staten.
| + | |
Nuvarande version från 21 augusti 2024 kl. 20.31
The last night – Det börjar egentligen med olydnad. Med nejet. Vägran. Det kan vara ren ilska, hat, som antingen har en väldigt tydlig mottagare (chefer, kontrollanter, auktoriteter av alla former) eller en miljö (fabriken, lagret, kontoret). Början är beslutet att vägra lyda. För all tid förnedrad, all tid undertryckt, all tid förlorad. Allt det som inte tilläts, kunde eller orkades prövas eller förverkligas. Allt det liv som förnekats. Ilska och hat som vänts inåt, “Ilska mot mig själv, för min oförlåtliga lydnad.”
Hope against hope – Det delvis anonyma Out of the Woods-kollektivet har funnits sedan 2014 och verkar bestå av humanvetare och samhällsvetare. Flera av texterna är tidigare publicerade i olika sammanhang medan andra är nyskrivna till antologin. Texterna har inte bearbetats för att bli helt koherenta utan spretar aningen gällande såväl, begrepp och utgångpunkter som slutsatser. I sina teoretiska utgångspunkter är kollektivet framför allt inspirerade av vetenskapsteoretikern Donna Haraways cyborgteori. Strategiskt är de inspirerade av de praktiska erfarenheter som har ackumulerats från de senaste decenniernas katastrofer och det samarbete och sammanhållning de har skapat (”disaster communities”), samt från kamper mot kolonialism, gränser och rasism.
Climate Leviathan – Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.
