Skillnad mellan versioner av "Georges Bataille"

Versionen från 5 augusti 2008 kl. 19.05 (visa wikitext) Zerkalo (Diskussion | bidrag) (→‎Författarskap) ← Äldre redigering		Nuvarande version från 10 augusti 2018 kl. 17.03 (visa wikitext) Iammany (Diskussion | bidrag) m
(17 mellanliggande versioner av 2 användare visas inte)
Rad 1:		Rad 1:
−	[[Bild:Bataille.jpg|frame|right|Georges Bataille]]'''Georges Bataille''' ( 10 September 1897 – 8 Juli 1962) var en fransk författare, som verkade i en mängd olika sammanhang och genrer genom sitt intensivt verksamma liv. Den komplexa mångfalden i hans texter och gärningar gör att det är omöjligt att definiera Batailles tänkande i enhetliga termer; även om han skrev och agerade inom områden som möjligen går att avgränsa på ett konventionellt sätt (skönlitteratur, filosofi, religion, sociologi, politik, med mera), är etiketterna meningslösa när det gäller att förstå bredden och djupet i hans verk, eller det inflytande det har haft på 1900-talets franska tänkande. I sin egen generation utgjorde Bataille en stark influens på bland andra [[Maurice Blanchot]], [[Emmanuel Lévinas]] och [[Pierre Klossowski]]. Men även senare generationer har påverkats av Batailles singulära stil och angreppssätt; till exempel kan flera av de filosofer som brukar etiketteras som "poststrukturalister" (bland andra [[Michel Foucault]], [[Gilles Deleuze]] och [[Jacques Derrida]]) sägas förvalta åtminstone en del av Batailles intellektuella arv.	+	[[Bild:Bataille3.jpg|frame|left|Georges Bataille]]'''Georges Bataille''' (10 September 1897 – 8 Juli 1962) var en fransk författare, som verkade i en mängd olika sammanhang och genrer genom sitt intensivt verksamma liv. Den komplexa mångfalden i hans texter och gärningar gör att det är omöjligt att definiera Batailles tänkande i enhetliga termer; även om han skrev och agerade inom områden som möjligen går att avgränsa på ett konventionellt sätt (skönlitteratur, filosofi, religion, sociologi, politik, med mera), är etiketterna meningslösa när det gäller att förstå bredden och djupet i hans verk, eller det inflytande det har haft på 1900-talets franska tänkande. I sin egen generation utgjorde Bataille en stark influens på bland andra [[Maurice Blanchot]], [[Emmanuel Lévinas]] och [[Pierre Klossowski]]. Men även senare generationer har påverkats av Batailles singulära stil och angreppssätt; till exempel kan flera av de filosofer som brukar etiketteras som "poststrukturalister" (bland andra [[Michel Foucault]], [[Gilles Deleuze]] och [[Jacques Derrida]]) sägas förvalta åtminstone en del av Batailles intellektuella arv.
	== Biografi ==		== Biografi ==
−	:''Se också: [[Kronologisk biografi över Georges Bataille]].''	+	:''Se också: [[Kronologisk biografi över Georges Bataille]]''
	Om Batailles tidiga liv är ganska lite känt utanför de myter han själv odlade om sin barndom. Han växte upp i Reims, i provinsen Champagne, under småborgerliga förhållanden. Hans far led av långt framskriden syfilis med tilltagande sinnesjukdom som följd; han förlorade förståndet fullständigt när sonen var i femtonårsåldern. Enligt Batailles egen beskrivning bodde den blinde fadern i källaren, och hans vansinniga skratt var ständigt närvarande i hemmet. Det finns även insinuationer om att den unge Georges blev sexuellt utnyttjad av fadern, men inga konkreta beskrivningar styrker den bilden.		Om Batailles tidiga liv är ganska lite känt utanför de myter han själv odlade om sin barndom. Han växte upp i Reims, i provinsen Champagne, under småborgerliga förhållanden. Hans far led av långt framskriden syfilis med tilltagande sinnesjukdom som följd; han förlorade förståndet fullständigt när sonen var i femtonårsåldern. Enligt Batailles egen beskrivning bodde den blinde fadern i källaren, och hans vansinniga skratt var ständigt närvarande i hemmet. Det finns även insinuationer om att den unge Georges blev sexuellt utnyttjad av fadern, men inga konkreta beskrivningar styrker den bilden.
Rad 16:		Rad 16:
	Bataille skrev under diverse namn och pseudonymer, i olika sammanhang, på olika sätt och i skilda syften.		Bataille skrev under diverse namn och pseudonymer, i olika sammanhang, på olika sätt och i skilda syften.
−	Som ”Lord Auch” skrev han den beryktade romanen ''L’Histoire de l’Oeil'' (”Ögats historia”, 1928), en på ytan grovt pornografisk berättelse kretsande kring olika runda objekt – ögon, ägg, testiklar, solar, vaginor och anus – och ingående men föga passionerade beskrivningar av erotiska handlingar av diverse slag. Romanen är inte först och främst en pornografisk historia; den är knappast att betrakta som en historia över huvud taget utan snarare som en undersökning av relationer mellan objekt – mänskliga, fysiska och språkliga – samt av övergångar mellan situationer och subjekt. I den meningen kan ''Ögats historia'' läsas som ''[[transgressiv]]'' litteratur, en litteratur som söker efter möjligheter till överskridande.	+	Som ”Lord Auch” skrev han den beryktade romanen ''[[L’Histoire de l’Oeil]]'' (”Ögats historia”, 1928), en på ytan grovt pornografisk berättelse kretsande kring olika runda objekt – ögon, ägg, testiklar, solar, vaginor och anus – och ingående men föga passionerade beskrivningar av erotiska handlingar av diverse slag. Romanen är inte först och främst en pornografisk historia; den är knappast att betrakta som en historia över huvud taget utan snarare som en undersökning av relationer mellan objekt – mänskliga, fysiska och språkliga – samt av övergångar mellan situationer och subjekt. I den meningen kan ''Ögats historia'' läsas som ''[[transgressiv]]'' litteratur, en litteratur som söker efter möjligheter till överskridande.
	[[Bild:Documents.jpg|frame|left|Första numret av ''Documents'', en av de tidskrifter Bataille medverkade i under 1920-talet.]]Denna tematik återfinns genomgående i Batailles författarskap, som till stora delar består av ofullbordade ansatser och fragment, tidskriftsartiklar, föredrag och brevkorrespondens. Även om han publicerade en lång rad böcker, återfinns Batailles tänkande lika mycket i dessa spillror – något som gör en helhetsbild desto svårare att beskriva. Beroende på vilka gemenskaper han ingick i vid respektive projekts tillblivelse, vilka temata som intresserade honom och vilka tänkare som influerade honom, rörde han sig mellan vitt skilda genrer. En stor mängd av hans alster publicerades i tidskrifter som ''[[Documents]]'', ''[[La Critique Sociale]]'' och ''[[Acéphale]]'', alla organ för olika intellektuella sammanslutningar där Bataille var drivande.		[[Bild:Documents.jpg|frame|left|Första numret av ''Documents'', en av de tidskrifter Bataille medverkade i under 1920-talet.]]Denna tematik återfinns genomgående i Batailles författarskap, som till stora delar består av ofullbordade ansatser och fragment, tidskriftsartiklar, föredrag och brevkorrespondens. Även om han publicerade en lång rad böcker, återfinns Batailles tänkande lika mycket i dessa spillror – något som gör en helhetsbild desto svårare att beskriva. Beroende på vilka gemenskaper han ingick i vid respektive projekts tillblivelse, vilka temata som intresserade honom och vilka tänkare som influerade honom, rörde han sig mellan vitt skilda genrer. En stor mängd av hans alster publicerades i tidskrifter som ''[[Documents]]'', ''[[La Critique Sociale]]'' och ''[[Acéphale]]'', alla organ för olika intellektuella sammanslutningar där Bataille var drivande.
−	En av Batailles mest kända texter, vid sidan av ''Ögats historia'', är ''La Part Maudite'' (”Den fördömda delen”), en ambitiös studie i ”generell ekonomi” som genom ett totalperspektiv på energins rörelse i sociala formationer försöker styrka Batialles tes att '''slöseriet''' är en av naturens – och även det mänskliga samhällets – fundamentala principer. När en struktur inte längre kan använda sin ackumulerade energi för att växa sig större, måste överflödet konsumeras på ett icke-produktivt sätt för att inte strukturen i fråga ska kollapsa. Detta tar sig olika sociala uttryck; i äldre kulturer, som till exempel hos Aztekerna eller olika inuitstammar, skedde det främst genom offer och rituella gåvosystem (så kallad ''potlach''), som reglerade prestige, makt och status genom att distribuera slöseriet och upprätthålla den sociala ordningen. I Europa fungerade länge överklassens överdådiga lyxkonsumtion som en kanal för slöseriet, men i och med kapitalismens framväxt har konsumtionen alltmer kommit att spridas ut över alla samhällsskikt, vilket enligt Bataille successivt skapar nivellering med samhällelig kollaps som potentiell följd.	+	En av Batailles mest kända texter, vid sidan av ''Ögats historia'', är ''La Part Maudite'' (”Den fördömda delen”), en ambitiös studie i ”allmän ekonomi” som genom ett totalperspektiv på energins rörelse i sociala formationer försöker styrka Batailles tes att '''slöseriet''' eller '''utgiften''' är en av naturens – och även det mänskliga samhällets – fundamentala principer. När en struktur inte längre kan använda sin ackumulerade energi för att växa sig större, måste överflödet konsumeras på ett icke-produktivt sätt för att inte strukturen i fråga ska kollapsa. Detta tar sig olika sociala uttryck; i äldre kulturer, som till exempel hos Aztekerna eller olika inuitstammar, skedde det främst genom offer och rituella gåvosystem (så kallad ''potlach''), som reglerade prestige, makt och status genom att distribuera slöseriet och upprätthålla den sociala ordningen. I Europa fungerade länge överklassens överdådiga lyxkonsumtion som en kanal för slöseriet, men i och med kapitalismens framväxt har konsumtionen alltmer kommit att spridas ut över alla samhällsskikt, vilket enligt Bataille successivt skapar nivellering med samhällelig kollaps som potentiell följd.
−	''La Part Maudite'' som studie betraktad är en blandning av antropologi och ekonomi, skriven i en stil som utger sig för att vara akademisk men som samtidigt döljer det faktum att Batailles tolkningar av det empiriska materialet är minst sagt fantasifulla. Detsamma kan sägas om de flesta av hans "akademiska" texter; de är knappast att betrakta som bidrag till någon vetenskaplig disciplin, eftersom de ständigt rör sig utanför de kriterier för "vetenskaplighet" som det akademiska sammanhanget kräver. Detta innebär dock inte att Bataille sysslade med fria fantasier. Snarare tillämpar han en metod vars syfte inte är stärkandet av en vetenskaplig världsbild utan överskridandet av förståelseramar, upprättandet av nya relationer mellan studieobjekten och det subjekt som studerar dem. Det viktiga för Bataille var inte att skriva antropologi, ekonomi eller filosofi, utan att använda sig av de verktyg som vetenskaperna i fråga erbjöd för att bredda och fördjupa sin förståelse. Trots sina tillkortakommanden i förhållande till klassiskt vetenskapliga kriterier, är hans arbeten alltså varken felaktiga eller falska; de måste bara läsas ur en annan utgångspunkt än de akademiska genrer vars litterära stilar de utnyttjar.	+	''La Part Maudite'' som studie betraktad är en blandning av antropologi och ekonomi, skriven i en stil som utger sig för att vara akademisk men som samtidigt döljer det faktum att Batailles tolkningar av det empiriska materialet är minst sagt fantasifulla. Detsamma kan sägas om de flesta av hans "akademiska" texter; de är knappast att betrakta som bidrag till någon vetenskaplig disciplin, eftersom de ständigt rör sig utanför de kriterier för "vetenskaplighet" som det akademiska sammanhanget kräver. Detta innebär dock inte att Bataille sysslade med fria fantasier. Snarare tillämpade han en metod vars syfte inte var stärkandet av en vetenskaplig världsbild utan överskridandet av förståelseramar, upprättandet av nya relationer mellan studieobjekten och det subjekt som studerar dem. Det viktiga för Bataille var inte att skriva antropologi, ekonomi eller filosofi, utan att använda sig av de verktyg som vetenskaperna i fråga erbjöd för att bredda och fördjupa sin förståelse. Trots sina tillkortakommanden i förhållande till klassiskt vetenskapliga kriterier, är hans arbeten alltså varken felaktiga eller falska; de måste bara läsas ur en annan utgångspunkt än de akademiska genrer vars litterära stilar de utnyttjar.
−	Mot slutet av sitt liv engagerade sig Bataille alltmer i frågan om eroticismen (eller [[erotism|erotismen]]); ''L'Érotisme'' från 1957 försöker systematisera hans erfarenheter av och tankar kring det erotiska, och Batailles sista bok, ''Les Larmes d'Éros'' ("Eros tårar) är en rikt illustrerad undersökning av erotiska uttryck i konsten från stenåldern och framåt, i vilken han driver tesen att det erotiska uttrycket förenar extas och lidande, glädje och sorg, njutning och smärta. I motsatsernas möte ges ett möte mellan liv och död.	+	Mot slutet av sitt liv engagerade sig Bataille alltmer i frågan om eroticismen (eller erotismen); ''L'Érotisme'' från 1957 försöker systematisera hans erfarenheter av och tankar kring det erotiska, och Batailles sista bok, ''Les Larmes d'Éros'' ("Eros tårar") är en rikt illustrerad undersökning av erotiska uttryck i konsten från stenåldern och framåt, i vilken han driver tesen att det erotiska uttrycket förenar extas och lidande, glädje och sorg, njutning och smärta. I motsatsernas möte ges ett möte mellan liv och död.
	== Litterära temata ==		== Litterära temata ==
Rad 33:		Rad 33:
	'''Extasen.''' Det extatiska tillståndet är en väsentlig aspekt av närmandet till det heliga. Men sann extas, den extas som förenar motsatser och tillåter helighet och gemenskap, är för Bataille något mer än det tillfälliga uppgåendet i till exempel erotisk njutning, fascistisk masspsykos eller religiös hänryckning. Förvisso innebär dessa företeelser en tillfällig subjektets död, ett ögonblicks glömska. Men den extas Bataille sökte var en ''medveten'' sådan, ett tillstånd där subjektet förstår och inser betydelsen av sin egen död. Inte på rationell eller intellektuellt systematiserad väg, utan genom en djupare, instinktiv närvaro. Detta är givetvis en paradox, men paradoxen i sig möjliggör, genom sin omöjliga motsägelsefullhet, extasens potentiella befrielse.		'''Extasen.''' Det extatiska tillståndet är en väsentlig aspekt av närmandet till det heliga. Men sann extas, den extas som förenar motsatser och tillåter helighet och gemenskap, är för Bataille något mer än det tillfälliga uppgåendet i till exempel erotisk njutning, fascistisk masspsykos eller religiös hänryckning. Förvisso innebär dessa företeelser en tillfällig subjektets död, ett ögonblicks glömska. Men den extas Bataille sökte var en ''medveten'' sådan, ett tillstånd där subjektet förstår och inser betydelsen av sin egen död. Inte på rationell eller intellektuellt systematiserad väg, utan genom en djupare, instinktiv närvaro. Detta är givetvis en paradox, men paradoxen i sig möjliggör, genom sin omöjliga motsägelsefullhet, extasens potentiella befrielse.
−	'''Offret.''' Detta tema tar sig olika former: uppgivandet, självförstörelsen, det meningslösa slöseriet, den överdådiga konsumtionen och det oändliga lidandet. Bataille fascinerades av hur principen om överflödets nödvändiga avyttring formar mänsklig samvaro, och hur denna princip innehåller möjligheter till [[gemenskap]] och överskridande. ''Människooffret'' kom att inta en central plats i Batailles symbolvärld, där det stundtals fick illustrera slöseriets princip (som i ''La Part Maudite''), men som i andra sammanhang (kanske främst i [[Acéphale]]) stod för det omöjliga elementet i all gemenskap. Subjekten kan bara förenas genom att dö, men döden kan inte vara ett ensamverk; Den samme måste offras av [[den Andre]], och vice versa. Ömsesidigheten i offret - att samma handling dödar både den som offrar och den som offras - är en omöjlighet.	+	'''Offret.''' Detta tema tar sig olika former: uppgivandet, självförstörelsen, det meningslösa slöseriet, den överdådiga konsumtionen och det oändliga lidandet. Bataille fascinerades av hur principen om överflödets nödvändiga avyttring formar mänsklig samvaro, och hur denna princip innehåller möjligheter till [[gemenskap]] och överskridande. ''Människooffret'' kom att inta en central plats i Batailles symbolvärld, där det stundtals fick illustrera slöseriets princip (som i ''La Part Maudite''), men som i andra sammanhang (kanske främst i [[Acéphale]]) stod för det omöjliga elementet i all gemenskap. Subjekten kan bara förenas genom att dö, men döden kan inte vara ett ensamverk; Den samme måste offras av den Andre, och vice versa. Ömsesidigheten i offret - att samma handling dödar både den som offrar och den som offras - är en omöjlighet.
	'''[[Gemenskap]].''' Detta är kanske det främsta elementet i både Batailles författarskap och i hans engagemang i olika grupper och sammanslutningar, en aspekt av den mänskliga erfarenheten som tangerar alla andra frågor. Utgångspunkten är genomgående det motsägelsefulla i gemenskapens förutsättningar; det räcker inte med att betrakta hur kollektiv fungerar eller hur myter förmår skaror av individer att förenas under slagord och symboler. Gemenskap är för Bataille någonting bortom subjekten (även när de enas i kollektiv och således bildar nya subjekt), någonting som inte går att fixera eller ens beskriva på ett tillfredsställande sätt. Det rör sig om brottstycken, ögonblick, glimtar av möjliga relationer. Det finns olika sätt att närma sig denna gemenskapens flyktighet: litteraturen (författaren som genom språket deltar i andras ensamhet), kärleken (de älskandes vetskap om förälskelsens tidslighet intensifierar den och gör den evig trots dess begränsningar), revolutionen (det utbrott av irrationell förstörelse som raderar subjektens roller och förenar dem i extatiska ögonblick av annanhet), den mystika erfarenheten (upplevelsens av transcendens och högre plan av erfarenhet). Det som förenar dessa olika glimtar av gemenskap är deras omöjlighet, deras förmåga att bryta ned de separationer som de rådande relationerna postulerar som möjliga. I den meningen är gemenskapen för Bataille det han med egna ord beskriver som "en gemenskap för dem som inte har någon gemenskap."		'''[[Gemenskap]].''' Detta är kanske det främsta elementet i både Batailles författarskap och i hans engagemang i olika grupper och sammanslutningar, en aspekt av den mänskliga erfarenheten som tangerar alla andra frågor. Utgångspunkten är genomgående det motsägelsefulla i gemenskapens förutsättningar; det räcker inte med att betrakta hur kollektiv fungerar eller hur myter förmår skaror av individer att förenas under slagord och symboler. Gemenskap är för Bataille någonting bortom subjekten (även när de enas i kollektiv och således bildar nya subjekt), någonting som inte går att fixera eller ens beskriva på ett tillfredsställande sätt. Det rör sig om brottstycken, ögonblick, glimtar av möjliga relationer. Det finns olika sätt att närma sig denna gemenskapens flyktighet: litteraturen (författaren som genom språket deltar i andras ensamhet), kärleken (de älskandes vetskap om förälskelsens tidslighet intensifierar den och gör den evig trots dess begränsningar), revolutionen (det utbrott av irrationell förstörelse som raderar subjektens roller och förenar dem i extatiska ögonblick av annanhet), den mystika erfarenheten (upplevelsens av transcendens och högre plan av erfarenhet). Det som förenar dessa olika glimtar av gemenskap är deras omöjlighet, deras förmåga att bryta ned de separationer som de rådande relationerna postulerar som möjliga. I den meningen är gemenskapen för Bataille det han med egna ord beskriver som "en gemenskap för dem som inte har någon gemenskap."
	== Politiska och mystika engagemang ==		== Politiska och mystika engagemang ==
−	Förutom de olika tidskriftsredaktioner och lösa nätverk av vänner och kamrater som Bataille medverkade i under hela sitt liv, var han också aktiv i ett antal mer formella sammanslutningar av både konstnärlig, politisk och [[mystik]] karaktär.	+	Förutom de olika tidskriftsredaktioner och lösa nätverk av vänner och kamrater som Bataille medverkade i under hela sitt liv, var han också aktiv i ett antal mer formella sammanslutningar av både konstnärlig, politisk och mystik karaktär.
	I unga år stod Bataille den '''surrealistiska''' rörelsen nära, men ställde sig tidigt vid sidan av dess inre krets, delvis på grund av en personlig konflikt med rörelsens centralfigur '''André Breton'''. Batailles förhållande till surrealismen var emellertid en livslång, om än inte alltid vänskaplig, affär. Flera av hans essäer och kortare texter är kritiska reflexioner över surrealismens intellektuella och estetiska innehåll.		I unga år stod Bataille den '''surrealistiska''' rörelsen nära, men ställde sig tidigt vid sidan av dess inre krets, delvis på grund av en personlig konflikt med rörelsens centralfigur '''André Breton'''. Batailles förhållande till surrealismen var emellertid en livslång, om än inte alltid vänskaplig, affär. Flera av hans essäer och kortare texter är kritiska reflexioner över surrealismens intellektuella och estetiska innehåll.
	I början av 1930-talet deltog Bataille i [[Demokratiska kommunistiska cirkeln]], en krets av antistalinistiska kommunister som försökte förena oortodox marxism med sociologi och psykoanalys genom diskussioner och i tidskriften ''La Critique Sociale''. I gruppen deltog även [[Simone Weil]]. Efter interna splittringar (bland annat mellan Bataille och Weil), skingrades gruppen 1934.		I början av 1930-talet deltog Bataille i [[Demokratiska kommunistiska cirkeln]], en krets av antistalinistiska kommunister som försökte förena oortodox marxism med sociologi och psykoanalys genom diskussioner och i tidskriften ''La Critique Sociale''. I gruppen deltog även [[Simone Weil]]. Efter interna splittringar (bland annat mellan Bataille och Weil), skingrades gruppen 1934.
−	Tillsammans med bland andra [[Pierre Klossowski]] bildade Bataille året därpå gruppen [[Contre-Attaque]], med syftet att fördjupa det politiska engagemanget bortom de i grunden [[humanism|humanistiska]] värderingar han tyckte sig skönja hos Demokratiska kommunistiska cirkeln. Medan Weil, och flera med henne, strävade efter en förnuftets revolution, resultatet av en "upphöjd moral", förstod Bataille revolutionen som ett fruktansvärt och amoraliskt överflöd av begär, en okontrollerbar explosion av våld och livsbejakelse. I Contre-Attaques manifest formulerades gruppen som följande:	+	Tillsammans med bland andra [[Pierre Klossowski]] bildade Bataille året därpå gruppen [[Contre-Attaque]], med syftet att fördjupa det politiska engagemanget bortom de i grunden humanistiska värderingar han tyckte sig skönja hos Demokratiska kommunistiska cirkeln. Medan Weil, och flera med henne, strävade efter en förnuftets revolution, resultatet av en "upphöjd moral", förstod Bataille revolutionen som ett fruktansvärt och amoraliskt överflöd av begär, en okontrollerbar explosion av våld och livsbejakelse. I Contre-Attaques manifest formulerades gruppen som följande:
−	"''Våldsamt fientliga mot alla tendenser, vilken form de än må ta, som använder sig av Revolutionen till fördel för nationalistiska eller patroniserande idéer, vänder vi oss till de, som med alla till buds stående medel och utan förbehåll, strävar efter att förinta    den kapitalistiska auktoriteten och dennas politiska institutioner.''"	+	:''Våldsamt fientliga mot alla tendenser, vilken form de än må ta, som använder sig av Revolutionen till fördel för nationalistiska eller patroniserande idéer, vänder vi oss till de som med alla till buds stående medel och utan förbehåll, strävar efter att förinta    den kapitalistiska auktoriteten och dennas politiska institutioner.''
−	Trots dessa anarkistiska formuleringar kom Contre-Attaque att anklagas för förtäckt fascism, sedan Bataille i flera texter försökt etablera en förståelse av [[myten]] som letade efter ett "svar" på den fascistiska mytens kraft; målet var möjligeten att bemöta fascismen med dess egna medel. Dessa försök förblev dock skisser och antydningar; när det första och enda numret av ''Cahiers de Contre-Attaque'' utkom 1936, var gruppen redan upplöst och Bataille på väg mot nya sammanslutningar. '''Acéphale''' bildades samma år (se huvudartikel: [[Acéphale]]).	+	Trots dessa anarkistiska formuleringar kom Contre-Attaque att anklagas för förtäckt fascism, sedan Bataille i flera texter försökt etablera en förståelse av [[mytologi|myten]] som letade efter ett "svar" på den fascistiska mytens kraft; målet var möjligeten att bemöta fascismen med dess egna medel. Dessa försök förblev dock skisser och antydningar; när det första och enda numret av ''Cahiers de Contre-Attaque'' utkom 1936, var gruppen redan upplöst och Bataille på väg mot nya sammanslutningar. [[Acéphale]] bildades samma år, och året därpå, som en parallell verksamhet till denna hemliga sammanslutning, grundande Bataille det betydligt mer utåtriktade sällskapet [[Sociologiska kollegiet]], med syftet att hålla öppna möten och föreläsningar om de ämnen som även sysselsatte Acéphale: det heliga, myten, offret, etc.
	== Bibliografi i urval ==		== Bibliografi i urval ==
Rad 66:		Rad 66:
	* ''L'Impossible'', 1962 (första utgåvan 1947 med titeln La haine de la poésie)		* ''L'Impossible'', 1962 (första utgåvan 1947 med titeln La haine de la poésie)
	* ''Ma mère'', 1966 (oavslutad och postumt utgiven )		* ''Ma mère'', 1966 (oavslutad och postumt utgiven )
		+
		+	== Externa länkar ==
		+	* [http://www.generation-online.org/p/fpbataille6.htm Unproductive expenditure and the spatial ground of the Earth: Bataille on the other side of Deleuze & Guattari], av Julie Wilson.
		+	* Georges Bataille och den allmänna ekonomin, av Rasmus Fleischer, som [http://copyriot.se/bataille/copyriot-bataille-2007.pdf PDF (420 KB)] och serie:
		+	** [http://copyriot.se/2007/06/25/georges-bataille-del-i-presentation/ Del I: Presentation]
		+	** [http://copyriot.se/2007/06/26/georges-bataille-del-2-naturens-tryck-och-den-fordomda-delen/ Del II: Naturens tryck och den fördömda delen]
		+	** [http://copyriot.se/2007/06/29/georges-bataille-del-iii-begreppet-utgift/ Del III: Begreppet utgift]
		+	** [http://copyriot.se/2007/07/02/georges-bataille-del-iv-sociobiologi-apor-och-organisationsteori/ Del IV: Sociobiologi, apor och organisationsteori]
		+	** [http://copyriot.se/2007/07/23/georges-bataille-del-v-vardagsetik-och-heterologi/ Del V: Vardagsetik och heterologi]
		+	** [http://copyriot.se/2007/08/17/georges-bataille-del-vi-praxis-poiesis-och-musik-som-utgift/ Del VI: Praxis, poiesis och musik som utgift]
		+	** [http://copyriot.se/2007/09/04/georges-bataille-del-vii-krig-och-angest/ Del VII: Krig och ångest]
		+	* [http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_9599022.asp Respekterad filosof - och osedlig författare], av Hans Roland Johnsson.
		+
		+
		+	[[Kategori:Georges Bataille]]
		+	[[Kategori:Nihilism]]
		+	[[Kategori:Krig]]

---

Nuvarande version från 10 augusti 2018 kl. 17.03

Georges Bataille (10 September 1897 – 8 Juli 1962) var en fransk författare, som verkade i en mängd olika sammanhang och genrer genom sitt intensivt verksamma liv. Den komplexa mångfalden i hans texter och gärningar gör att det är omöjligt att definiera Batailles tänkande i enhetliga termer; även om han skrev och agerade inom områden som möjligen går att avgränsa på ett konventionellt sätt (skönlitteratur, filosofi, religion, sociologi, politik, med mera), är etiketterna meningslösa när det gäller att förstå bredden och djupet i hans verk, eller det inflytande det har haft på 1900-talets franska tänkande. I sin egen generation utgjorde Bataille en stark influens på bland andra Maurice Blanchot, Emmanuel Lévinas och Pierre Klossowski. Men även senare generationer har påverkats av Batailles singulära stil och angreppssätt; till exempel kan flera av de filosofer som brukar etiketteras som "poststrukturalister" (bland andra Michel Foucault, Gilles Deleuze och Jacques Derrida) sägas förvalta åtminstone en del av Batailles intellektuella arv.

Biografi

Se också: Kronologisk biografi över Georges Bataille

Om Batailles tidiga liv är ganska lite känt utanför de myter han själv odlade om sin barndom. Han växte upp i Reims, i provinsen Champagne, under småborgerliga förhållanden. Hans far led av långt framskriden syfilis med tilltagande sinnesjukdom som följd; han förlorade förståndet fullständigt när sonen var i femtonårsåldern. Enligt Batailles egen beskrivning bodde den blinde fadern i källaren, och hans vansinniga skratt var ständigt närvarande i hemmet. Det finns även insinuationer om att den unge Georges blev sexuellt utnyttjad av fadern, men inga konkreta beskrivningar styrker den bilden.

Bataille var en medelmåttig student och lämnade skolan som sextonåring, men började tidigt att skriva dikter och betraktelser, en verksamhet som påbörjades på allvar under en längre sjukhusvistelse under första världskriget (Bataille var inkallad men tillbringade på grund av en långdragen lungsjukdom i stort sett hela sin militära tid i sjuksängen). Han sökte sig under unga år mot kristendomen och längtade enligt egen utsago efter en religiös kallelse som aldrig infann sig. Framför allt var det livet som munk som attraherade den unge Bataille – efter kriget studerade han medeltida teologi vid École des Chartes i Paris och vistades tidvis i klostren La Barde respektive Quarr Abbey (på Isle of Wight), men då han inte fann den tro han sökte övergav han kristendomens förståelseramar till förmån för en betydligt mer öppen attityd till sökande och kunskap.

Som ett resultat av sina studier vid École des Chartes fick Bataille, efter en kortare vistelse i Spanien, anställning vid Bibliothéque nationale, som skulle komma att bli hans arbetsplats under resten av hans liv. Under samma period (det tidiga 1920-talet) kom han, framför allt genom sin bekantskap med den ryske författaren Lev Shestov, att intressera sig för Nietzsches tänkande – en influens som kanske mer än någon annan påverkade hans författarskap.

I och med uppbrottet från den konventionella religionen började Bataille också, i sitt sökande efter den extas som katolicismen nekat honom, att hänge sig åt excesser av alla de slag; erotiska, politiska, intellektuella och mystika. Hans gärning framstår som en ständigt pågående jakt på mänsklig erfarenhet, ett sökande vars enda konstant tycks vara en vägran att neka sig själv någon av livets aspekter – oavsett vilka former dessa tar sig.

Författarskap

Bataille skrev under diverse namn och pseudonymer, i olika sammanhang, på olika sätt och i skilda syften.

Som ”Lord Auch” skrev han den beryktade romanen L’Histoire de l’Oeil (”Ögats historia”, 1928), en på ytan grovt pornografisk berättelse kretsande kring olika runda objekt – ögon, ägg, testiklar, solar, vaginor och anus – och ingående men föga passionerade beskrivningar av erotiska handlingar av diverse slag. Romanen är inte först och främst en pornografisk historia; den är knappast att betrakta som en historia över huvud taget utan snarare som en undersökning av relationer mellan objekt – mänskliga, fysiska och språkliga – samt av övergångar mellan situationer och subjekt. I den meningen kan Ögats historia läsas som transgressiv litteratur, en litteratur som söker efter möjligheter till överskridande.

Denna tematik återfinns genomgående i Batailles författarskap, som till stora delar består av ofullbordade ansatser och fragment, tidskriftsartiklar, föredrag och brevkorrespondens. Även om han publicerade en lång rad böcker, återfinns Batailles tänkande lika mycket i dessa spillror – något som gör en helhetsbild desto svårare att beskriva. Beroende på vilka gemenskaper han ingick i vid respektive projekts tillblivelse, vilka temata som intresserade honom och vilka tänkare som influerade honom, rörde han sig mellan vitt skilda genrer. En stor mängd av hans alster publicerades i tidskrifter som Documents, La Critique Sociale och Acéphale, alla organ för olika intellektuella sammanslutningar där Bataille var drivande.

En av Batailles mest kända texter, vid sidan av Ögats historia, är La Part Maudite (”Den fördömda delen”), en ambitiös studie i ”allmän ekonomi” som genom ett totalperspektiv på energins rörelse i sociala formationer försöker styrka Batailles tes att slöseriet eller utgiften är en av naturens – och även det mänskliga samhällets – fundamentala principer. När en struktur inte längre kan använda sin ackumulerade energi för att växa sig större, måste överflödet konsumeras på ett icke-produktivt sätt för att inte strukturen i fråga ska kollapsa. Detta tar sig olika sociala uttryck; i äldre kulturer, som till exempel hos Aztekerna eller olika inuitstammar, skedde det främst genom offer och rituella gåvosystem (så kallad potlach), som reglerade prestige, makt och status genom att distribuera slöseriet och upprätthålla den sociala ordningen. I Europa fungerade länge överklassens överdådiga lyxkonsumtion som en kanal för slöseriet, men i och med kapitalismens framväxt har konsumtionen alltmer kommit att spridas ut över alla samhällsskikt, vilket enligt Bataille successivt skapar nivellering med samhällelig kollaps som potentiell följd.

La Part Maudite som studie betraktad är en blandning av antropologi och ekonomi, skriven i en stil som utger sig för att vara akademisk men som samtidigt döljer det faktum att Batailles tolkningar av det empiriska materialet är minst sagt fantasifulla. Detsamma kan sägas om de flesta av hans "akademiska" texter; de är knappast att betrakta som bidrag till någon vetenskaplig disciplin, eftersom de ständigt rör sig utanför de kriterier för "vetenskaplighet" som det akademiska sammanhanget kräver. Detta innebär dock inte att Bataille sysslade med fria fantasier. Snarare tillämpade han en metod vars syfte inte var stärkandet av en vetenskaplig världsbild utan överskridandet av förståelseramar, upprättandet av nya relationer mellan studieobjekten och det subjekt som studerar dem. Det viktiga för Bataille var inte att skriva antropologi, ekonomi eller filosofi, utan att använda sig av de verktyg som vetenskaperna i fråga erbjöd för att bredda och fördjupa sin förståelse. Trots sina tillkortakommanden i förhållande till klassiskt vetenskapliga kriterier, är hans arbeten alltså varken felaktiga eller falska; de måste bara läsas ur en annan utgångspunkt än de akademiska genrer vars litterära stilar de utnyttjar.

Mot slutet av sitt liv engagerade sig Bataille alltmer i frågan om eroticismen (eller erotismen); L'Érotisme från 1957 försöker systematisera hans erfarenheter av och tankar kring det erotiska, och Batailles sista bok, Les Larmes d'Éros ("Eros tårar") är en rikt illustrerad undersökning av erotiska uttryck i konsten från stenåldern och framåt, i vilken han driver tesen att det erotiska uttrycket förenar extas och lidande, glädje och sorg, njutning och smärta. I motsatsernas möte ges ett möte mellan liv och död.

Litterära temata

Batailles författarskap kretsar, trots sina olika former och innehåll, ständigt kring vissa återkommande temata:

Det heliga. För Bataille är förståelsen av det heliga inte en fråga om religion, åtminstone inte i ordets konventionella betydelse. Helighet handlar inte om diktat från en allsmäktigt gud, eller om institutionaliserad förståelse av det bortomvärldsliga. Det rör sig snarare om en typ av avsubjektivering; jagets död, utträdet ur de begränsningar som separerar människor som enskilda individer (eller som kollektiv). Det heliga är den händelse som lämnar subjektet bakom sig, som ger människan tillträde till ett högre plan av erfarenhet.

Extasen. Det extatiska tillståndet är en väsentlig aspekt av närmandet till det heliga. Men sann extas, den extas som förenar motsatser och tillåter helighet och gemenskap, är för Bataille något mer än det tillfälliga uppgåendet i till exempel erotisk njutning, fascistisk masspsykos eller religiös hänryckning. Förvisso innebär dessa företeelser en tillfällig subjektets död, ett ögonblicks glömska. Men den extas Bataille sökte var en medveten sådan, ett tillstånd där subjektet förstår och inser betydelsen av sin egen död. Inte på rationell eller intellektuellt systematiserad väg, utan genom en djupare, instinktiv närvaro. Detta är givetvis en paradox, men paradoxen i sig möjliggör, genom sin omöjliga motsägelsefullhet, extasens potentiella befrielse.

Offret. Detta tema tar sig olika former: uppgivandet, självförstörelsen, det meningslösa slöseriet, den överdådiga konsumtionen och det oändliga lidandet. Bataille fascinerades av hur principen om överflödets nödvändiga avyttring formar mänsklig samvaro, och hur denna princip innehåller möjligheter till gemenskap och överskridande. Människooffret kom att inta en central plats i Batailles symbolvärld, där det stundtals fick illustrera slöseriets princip (som i La Part Maudite), men som i andra sammanhang (kanske främst i Acéphale) stod för det omöjliga elementet i all gemenskap. Subjekten kan bara förenas genom att dö, men döden kan inte vara ett ensamverk; Den samme måste offras av den Andre, och vice versa. Ömsesidigheten i offret - att samma handling dödar både den som offrar och den som offras - är en omöjlighet.

Gemenskap. Detta är kanske det främsta elementet i både Batailles författarskap och i hans engagemang i olika grupper och sammanslutningar, en aspekt av den mänskliga erfarenheten som tangerar alla andra frågor. Utgångspunkten är genomgående det motsägelsefulla i gemenskapens förutsättningar; det räcker inte med att betrakta hur kollektiv fungerar eller hur myter förmår skaror av individer att förenas under slagord och symboler. Gemenskap är för Bataille någonting bortom subjekten (även när de enas i kollektiv och således bildar nya subjekt), någonting som inte går att fixera eller ens beskriva på ett tillfredsställande sätt. Det rör sig om brottstycken, ögonblick, glimtar av möjliga relationer. Det finns olika sätt att närma sig denna gemenskapens flyktighet: litteraturen (författaren som genom språket deltar i andras ensamhet), kärleken (de älskandes vetskap om förälskelsens tidslighet intensifierar den och gör den evig trots dess begränsningar), revolutionen (det utbrott av irrationell förstörelse som raderar subjektens roller och förenar dem i extatiska ögonblick av annanhet), den mystika erfarenheten (upplevelsens av transcendens och högre plan av erfarenhet). Det som förenar dessa olika glimtar av gemenskap är deras omöjlighet, deras förmåga att bryta ned de separationer som de rådande relationerna postulerar som möjliga. I den meningen är gemenskapen för Bataille det han med egna ord beskriver som "en gemenskap för dem som inte har någon gemenskap."

Politiska och mystika engagemang

Förutom de olika tidskriftsredaktioner och lösa nätverk av vänner och kamrater som Bataille medverkade i under hela sitt liv, var han också aktiv i ett antal mer formella sammanslutningar av både konstnärlig, politisk och mystik karaktär.

I unga år stod Bataille den surrealistiska rörelsen nära, men ställde sig tidigt vid sidan av dess inre krets, delvis på grund av en personlig konflikt med rörelsens centralfigur André Breton. Batailles förhållande till surrealismen var emellertid en livslång, om än inte alltid vänskaplig, affär. Flera av hans essäer och kortare texter är kritiska reflexioner över surrealismens intellektuella och estetiska innehåll.

I början av 1930-talet deltog Bataille i Demokratiska kommunistiska cirkeln, en krets av antistalinistiska kommunister som försökte förena oortodox marxism med sociologi och psykoanalys genom diskussioner och i tidskriften La Critique Sociale. I gruppen deltog även Simone Weil. Efter interna splittringar (bland annat mellan Bataille och Weil), skingrades gruppen 1934. Tillsammans med bland andra Pierre Klossowski bildade Bataille året därpå gruppen Contre-Attaque, med syftet att fördjupa det politiska engagemanget bortom de i grunden humanistiska värderingar han tyckte sig skönja hos Demokratiska kommunistiska cirkeln. Medan Weil, och flera med henne, strävade efter en förnuftets revolution, resultatet av en "upphöjd moral", förstod Bataille revolutionen som ett fruktansvärt och amoraliskt överflöd av begär, en okontrollerbar explosion av våld och livsbejakelse. I Contre-Attaques manifest formulerades gruppen som följande:

Våldsamt fientliga mot alla tendenser, vilken form de än må ta, som använder sig av Revolutionen till fördel för nationalistiska eller patroniserande idéer, vänder vi oss till de som med alla till buds stående medel och utan förbehåll, strävar efter att förinta den kapitalistiska auktoriteten och dennas politiska institutioner.

Trots dessa anarkistiska formuleringar kom Contre-Attaque att anklagas för förtäckt fascism, sedan Bataille i flera texter försökt etablera en förståelse av myten som letade efter ett "svar" på den fascistiska mytens kraft; målet var möjligeten att bemöta fascismen med dess egna medel. Dessa försök förblev dock skisser och antydningar; när det första och enda numret av Cahiers de Contre-Attaque utkom 1936, var gruppen redan upplöst och Bataille på väg mot nya sammanslutningar. Acéphale bildades samma år, och året därpå, som en parallell verksamhet till denna hemliga sammanslutning, grundande Bataille det betydligt mer utåtriktade sällskapet Sociologiska kollegiet, med syftet att hålla öppna möten och föreläsningar om de ämnen som även sysselsatte Acéphale: det heliga, myten, offret, etc.

Bibliografi i urval

• Histoire de l'œil, 1928 (som Lord Auch)
• Madame Edwarda, 1937 (som Pierre Angélique)
• L'Expérience intérieure, 1943
• Le Petit (som Louis Trente), 1943
• Le Coupable, 1943
• L’archeangélique, 1944
• Sur Nietzsche, 1945
• La Part maudite (tre delar), 1949
• L'Abbé C., 1950
• La Peinture préhistorique. Lascaux ou la naissance de l'art, 1955
• Le Bleu du ciel, 1957 (skriven 1935)
• L'Érotisme, 1957
• La Littérature et le Mal, 1957
• Les Larmes d'Éros, 1961 )
• L'Impossible, 1962 (första utgåvan 1947 med titeln La haine de la poésie)
• Ma mère, 1966 (oavslutad och postumt utgiven )

Externa länkar

• Unproductive expenditure and the spatial ground of the Earth: Bataille on the other side of Deleuze & Guattari, av Julie Wilson.
• Georges Bataille och den allmänna ekonomin, av Rasmus Fleischer, som PDF (420 KB) och serie:
  • Del I: Presentation
  • Del II: Naturens tryck och den fördömda delen
  • Del III: Begreppet utgift
  • Del IV: Sociobiologi, apor och organisationsteori
  • Del V: Vardagsetik och heterologi
  • Del VI: Praxis, poiesis och musik som utgift
  • Del VII: Krig och ångest
• Respekterad filosof - och osedlig författare, av Hans Roland Johnsson.